If I go, I'm goin.
Där befinner vi oss i den blå kökssoffan ovan staden; igen. Vi är forfarande desamma men inte riktigt på samma sätt. Den stora skillnaden är att det från din sida saknas tvivel & att jag funnit ett lugn i mig själv, att jag faktiskt [lite omedvetet] har nått en landning; något vi båda har funnit utan att verkligt söka för allt kommer när en är mottaglig. I timtal vänder vi in & ut på nutidens hemligheter & gör dem begripliga & färgstarka för oss själva & varandra. Så fascinerande hur vi så äntligen talar ett gemensamt språk utan de tidigare genvängarna till flykt, utan den ständiga rädslan i våra hasor.
- "När allting faller på plats, säger vi båda och ler; då är detta i närvaro det vackraste som finns. Inget finare kan vi heller ge varandra än att vara just såhär ärliga mot oss själva & därmed också också gentemot den andre.
Att verkligen mötas & att i dessa möten bara existera i nuet där vi noterar magkänslan & följer den. Cause there is no tomorrow & om vi möts om några veckor igen så är det även då ett nu att mötas i. Ett nytt & kanske helt annorlunda.
Din moder har stickat mig de finaste vantar & nu bär vi båda likadana som om vi vore syskon men uppenbarligen är vi något annat, något som bara stunderna vet något om.
Jag har inte anat vad som funnits kvar hos dig sedan den dagen jag reste men numera ser jag vad som lämnats; hur du återskapat mig i de personligt nedmålade porträtten av dina tankars röda räv, genom skapandet av nya låtar. Och just det är något av det jag bär med mig nu när jag än en gång packar väskan; hur vi kan vara en del av den andre; även bortom tankarnas försök att begripa, som en omedveten betraktare till nya former av varanden. Inspirerad & älskad. Fri att uppleva just det för sig själv, utan sökan efter bekräftelse - bara tacksam.
Det spelar inte längre någon roll; det vi tidigare har försökt att definiera & förklara. Vad som en gång för hundra år sedan var så ovärderligt vackert & så djäulskt fult ibland & svårt.
I'm never gonna know you now but I'm gonna love you anyhow sjunger Ellioth Smith. Kanske är det så. Men det möts likväl av Erna Tauro & Bo Andersson i Höstvisan om att ingenting är försent & uppenbarligen går allt. Det viktigaste är att vi i nuet för oss själva äntligen accepterar det - hur det är att våga älska någon särskild. Tack för den inspirationen allra käraste trutsång.
Så skiljs vi än en gång åt & att kyssa dig adjö för denna gång är inte något annat än tidlöst.
Imorgon är en nya visa, låt oss kasta oss ut och följa våra egna flöden.
- "När allting faller på plats, säger vi båda och ler; då är detta i närvaro det vackraste som finns. Inget finare kan vi heller ge varandra än att vara just såhär ärliga mot oss själva & därmed också också gentemot den andre.
Att verkligen mötas & att i dessa möten bara existera i nuet där vi noterar magkänslan & följer den. Cause there is no tomorrow & om vi möts om några veckor igen så är det även då ett nu att mötas i. Ett nytt & kanske helt annorlunda.
Din moder har stickat mig de finaste vantar & nu bär vi båda likadana som om vi vore syskon men uppenbarligen är vi något annat, något som bara stunderna vet något om.
Jag har inte anat vad som funnits kvar hos dig sedan den dagen jag reste men numera ser jag vad som lämnats; hur du återskapat mig i de personligt nedmålade porträtten av dina tankars röda räv, genom skapandet av nya låtar. Och just det är något av det jag bär med mig nu när jag än en gång packar väskan; hur vi kan vara en del av den andre; även bortom tankarnas försök att begripa, som en omedveten betraktare till nya former av varanden. Inspirerad & älskad. Fri att uppleva just det för sig själv, utan sökan efter bekräftelse - bara tacksam.
Det spelar inte längre någon roll; det vi tidigare har försökt att definiera & förklara. Vad som en gång för hundra år sedan var så ovärderligt vackert & så djäulskt fult ibland & svårt.
I'm never gonna know you now but I'm gonna love you anyhow sjunger Ellioth Smith. Kanske är det så. Men det möts likväl av Erna Tauro & Bo Andersson i Höstvisan om att ingenting är försent & uppenbarligen går allt. Det viktigaste är att vi i nuet för oss själva äntligen accepterar det - hur det är att våga älska någon särskild. Tack för den inspirationen allra käraste trutsång.
Så skiljs vi än en gång åt & att kyssa dig adjö för denna gång är inte något annat än tidlöst.
Imorgon är en nya visa, låt oss kasta oss ut och följa våra egna flöden.
Kommentarer
Postat av: Malla
Du är så modig min vackra vän och inspiratör.
Trackback
