mellan raderna.

Men bara kör säger kajsalanta åt mig i luren, låt det ske med buller & brak & ingen ånger. Och visst närmar det sig.

 

Så kär är leken; är också det lekfullaste på stort allvar & broar byggs & fälls. Vaknar om natten där du sover intill; bär upp ansiktets alla drag när det ser som tydligast ut, naket. Du ser begriplig ut i ditt lugn medan jag själv vaknat av att nattens timmar vänder på tid & rättvisa resonemang, upp & ned. Så nära mig du ser ut att ligga om jag kunde se oss från fönsterkarmen, liksom inslingrade i varandras lugn. Ändå har jag vaknat av inre oväsen där jag drömt att du dragit mig hårt i tårna men trots allt är vi verkligare än drömmen. Ingenting annat än din djupa sömn tycks du befinna dig i medan jag befinner mig i efter-drömmen-energier & funderar över varför du drog så hårt i mina tår & befäster vidare; i andra resonemang att allt måste ske genom kärlek. Kärlekens hänsynslöshet skapar riktningar & beslut där varje känsla förtjänar sin plats i stunden, allt i sin ordning. Det finns egentligen bara en enda väg i sig själv när kärleken är det som fyller en & är det enda som leder en framåt; allt visar sin tydlighet & flödet framåt tvekar då inte. Kärlek i allt & för allt. Jag märker något i magtrakten nu, något som nu börjat landa ordentligt & som ger mig indikationer på att du inte kommer välja som jag önskar & att jag redan nu måste förstå & acceptera det; se på dig med kärlek som saknar all vilja att påverka dig att göra annorlunda. Så länge du går din egen sanna väg ska jag vara glad för dig för bara då är jag ärlig i min kärlek till dig & därmed, som närmast den kärleksfulla grunden jag vill utgå från i mig själv. Jag får inte forcera över det jag önskar på dina läppar när jag vidrör dig för de orden jag önskar är blott mina; inte dina & jag vill inte ha några kopior, inga staplande steg för att möta några krav, inga möten som sker av rädsla att förlora varandra, inga gripande händer; bara för att. Flyg fritt, älska störst käraste trutsång, min besvikelse är min process & resa; inte din & jag vill bara älska dig; inte vara orättvis. Där på natten börjar jag försiktigt & rent symboliskt att reda ut alla våra ihoppusslade delar till kroppar; lyfter bort min hand från din sovande bröstkorg med den glada solen jag var den första att en gång kyssa till liv; låter min vilande hand på din ländrygg glida undan. Sov i ro; vakna fritt & fortsätt älska.

 

När jag vaknar igen nästa gång är du där; efter natten & utan aningar rör du dig över mig med det välkända bettet som placeras i min nacke; de där händerna längs min ryggrad & jag ler för mig själv; trots allt; undrar om du egentligen anar något men ingenting frågar jag utan delar vidare & möter dig i stunden & sedan; vid morgonkaffet; slutligen möter jag din famn där jag släpper något när jag går. Jag gör detta; steg för steg för kärleken & inget annat; för den stolta kattens kärlek; för att jag älskar dig & vill se dig fri i dina val; bortom det jag drivit mig själv till vansinne över. I ärlighet kan vi finnas & det är den enda väg jag väljer.

 

Yesterday we made our new clothes; följande dag är det rakt på utan mellansnack. Möter Eve & börjar i samtalet med henne förstå att det är jag som är drivkraften bakom er sammanlänkning; att jag är guiden som fört er två samman igen; att jag genom mina resonemang & agerande kring kärlek fått er att våga tro på kärleken & formen av tvåsamhet inom den som ett vackert alternativ. Som jag uppmuntrat & stöttat er två att mötas & våga falla & står plötsligt där & inser vad jag skapat nu; hur omvänd min önskan för sommaren gestaltar sig. Underligt & ganska vackert i all sorg möts jag av en känsla som är nära på rofylld. Nu har ni ingen annan väg att gå än att möta varandra & på riktigt ta reda på vad ni tror er ha & vill ni så kommer jag inte stå i vägen för det. Detta krävs också; om er relation annars kommer finnas kvar i den dedikation jag en dag vill möta själv. Eve är glad [hon tror sig ha fått den jag älskar i egen hamn nu] medan jag vet att detta bara är början på en mödosam process.

 

Så går jag vidare; nära mig själv hela vägen in i nästa [avslutande] möte med älskade trutsången; vidare in i den vackraste sommarkväll vid fjärden där L:s ögon strålar mot mig som vilken annan kväll som helst. Mitt i mödan; i det som komma skall finner jag lugnet; den landning jag alltid känner på resande fot & detta i sig är en sådan resa där alla okända gränder finns där; redo att upptäcka. Förklarar A L L T jag någonsin känt & idag bara VET så säkert; har ingen rädsla kvar i något utan låter ärligheten, sprungen ur kärleken tala fritt & kräver endast en sak; ärligheten i gengäld. I mötet finns så mycket ömhet att mötet i sig är det alla sorgligaste för inget kan en veta & önskan är inte riktigt över än. Men. Så talar han om att hon finns där, i honom på ett sätt han inte heller vill välja bort; istället önskar han mer av det som redan är för livet utan räven kan han inte heller se. Men då vet jag & jag andas med magen, fryser fast en stund & tydliggör att det är dags för mig att bryta upp nu; time to go för jag nöjer mig inte längre med några smulor här & där trots att jag älskar varje en av dem; alla stunder vi delar men behåll dem för dig själv nu; jag vägrar vara något som ibland väljs i andra hand när du tillägnas mer än så för mig; alltid. Att tydligt säga att jag bryter allt med dig nu, att inte tveka när orden kommer är det svåraste jag gjort men det enda möjliga just nu. Vår resa är över. Kramar om dig; hela kroppen skakar & dina tårar fortsätter rinna som de gjort ett bra tag nu, känner din smekning över nacken, hur du når mina örsnibbar & jag måste dra mig ur ditt grepp för jag dör just nu; vill inte möta din blick längre; ser för mycket i den. Men ska du verkligen gå nu, undrar du. Jag vill inte leva utan en relation till dig, det går inte. Det måste gå; svarar jag. Jag måste få landa i mig själv, allt steg för steg. Hejdå. Går utan att vända mig om trots att jag på sätt & vis har dött för en stund men återuppstår längs promenaden hem.

