Det är sant nu.
Rörelsen har så länge varit konstant att jag börjat ta den för given som ett svepskäl för att inte på allvar ta tag i vad som är grunden till dess framfart. Jag talar om rörelsen som för dagarna framåt, som så länge i huvudsak har bestått av min uppsats med dess gryningsrutiner men utöver det, en mängd olika klättermissions, hundbestyr, vänskapshäng och som ett starkt fokus genom allt detta, en relation som för varje dag gror och sjunker allt djupare in. Plötsligt börjar uppsatsen ta sig en tydlig form som även den, snart kan läggas undan och tidigare studieresultat läggs fram som godkända poäng att lämna bakom sig. Kartongerna uppstaplade i rummet har glömts av men nu börjar de ropa om att det är ont om tid för det sista att packas ned, rummet att slutgiltigen tömmas. Ändå har jag införskaffat fler målardukar, slår dövörat till och målar ytterligare omkring mig med i turkos, läser tidningen genom att klippa ur intressanta ord att foga samman på nya vis i collage. Som om jag vore nonchalant över ett särskilt ämne skapas ett visst collage i en gammal ram, läggs fram för honom att finna [vilket han gör och som han ler då] som om budskapet vore alldagligt [men egentligen är jag för öm i kanten för att lägga den i händerna på honom]. Jag vill fortsätta glida över till Ida och äta frukost i Martinas blomsterland och fågelbad, vill rulla ihop mig till en boll med Marlene och fortsätta bo med en av få, riktigt nära speglar för ingen är som hon. Inte heller som Kajan. Kanske är det därför kollektivet har fullt upp med så mycket just nu, går omkring varandra utan att nämna det stundande uppbrottet [men det känns som ett skavsår i magen]. Under några sällsynta ögonblick gör hela situationen mig vilsen, vill bli en pansarhård skalbagge som säger tack och adjö, lika bra att jag går med detsamma, inget är värt att falla för då sårbarhet är svaghet så adjöken, det var trevligt och tack för kaffet. Dessa ögonblick är månen min uggla, ibland är jag hennes och vi hjälper varandra att konkretisera våra egna filosofier och det mesta klarnar igen. Ovärderligt att kunna uggla så. Inte heller är det troligt att det verkligen skulle gå, att bara ge sig av. Inte när jag så gärna vill ha, ytterligare lite till av allt. Och han och jag fortsätter att skörda det så vackert funna, som tycks får fler kvistar och perspektiv för varje dag. Glider omkring på marken och bland stora trädkronor, så nära under moln som ser ut som eremitkräftor, omgivna av dansanta alger. Han har så många nycklar han så smidigt använder sig av för att komma riktigt nära och en sen kväll som blir natt och gryning sker öppningen som plötsligt skingrar det sista perspektivet av obekantskap.Det bara finns där, det på alla sätt tydliga som är grunden för våra möten. Förståelsen av Den obestridliga viljan. När han sedan, någon gång måste gå så är avskedet näst intill fysiskt omöjligt, som om en dragningskraft vrålar ursinnigt när vi försöker det ologiska med hejdå vi ses ju snart igen. Faktiskt bara om ett par timmar. Men, dock, t i m m a r. Så vi måste ringas istället, fram till dess och det må vara fånigt och töntigt som en dålig kärlekskomedi men det finns annat bakom så det får vara just såhär intalar vi oss. Ändå ligger det i bakhuvudet. Att jag måste boka resan som tar mig härifrån. Vi kommer lägga ett helt land mellan oss snart, sedan flera. Kan vi förneka detta en stund till? Låt oss dra på oss klätterskorna, säkra varandra upp på väggarna. Förstå att detta går att lita på för jag har uppenbarligen inte kunna motstå frestelsen, att flytta in i dig.
