Virvla vicke vire.
Som jag mitt i det tyckte om oss tre tillsammans och som jag kan minnas det när jag nu ser er gå. Min markör är tydlig, famnen finns inte där fastän den är nära och jag tror att vi båda, du och jag forne livsfrände vet att vi är så nära nu, nära det slutgiltiga avskedet. Det är sorgligt, att trion upplöstes som den gjorde, bra att det avslutas ändå, det behövs. Det tyngsta är att se henne gå. Hejdå Gandhi? Älskade långnos. Din blick ser på mig så som en kär vän betraktar en, som om vi vore förtrogna och lojala skeppare som tillsammans har styrt skeppet över alla möjliga hav. Och på sätt och vis är det just så. Du är en sjöskatt min vän. Minns lyckan då du kom in i vår sfär, en yvig och vit främling som med åren blivit den som tagit det mesta av min tid i anspråk och jag din. Formats, utvecklats, vuxit samman. Måste hålla fast vid filosofin kring individers frihet och dess egna vägar. Så mycket vi har lärt oss av den andre men här upphör just denna stig. Vår som vi sett den. Ännu tar jag inte det stora avskedet. Jag kommer och lånar dig, tar dig ut till skogen, vi ska springa ikapp ytterligare en gång. Men kanske blir det just en enda sista gång till i en skog som blir vår egen en stund.
Jag och Ludde börjar lära oss varandra nu. Allt från godnattsagor om försvunna katter till hur vi kan rulla snöbollar av gräs, sparkar boll och jagar omkring och efter varandra. Ibland tar vi en paus i leken och famnar om den där personen i blå helly hansen tröja som ler när han ser oss och det är just då, sådana stunder som jag fotar stunden på det mentala viset, när ord inte behöver förklaras utan det är just det där som aldrig sägs som blir större än något annat. Andra stunder när ingen av er är i närheten kommer den urdåliga men för ögonblicket briljanta idéen, att jag skulle kunna skaffa den där biljetten och dra imorgon, försöka glömma allt som är lite för bra och för nära för att det ska gå att lämna utan längtan kvar, just här. Men, nästa gång vi möts och jag andas in dig så försvinner allt det där och jag får falla, ytterligare lite till. Men. Det är en konflikt över detta med platser och distans. När vi är intill varandra finns det ingen möjlighet att tänka att det är lånad tid men å andra sidan är hemlängtan lockande och vrålande och jag påminns om det varje dag, att jag egentligen skulle kunna vara där om en vecka, hos vännerna jag saknat så och med familjen jag aldrig vill vara utan. Om natten skrattar vi båda i luren så vi gråter Hanna och jag och sådana nätter är jag beredd att dra, på studs. Hon är där och det borde jag också vara. En får se. Kanske blir det om en dag eller om fjorton.
I kollektivet möts jag och Marlene i köket och tar på orden att det sannerligen är tråkigt och sorgligt det här, förbannade lådor som ska packas, så skavsårsvålllande konkret. Men det kommer gå. På något sätt. Det ligger så mycket mellan raderna i detta ihoppackande. I'm not lost. Det är inte det. Det har funnits en rad meningar i den här gemensamma våren med dessa tre sammansvetsade fruar under frihet. Jag fick landa igen. Hitta hem, tillbaka till något slags ursprung som samtidigt är allt annat än en tillbakagång, snarare högst framåtskridande men rotnära de stora visionerna. Det blonda svärmeriet, min Marlene och den röde, vi tar alla med oss det bästa ur det här och spinner vidare. En eftermiddag är det Jag och Marlene på en brygga utanför lådornas borg. Vi knyter samman åren och nästkommande men framförallt nuet som vi sköljer ned med kaffe ur en termos och förankras oss i röda trådar.
Och uppsatsen lämnas in och den andra året på programmet avklarat, check. Och plötsligt är hela hemmet nedpackat, väggarna kala, check. Tangokatten med healingenergier behöver inte längre lugna mig för jag är redan lugn, är i startgroparna för något nytt.