 

Dagarna som följer visar att beslutet inte kunde tagit sig andra uttryck; inte nu. Är lugn & i balans. I fullaste sorg men utan ånger. I full respekt för mig själv & så glad över att kärleken till en själv fått visa vägen. Allt i föränderlighet; allt i enighet med flödet framåt. Luren vilar tyst, alla impulser att ringa dig får kastas i sjön; ingen chans att jag ändrar mig nu; inte i livet som det är nu. Vore lögnare om jag sa att jag är glad för er; är bara glad för min egen skull att jag inte blev min egen bödel.

Dagarna genom hänger vi i samlad skara, familjen växer & det är verkligt bokstavligen så. Nu firar vi öppet med att jag ska bli moster som vi säger. Min kära vän A har ett liv, än så länge inte större än ett hallon i magen & det vi i hemlighet vrålat av glädje för i skogen är nu tydliga leenden vi bär med oss överallt. Vi ska lära den a l l t vi kan, vara guider & ta den med oss & gå upp & ned på saker. Att se hur A & L flödar fram på sina longboars i form av de två som skapat den som växer är ren njutning, kan riktigt se hur hallonet redan nu lär sig rörelse & balans. Tålmodigt skall vi nu vänta, hoppas på det bästa & se vad som sker. Det är mycket som växer, även i Bengt-kattens mage & snart kommer födelsen & med den kanske den unge jag & Lurig vill namnge & ta hand om. Jag & L växer också vidare. Jag tog språnget ut en dag, i en båt på sjön i sälskap av far & Ludd där jag & den sistnämnda skapade turnéspel, skrattade åt fars underfundigheter, levde i närvaro & i någon slags familjelik sfär. "jag vill bara vara med dig", sa jag medan småfåglar slog i min halsgrop. När han tog emot mina ord med antydan till att förändra sig själv för att passa mina önskemål slog jag ifrån & sa nej & gör inte så. Välj inte som jag önskar för att jag önskar. Inte förrän du verkligen av egna initiativ väljer kan jag tro på det du gör så landa i din egen mage först." Nu vet han något väldigt konkret & jag vet väl egentligen inte mer än att jag gjort det jag måste, raka rör & inget annat. Vi fortsätter därför in, raka valser & ibland helt upp & ned genom reflekterande dagar av inre dramatik där Hanna lugnar med att thats organic so no panic; allt är en naturligt förändringsprocess i ständig rörelse, det landar där det ska & månlivet uppmuntrar till att andas ordentligt när jag går lös & förlorar den medvetna närvaron. För inte är det enkelt alla dagar när mycket vill ha mest & jag oroar mig för att jag ser mönster som går igen. Eller; Går dessa mönster verkligen igen? Jag har möjlighet att av erfarenhet välja annorlunda nu & kan därför omvandla & låta den äntligen så ärliga processen ha sin gång. Jag vill bara befinna mig puls mot puls & vara utan hinder & tar mig i kragen & försöker en gång till. Hon är nära ibland, stunder när jag glömmer av att jag glidit undan & visst berör hon mig fortfarande men inte så. Youŕe not the right one. For this. Tanken redan född & det är svårt att vända om så jag fortsätter. Så en morgon ringer R mig, likt en slags distraherande lockelse & dyker upp i staden. Mönstret börjar tydligt visa sig, visst gör det. Då, på den tiden var det du & jag, sedan dök hon upp & jag vek undan & valde annat. Nu, samma historia & jag börjar vika undan igen & väljer annat; Eller gör jag? Egentligen inte. Inte alls faktiskt. Och det är bra. Bara en stund av tid att reflektera över samma gamla visa. Jag & R hamnat om kvällen & natten på tu hand & somnar sedan med Bengt mellan oss som det en gång var men ändå inte riktigt. Vaknar upp & har hamnat så nära att vi måste tala om saken & det är inte svårt att förklara hur melodin går & R ler med de där snart Velvet goldmine sminkade ögonen & förstår & uppmuntrar. Vi flödar vidare in i dagen & har familjefrukost med A & L & Luring & det är ganska enkelt att vara ärlig egentligen när det inte finns någon annan väg när en är närmast sig själv. Vi skrattar i öronen på varandra & vi får se till att landa såhär, då kommer sanningen så nära. Jag vill så gärna bygga vidare på saker, våga go for it; all in & i dedikationens namn se hur stort det kan bli, vilka höjder som kan nås. Tillit & tålamod när vi inte möts i tanken om detta än; kanske aldrig eller så är det möjligt; en får se. Sysselsätter mig med drömmar om vindar i skogen, wendy in my wood. Tänker kring hur vackert det är att vara berörd; att jag är en sucker för rättframhet & eld. Hur jag beundrar att hon en så lång tid efter mötet i Indien kommer tillbaka till mig i form av långa mail där hon berättar om kärleken & rädslan för den då & drömmer om ett nytt möte som en dag kanske kommer. Klart att det kommer om det sig vill. Vi kan också hjälpa flödet tillbaka till varandra på traven. Livet är rätt vackert ändå, även när axlarna har börjat ge mig begränsningar jag aldrig mött förut. I veckan börjar ett jobb jag nog inte alls kan utföra men så är det, livet. Då dyker annat alltid upp & snart kommer Månlivet & hälsar på. Ugglehållplats & jag längtar så. Det finns mycket att vilja hänga upp i sin gran, betrakta & vara glad över. Jag måste kanske slänga ett par förväntningar på vägen, kasta loss på det sättet för de där förväntningarna, de hade aldrig bjudits in så hejdå. Nu är det dags att gå, kanske Bengan har fött barn idag.

När du rör vi henne är det som ett slag i magen & jag vänder den andre kinden till (dock inte för att visa på någon slags icke-våldsprincip, snarare för att bara inte se; eller är det så? Är det min egen kind jag skyddar eller stjälper, inte hjälper? ) Du är så otroligt tydlig med vad du vill ha & visar alltid precis vad du känner & tar också utan tvekan & ger allt för att du vill, säger en vän. Det är det här med att vara tydlig för mig själv, att låta det skina igenom. Att tro att det gör det, att fastna i det abstrakta, det som kan bli ett nystan om en inte fångar upp trådarna i tid. När vi går i hand & i hamn är det enkelt, jag vet vad din hand säger men du visste nog inte riktigt vad min blick sa dig ikväll där jag stod; naken inför dig, bokstavligt talat där på strandkanten med kvällsol i ryggen & leendet rakt på dig; tyst alldeles tyst egentligen & bad dig möta mig så. Tyst & talande med hjärtat i varje pulserande slag & sa allt jag försöker bli modig nog att tala högt om. Lite senare blir jag katten igen; din eldräv framför dig som bara granskar, tar in & älskar det jag ser & du frågar & jag inser att jag inte önskar villa bort dig alls; tydliggör istället med ord denna gång att du är det finaste jag vet & jag känner dig leende hela vägen in när du placerar de där läpparna överallt men mest längs med & bakom mina öron. Mer än såhär kan du inte få av mig ikväll, tänker jag. Du har redan allt som är möjligt utan att veta om det men jag avböjer ditt sälskap inatt, tyvärr & godnatt för mycket vill ha mest & just det kan jag inte få idag ty Kärleken är hänsynslös. Det där som blir till slaget i magen ( i min, inte er) försöker jag förvandla till mantrat om att kärleken är i allt & alla & är därmed gemensam njutning & känsla. Jag arbetar med att hålla mig kvar på min kant, lite frånvänd för att inte förlora melodin men (o)djuret i magen lyckas inte tämjas men jag ger inte efter, det skall inte vara därför du väljer, inte för att jag ber, endast för att du själv önskar göra det (med andra ord har du ingen aning om vad jag ber dig om att fritt välja). Varje stund hon lämnar oss försvinner berget från magtrakten & du mjukar upp mina spända uttryck genom trutsång & tydlighet om mersmak av vad vi har (som bara är början på den oändliga historien). Om natten lever vi genom samma puls där mina linjer är dina riktmärken där jag ibland vaknar upp för att du i sömnen söker & finner & skrattar dig fram i en dröm som är sann. Att finna istället för att söka, att springa naken i vattnet lockar fram egna sanningar på vattenytan bland skräddarna som verkar lyckosökande & jag bara vet. Ur min väns mun kommer ord jag tänker vidare kring, ord om din övertygande kärlek till mig som de andra verkar se hela tiden, vännens ord om hur min rädsla att komma mellan er inte bygger på ärlighet; inte mot mig, inte mot dig & inte heller mot henne när jag misstror hennes förmåga att kunna möta det som är på väg att explodera fram ur mig. Det är inte lönsamt att vara sig själv otrogen, jag vet; kärleken måste få vara hänsynslös. Men jag väljer ytterligare en gång att pussla ihop mig med dig en stund & sedan be er fortsätta utan mig för nu tar det mer än det ger med tre. Allting är föränderlig & det har vi vetat om hela tiden; inget är fel så länge den inre rösten får höras mest & när den inte bara hörs utan också följs åt. Det har förändrats, jag ältar det nu som en idisslare & jag välkomnar & vill anta utmaningen med dig, bara dig. Jag väljer inte för att avgränsa mig, för att jag måste eller av moraliska skäl borde, det är bara inte rätt att vara någon annan närmare men du däremot; jag vet att du somnar med hennes armar omkring dig & då när det är vad du önskar vill jag inte alls vara där. Inte heller vet jag vad det gör med oss, att jag inte vill be dig om något annat, att jag accepterar det för att arbeta med egot, för att vara fri & medveten om att kärleken redan finns i en själv & kan få gro vidare där. Är vi då lånade stunder, en tillfällig parantes ibland eller den mest verkliga tillvaro av truträvspussel? Jag tvivlar inte, inte alls på dig eller oss. Bara måste fortsätta vara en ältande bäver ytterligare en stund innan jag tar sats med orden & ser vart det leder.

Att vandra mot Skurholmen en sommarnatt i sälskap av de godaste två är oslagbart. Gandhi som inspirerar oss längs vägen med sin nyfikenhet & uppenbara glädje över att vara i lugna Norrland igen & bästa egentiden med Ludvig igen, vilken glädje. Natten kapslar in oss tre & mjuka örsnibbar glider genom fingrarna medan energierna får flöda fritt, in i natten & rakt ut i det som för oss samman. Det vackraste kommer till en när en inte längre anstränger sig; inte försöker greppa utan när en släpper allt, slår sig ned för en kopp kaffe, kanske för att skriva en textrad eller spelar memori. Eller; när vi bara tystnar utan att söka efter ord & när allt får blir som det vill. Sanningen i oss själva gör sig så tydlig då; som när du & jag möts & placerar handflatorna mot varandra & ler & exploderar & låter våra inre hästar skena. För visst skenar vi, hejdlöst in i äventyret & landar på sätt & vis i samma mage för du & jag är ganska ofta som den andre, i varandra. Vaknar upp på morgonen & har ingen brådska vidare för det finns ingen annanstans jag hellre är än bredvid eller under eller över. Gärna intill den där nacken, när vi skrattar & är som vilda djur eller bara smälter ihop som två vattendrag. Vi är inte heller blinda för det här som just nu sker utan talar om det & bestämmer oss för att våga välja & glädjen över att vi väljer såhär. Å andra sidan finns det ögonblick när jag vaknar upp, som förvirrad & faktiskt på riktigt har glömt bort att vi inte bara är två i detta & att denna insikt inte alls känns särskilt bekväm. Hjärtat har sedan så längt valt & det påminner mig varje dag om hur väl jag vet vad jag önskar. Men allt har gång & sin mening & jag har en lugn känsla i magen, den säger mig att andas in & andas ut. Att saker & ting kommer lösa sig längs vägen & att vägen är med dig oavsett.

Vi drar till skogs på söndagen, Anneli, Ludvig, jag, Evelin & hundarna. Inser hur mycket jag älskar att traska runt över moss & sten, att lufsa omkring & bära stövlar. Att vara tyst under solen & kunna kasta mig över kärleken & låta oss bli solvarma intill en stor sten. Vi dricker kaffe ur temos & jag får höra en nyhet av min Anneli som får mig att vråla skogstjut i ren glädjeyra & jag bara ä l s k a r livet med sina vändningar & kommande landningar. Det är verkligen h ä r i Luleå jag ska vara för orsakerna bara växer.

Mot kvällen sedan drar jag & moder iväg till Alvik för att låta Gandhi får komma hem. Gandhi, allra finaste hundracka som jag plötsligt insett hur mycket jag saknat. Åter igen har vi blivit som ler & långhalm, två i ett & jag vet att vi bara är i början på ett nytt gemensamt liv här uppe. Våra likheter i söder blev vår gemensamma stress men här möts vi istället i det norrländska, gemensamma lugnet and she's my baby. Hos Mona är det ett paradis, är det lugnt & ro & kvällsmys i det lantliga köket, är det kväll i stallet med hästmular & rygggnuggande. Jag har ett rum på övervåningen i det stora huset & Gandhi blir snabbt tillfreds under Monas mjuka händer. Kommande morgon som faktiskt är idag vaknar jag upp tidigt & kilar ned till stallet igen. Bara det, att öppna ytterdörren & vara ute på landet ger livsgnistan rena explosionen & Gandhi verkligt skrattar med hela kroppen. Snart får jag en överraskning också, när en bil rullar in på gården & Ludvig, Anneli & Buddha uppenbarar sig & jag behöver inget annat i världen. Hey, kom så flyttar vi hit familjen!

Det bästa är att få vakna på landet där livet är att plocka nässlor med händerna. Att se hur Gandhi får springa fritt i det gröna, att hon är lycklig. Att känna Monas fårmular i nacken, de vackra ögonen som granskar en & den varma luften som blåser in i öronen från de lurviga liven. Att dricka kaffe i ett kök på landet. Att Lära sig & inspireras av djur, att förundras över vilken närvaro de kan befinna sig i. Att vara rufsig & lantlig i stövlar. Att inse att tid inte är något begripligt  & därmed saknar betydelse i sammanhanget. Att ligga raklång i gräset eller ännu hellre, att där få brotta ned någon särskild. Att drömma om ekologisk odling med Anneli & Ludvig , att klappa en hästmule. Att se Gandhi förvandlas till lortgris & Buddha till flygande löpare. Att planera irrfärder längs floder. Att le & landa i magen & inse att det är nu det bästa är.

Nu är Gandhi kvar i paradiset & vi andra i staden. Men plötsligt har vi ett sommarhus & jordiga tankar.

Småstadsfigurerna har landat & det i gemensam dröm.

Ett hastigt adjö på tåget i form av ord som från mig lyder Hej Då Fredrik nu ses vi aldrig mer & det blir sannerligen inget mer eller mindre av det där nu. Kan hända tenderar jag att bli lite väl rak i vissa stunder men då är ärligheten som mest avklädd också & det är den enda röda linjen. Inget famntag alls, istället lämnas vår fyrbenta vid mina fötter. Utanför tåget stannar han till, ser på den forna familjen genom kupéfönstret, iklädd vemodet själv & ler sedan litegrann, vinkar & jag besvarar det. Det räcker så. I Lund stiger min Enda Man på, my beloved Kajsa & vi talar i vanlig ordning utan röda trådar hela vägen till Stockholm & jag försöker mig på att kela med henne som om jag vore en katt [åh, som jag kommer sakna dig toktant]. I Stockholm får vi en härlig välkomstkommitté i form av Marlene, Maja & Åsa-Clara & en stund bubblar vi över, Gandhi viftar runt & jag får äran att läsa högt; den erotiska kiosknovellen a la Morfar. Sedan är det dags; Norrlandståget väntar & vi säger hej & somliga av oss ses nog snart igen. Under tågresan är jag i ro & gestaltar nog det norrländska lugnet där jag frånskuren teknik nördar in mig bland grönt garn & får en mössa färdig, lagom till att tåget rullar in i Luleå. Blir alldeles till mig i trasorna när jag överraskas av nästa skönlirare; närmare bestämt Idafina, Ludvig, Sara, Evelin & Moder. Alldeles ofrivilligt blir jag skakig i benen & kan inte göra annat än att kasta mig över det blonda svärmeriet; den som faktiskt möter mig these days. Vad du har varit borta länge, säger han. Och så glad jag är över att du är hemma igen. Jag förstår att han menar det när vi inte kan slita oss från varandra, inte en sekund bort vill jag att hans hud skall befinna sig, de där ögonen som strålar & berättar alla de historier jag så gärna vill höra, alla orden vill jag äta upp & det är verkligen som om vi vore utsvultna. Helt sonika är det så att vi båda fått perspektiv & insett att det just är detta; varandra vi vill få vara nära. Och han får & jag får & det är yrsel överallt.

Så öppnar sig himlen, regnet öser ned & det är ett tecken för det här. Så skiljs vi åt en stund, jag får njuta av Idafina, Sara & Mor & får finaste presenterna av Ida & vi säger inte hejdå för snart är det bara så att vi fortsätter. Istället bär det av ut till skogs, kvinnsen, Gandhi & jag lufsar i det gröna, möter en huggorm, dricker kaffe ur termosen & det är skratt & landning i magen. Vänder hem & sen vidare, livsenergin sprakar lös & jag har plötsligt biljett till en teaterföreställning. Infinner mig & får Hannas hand i min, älskade stolta vackra fågel, shit Så Vacker hon är. Ludvig tar plats på scen för att ge en spelning innan föreställningen & jag måste krama Hannas hand lite hårdare, wow; det har skett nu. Han är verkligen inte långt ifrån mig där på scen & jag fånler, sanna är de orden. Teatern bjuder även den på allt möjligt, som livet & efteråt bjuds vi på tårta för föga förvånande är det våra vänner som koreograferat pjäsen. Jag & Ludvig sitter där som två kärleksspinnande figurer slingrande omkring varandra & har inte riktigt ögon för annat, inte öron heller, knappast händer. Bara jag får vara med dig, viskar han & har en blick jag börjat begripa är riktad åt mig nu. Ja, var med mig, risken finns dock att vi försvinner från omvärlden, svarar jag & trycker i mig tårta & kan inte riktigt bete mig tror jag. Men det gör väl inget, det är som det ska nu, det är bra att vara öppen för olika former att ta vid & nu vill jag stänga in mig med dig, massor, räven, res inte iväg. Om, då vill jag följa med. Orden som kommer ur hans mun är godis för han är humor & ömhet & jag vill sluka hela honom. Nästa resa vill jag ta honom med mig. Detta i sig är en resa & det är i sin ordning att ge efter för det här, för kärleken för kärlek är nog inte så fånigt ändå, bara förbannat Vackert.

Och vilken lycka det är att se dig le såhär. Att vi ler; att vi flyger.

Lyssnar på Tallest Man här i Pärlan; hemmet jag verkligen är på väg att lämna. Inget hasta luego, inte på återseende utan adjö. Nästa gång jag besöker denna plats tillhör den Kajsa, mina prylar & min rotkänsla har jag packat ihop & tar med mig härifrån. En halv dag av längtan tillbaka hit fick jag uppleva, sedan började strävan vidare, tillbaka norrut kännas igen. Malmö är härligt när det sjuder av liv, när människor rör sig överallt i alla möjliga utstyrslar, brunbrända armar, när gamla män spelar shack längs gatan, hundar ylar, barn skrattar & allt tycks levande; likt en kokande gryta. Men just därför gör staden mig också tokig; var finns en lugn plats? Gick runt en dag & sökte förgäves. I min sökan hann min plånbok bli stulen & vips var jag utan både telefon & identitetskort, pengar & annat som ändå gör livet lite enklare. Kajsa & jag har snabbt förvandlats till en enhet med två huvuden. Vi har följt varandras steg & försörjning, telefonsamtal & nattliga meddelanden. Visst är hon min enda man, min morfar & min fantastiska vän & det är henne jag kommer sakna, inte staden i sig själv. Och Erika, finaste Erika med mulliga Molle er kommer jag sakna men ni är familj & vi måste snart ses igen. Har upptäckt en pärla under stenen jag inte lyft på förut, Gabbie från förra sommaren är numera en vän med en redan inbokad Luleåresa så allt börjar sjunga om granarna igen.

Har en jättefin men lite för snabb tågresa mot Stockholm & jag vill ta med mig Malla hela vägen ned till Malmö. Vi möts under resan ned i en dagenefterkänsla medan regnet utanför duggar in oss i egen dimma & det är vackert på något vis. Jag är sannerligen i en dimma för visst är det så att jag lyckas lämna min telefon på tåget vilket gör landningen i Malmö lite mer krånglig än erbjuder möjligheter att bara landa i magen. Men nåväl; det kan inte stå i vägen. Nu är jag här. I Malmö är det sommar & jag kan inte stå emot utan flödar in i sommarkänslan, in på den gröna innergården där vinbärsbuskarna frödas, rabatterna gror & träden blommar ut. Jag börjar också blomma, det drar i alla inre grenar & det är en längtan som föds utan att jag kan förklara den närmre än att den vill ha mer, jag vill ha allt nu. Hemmet här, livet med Kajsa vill jag ha igen. Skratt & fnatt, godnattkramar & morgonkaffe. Malmö, kunna köpa sex avokados för tio riksdaler, möllevången med alla lustiga figurer & uttryck i form & färg. Malmö är utan  tvivel, home sweet home. Hemma här, hemma längst upp i detta land likaså. Luleå versus Malmö & det kanske bara är att acceptera. Splittringen är en faktum & det får nog vara så. Just nu vill jag stanna här, finner min plats igen på en enda andning. Ska till Lund idag, möta klassen & vi ska säga adjö. Visst är det sorgligt som fan att våra år tillsammans över över nu, kanske den bästa tiden i mitt liv, so far som blir ett avslutat kapitel. Så enormt mycket som hänt sedan första dagen på genus & jag är lycklig bara vid tanken på utvecklingen som likt en lavin startade den dagen & som fortfarande pågår. Tack & hej med andra ord nu men allt fortsättter som livet sig bör. Vissa ankare är lite sorgligare än andra att lossa men det bor en glädje i detta för det som sker är fan det bästa! Mycket att ta in här nu bara. Det blir adjö till Fredrik & alla våra år tillsammans & bara det är ganska omtumlande i sig, dock inte mindre rätt. Jag ler stort & glatt över tanken på vad som skett, tack vare alla vändningar & steg åt olika håll. Talar med Ludd i luren & han undrar om jag är beredd att stanna kvar i Malmö nu; kommer du tillbaka igen till mig? Visst gör jag det! Det är det mest fascinerande; hur det är möjligt att färdas, landa & vara hemma på olika platser; att uppleva splittringen, förvirringen & rotlösheten. Att vara rastlös, längtande efter att få stanna upp, stanna kvar. Men var? Här? Ändå inte. Jag vet ju om det. Här saknas familjen, där i norr saknas detta. En kan aldrig få allt, thats it. Och jag vill ha det där bland granarna; iallafall är det vad som känns nära nu & du Ludd känns verkligen så nära. Jag kommer hem igen. Måste bara vara lite lycklig Malmöbo ett par dagar först & drömma om att Malmö & Luleå en dag blir grannstäder.

Okej. De senaste stunderna flödar igenom mig & de får ta sig igenom & ut. Går det verkligen att gå tillbaka & för sig själv återskapa känslan som upplevdes för ett par stunder sedan så att de återspeglas ungefär som när själva stunden gavs? Allt i efterkonstruktion blir en tolkning men likväl som fotografier där alltid något särskilt hamnar i blickfånget, i fokus. Där är du & jag häromnatten, min bara rygg mot din mage, min tyngd vilar över dig & vi smälter ihop där, så nära som det är möjligt när en går bortom de fysiska barriärerna & s e r även med slutna ögon den andre. Senare hamnar vi i en äventyrshall & din & Idas klättring är också min då jag aldrig släpper er med blicken, snarare följer er, finslipar tekniken & känner endorfinet flöda genom er, till mig. Vi möts som fåglar på marknivå & du drar mig så gärna intill mig, allra helst hela tiden & det är dessa små ögonblick när du verkligen inte kan hålla dig en enda stund ifrån mig som det där leendet kommer fram som tydligast, mitt leende som du brukar omtala, längta efter. Leendet som inte kan vara ärligare än just när det föds, når ut & träffar dig i magen. Stunder som när jag vaknar på morgonen av att du räknar mina fräknar & när det leendet banar väg in i dagen. Märker hur vi kommer varandra närmre för varje stund som genomlevs, när vi möts & andas, ut genom dina näsborrar & tillbaka in i mina. Rundandning & slutna symboler som är fria & bara föder mer & större längtan. Din puls mot min då våra egna skiljelinjer suddas ut & det är något abstrakt & öververkligt som länkar oss samman.

 

Jag börjar landa i tanken om vi möts i något att fördjupa, något som även finns i förlängningen av det som länkar alla stunder tillsammans ( i tanken börjar det skapas, scenariot om två, inte tre ). Jag börjar märka, som i afton att detta börjar få andra processer att tumla runt där jag verkligen får andas djupt med magen när du kysser henne, även om jag själv också har tillträde till de där läpparna, till era sammanstrålande mjuka linjer. Varför träder egot in såhär när jag egentligen borde vara nöjd & glad över allt det vackra jag får genom er båda två? Kanske anar hon mitt inre tumult, brottar ned mig & förför mig med de där sammetlena händerna & jag glömmer plötsligt bort varför jag nyss börjat tveka inför formen av relationen. Men det är just de där stunderna med dig som hägrar mest, som ger både sköna blad & riviga kvistar för att jag vill ha mer av de stunderna, för mig själv. Du & jag & egen dedikation, Thats it. Egot talar, girigheten tar ibland över & vill skapa tvåsamhetsfokus & rävtrutsdedikation. Jag närmar mig leendet igen när din hand söker min som denna kväll, värmandes varandra i den gamla soffan i kollektivet, när vi möts i blickarna som får det ila genom hela kroppen men jag fryser fast & vill vända mig bort när jag ser hur hon lutar sig över dig, ger oss båda varsin kyss & det är egentligen jublande vackert men känns så jävla svårt. Hejdå & godnatt säger jag när du går men vill egentligen inte alls säga varken hejdå eller sov gott (eller visst; sov gott men också, jag tänker göra detsamma, bredvid) & stannar kvar med henne. Med huvudet i hennes famn blir det lugnt igen, blir jag glad & faktiskt rätt salig för hennes svala hand i min nacke är som fria fåglars dans.

 

Livet är egentligen rätt vackert även när det känns turbulent. Älskade & superbästa Mallamåne är här hos mig nu också. Inte riktigt så nära att jag får somna sked med henne men ändå, vi möts när livsvindarna för oss fram till Sunderby sjukhus, när läkarna slutligen konstarerar att axeln på riktigt inte sitter där den borde & planer för operationen i augusti fastslås. Med Malla bredvid känns hemmet flyttbart (då hon är hemmakänslan personifierad) & alltid nära.

 

Har hunnit med en tidig morgon hos Sveriges Radio Norrbotten med däremot ingen sömn så nu är det tack & adjö.

Jag älskar vad solen gör med dina ögon men jag skyller inte på den när en yrsel drar genom kroppen & ger oss båda leguanblickar mot den andre. Har du valt mig nu? Undrar du. Är det så att vi har valt varandra? Jag omfamnar dig men kan aldrig få nog, kom närmre. Jag har valt dig länge, säger jag. Jag har vetat att detta skulle komma en dag, du & jag, visste bara aldrig på vilket sätt eller när. Sådant en aldrig vet men känslan i magen har aldrig gett vika, inte heller jag även om vi haft otaliga kringelkrokar för att nå varandra. Nu är vi här & jag har ingen tvekan, jag bara vet att det är rätt. Försöker vakna till om nätterna, bara för att konstatera att det verkligen är du som ligger intill & jag slingrar mig närmare; för att jag kan & vill. Tar inte en enda av dina beröringar för given, inte ett ord av vad du säger eller vad som känns för nu är nu. Vaknar & ger dig så många lyckliga leenden & viskar sådant till dig jag inte sagt till någon annan förut. You're home & I'm home. Med varandra. Ständiga processer, att landa i sig själv. Det finns inget annat än raka rör för att kunna nå ut sedan, utan omvägar för att signalera det som kommer från det mest avklädda. Alla har vi våra resor. Får möta min systra som återvänder från en resa, även hon har sina egna färder & jag finns nära; det är en lycka att få finnas verkligt geografiskt nära. Hanna gör mig ljusare, blondare & sommaren känns greppbar när en cyklar hem ljusa nätter & vi ser på Short Bus & lever i regnbågen.

Jag har återfunnit Army of lovers & varvar det med Edward Sharpe & The Magnetic zeros & andas med magen. Det regnar mycket & vi; jag & regnet är ungefär hur tighta som helst. I stil med Agda 70 år bakar jag masariner med jordgubbar & riskerar att förvandlas till en mullräv. Rensar ut ibland & väljer ensamtid för att orka virvla vidare in mediakarusellen där somliga journalister ändå lyckas ganska bra; såhär med att visa på hur debatten går. Får samtal av min morbror som öser framtidspepp över mig & en lunch är inbokad för vidare samtal. Jag & Ludvig går djupare in i filmvärlden om natten & skapar filmer med flygande djur. Har långa frukostmorgnar med håret rakt opp & skiljs åt som älskande brukar göra; med en längtan efter mer. Evelin är som en väderbarometer med en kropp som revolterar & vi gör det vi kan för att muntra upp. Har långa samtal med Hanna om att leva närmast sig själv; om att acceptera sin ensamma färd där andras sälskap längs vägen inte är annat än en bonus & att roten i sig själv kräver sin investeringstid & respekt. Jag skriver brev till Kajsalanta om sådant som handlar just om närvaro, om att stanna upp & betrakta molnen ibland för närvaro är ändå alltid utgångspunkten. Samtidigt blickar jag framåt för att skapa lite perspektiv & bokar en resa till Malmö men tack & lov, en tur & retur för det är här & inte i Malmö jag hör hemma. Även Gandhi skall få bli Norrlandsbo & det snart. Äskade skrutt du är så välkommen hem. Det är lugna tider i maggropen & just tack vare medvetenhet kring alltings föränderlighet njuter & uppskattar jag allt som det är idag & har tagit saxen & klippt av den sista flätan. Kortare än såhär kan det inte bli & nackens fjun reser sig & bugar i vinden.

Tur att jag inte drog till skog den där skeva dagen som nu känns väldigt länge sedan. Makeouts 5:års firande blev även nystarten för någonting jag tidigare aldrig hade kunnat fantisera om att ge mig in i, inte övriga inblandade heller. Natten blev som den var menad för, i danserna kom en gren upp ur bördig jord.

 

Det är en ny slags resa som startat i och med den natten (kanske tidigare, när ingen av oss anade) & jag älskar den. Att genom denna konstellation av kärlek på tre möta mig själv på andra sätt än tidigare & (äntligen) få chans att praktisera närvaro dygnet runt där skrattet alltid är så påtagligt. Fantastiskt vilka vändningar som kan ske; det är livet som händer & jag flyr ingenting, snarare landar & möter. Likt en tre enighetsfamilj utan gränser åt något håll där de skiljelinjer som vanligtvis gör oss åtskilda inte längre finns utan snarare löses de upp & vi smälter ihop till en enda rörelse av yrsel & lek. Egot har ingen plats i det här, den inre längtan att få leva sant tar allt utrymme & uttrycker sig också på alla de sätt en i stunden önskar. Under flera dygn har vi knappt varit åtskilda en minut & jag vill just nu leva med er som sultaner, gå lös i världen utan hämningar i njutningens namn. Att vi skulle visa oss vara så bra på det här. Visserligen får det konsekvenser för den praktiska omvärldens akademiska rop men jag vill inget annat än att upplösas för att återfödas minut för minut med er. Svartsjukan som jag tidigare brottats med blir placerad i ett annat ljus när det är omöjligt att känna sig bortvald nu, snarare är jag tilldelad & dedikerad. Ludvig & Evelin i blickfånget. Inte en & en utan båda två. Kroppen finner sin grund av kärlek till sig själv & sinnet vill leka fritt & jag skrattar vid frukostbordet, över blickarna & samtalen som förs, över hur enkelt det plötsligt är att sträcka ut en hand & nå en annan. Jag utmanar mig själv för att göra det jag tidigare tänkt vore det svårare; att se dig så med någon annan, att välja att i utvalda stunder placera mig en liten bit ifrån er gemensamma rörelse för att känna efter men det enda som sker är att jag landar än mer ty min närvaro är även er njutning och er är min, är vår. Honey, Im home säger du de korta stunder du gör något annat & sen kommer hem & jag älskar även detta; livet varje dag med dig & dina blickar när vi möts igen & visst är jag kär, allra mest i dig men också överrumplade tagen av henne & av detta vi skapar ihop. Kärlek är som vackrast när den inte kräver något, när din njutning är kärlek i mig oavsett hur den gestaltas & jag är öververkligt glad över att jag insett detta för du försvinner inte, vi närmar oss istället då kärleken som fri uppmuntrar till större mod att mötas då den ger, aldrig tar. Om nätterna hör jag ditt hjärta slå & jag är så tacksam över att det slår, att du vaknar upp ibland & mumlar något, söker efter mina örsnibbar & hon är nära, mjuka bröst intill min ryggtavla & norrlandsskogen & vi drömmer om dagarna, nätterna, drömmer & lever verkligt vakna. Hur det än blir sen glömmer jag inte det här, vill aldrig locket till dessa minnen för här har jag lärt mig så mycket redan & temat är kärlek, hela tiden som jag helst vill möta den. Ärligt & sant, rakt på & utan omskrivningar.

 

Jag och Ludvig har en egen heldag med varandra, fokus på att plugga men också för att landa mer i varandra & i det som sker. Förtydligar vad vi båda känner i detta, om hur förvånade vi är över vad vi funnit, att vår resa har tagit oss till detta nu & hur överraskande att det känns så självklart, utan att för dess skull ta något för givet. Äntligen är jag honom så nära att jag kan förklara det som tidigare skuggat modet att vara ärlig & jag lyfter fram rädslor & tillsammans kastar vi bort dem & frigör oss ytterligare. Jag ser på honom & berättar helt ärligt hur Kär jag faktiskt är i honom; första gången jag någonsin bekänner färg på detta sätt. Men också, att jag vill lära känna henne mer, att vi tre tillsammans inte möts av något jag ser som tillfälligheter utan snarare; förtjänar dedikation & fokus. Jag vill vara med er förklarar jag & han ler; möter mig med kyssar överallt & vill att vi drar på semester i kärlekens namn. Det finns inga regler egentligen, inga krav på hur vi tre verkar men däremot en fri vilja & längtan efter att få utforska, att det är en frihet att få känna detta & faktiskt leva ut tillsammans.

 

Ludvig är ett element, jag är vattnet. Vi omsluter Evelin. Kan låta fånigt men det är rätt vackert, Vi har börjat skapa filmer ihop med grodan Lisa. Lisa Ekdahl närmare bestämt, hon som tack vare de långa grodbenen har skrivit låten om att bara vilja sitta med benen i kors. Lisa blev funnen dagen när jag, Ida, Ludvig & min nya vän Sophie drog på Storloppis en heldag, dagen när jag insåg det Verkliga i att jag ä n t l i g e n efter alla år vidrör honom så självklart som om vi aldrig gjort annat precis såhär trots att detta är drömmen jag burit på så länge, förkastat, förbannat, avskytt och mellan varven älskat tanken om. Vi rörde oss omkring mellan fynd & skratt, mellan hej & roligt att se dig -kommentarer med människor från förr, jag tackade & bugade för kommentarer från främlingar om det plötsliga kändisskapet & så föll vi alltid mot den andre, skrattande fåglar i den andres händer & vi kan verkligen det här så bra. Du & jag & kaffetåren blondie. Efter loppisen invigde vi de kommande tiderna också; detta genom att med bleka vinterkroppar kasta oss nakna i Karlsviks vatten där is & snö än pryder strandbrynen. Hej & välkommen må du vara, sommarlängtan & så vackert kallt det är när korta frisyrer fryser. Vi är bra på att värma varandra & jag lär mig att våga vara kär för nu är nu & jag vill alltid minnas oss såhär om tiderna blir andra sedan (och tack & lov är sedan inte nu). Sophie har börjat ta plats i mitt liv också. Vi började närma oss varandra som stolta kronhjortar, uppbröstade med sina kronor, raka ord & tydliga visor ur hennes mun som lät som mina egna & plötsligt & snabbt insåg jag & känner nu hur bra vi kan vandra jämsides som sparringskamrater med syfte att skapa regnbågsrevolution i staden. Hon är den rättframma elden medan jag konkretiserar rörelsen & allt går bara framåt. Tillsammans tar vi oss igenom möten med kommunala, politiska beslutsfattare & vi rättar till kavajerna, skjuter våra kulor rätt i mål & eldar varandra & besluten som snart fattas till våra fördelar. Ett RFSL Luleå är på väg att startas, samlingslokalen grundad & projektplanen är i verk. I våra nedskrivna ark sjunger planer om metodutveckling, utbildningsvisioner för kompetensutveckling inom kommunen, vi riktar oss mot stora intressenter & har redan kända namn inbjudna till den Regnbågsdag vi kommer styra upp i oktober. Och sedan & fantastiskt nog, ett Luleå PRIDE väntar nästa sommar, Norrbottens allra första. You go, vi är så bra på det här.

 

Det har varit & är en mediacirkus i livet också. Trädde fram kring en viktig fråga, utmanade mig själv & lagen om sekretess & önskade bana väg för större rättvisa. Responsen har varit god & jag fortsätter tänka på de berörda & på att kunna få en fortsatt bana där det kommande arbetslivet får vara kantat av förändringsarbete som i konkreta former gör någonting betydelsefullt, där teorier banar väg för den politik jag önskar föra fram. En får se & ha tilltro.

 

Det som däremot inte har fungerat är uppsatsskrivandet & jag försöker att inte kapitulera, inte läsa ut ett nederlag av detta utan se det som något att lära av. Svårt som fan men jag måste spetsa den kompetens som har möjlighet att med större tidsram synliggöras i resultatet & har beslutat mig för att skjuta upp min opponering till augusti. Nog sagt.

 

Det är mycket att ta ställning till som det är för livet är ju som det är som farbror Sven skulle säga. Om en dryg vecka kommer utlåtandet efter den sista röntgen & axelprojektet kommer konkretiseras där kommande stunder skall möta beslut. Fyra timmars genomgående förberedelser inför de operationer som väntar. Vad ska egentligen förberedas & vad innebär det här? Det snurrar lite, yrsel när det börjar bli verkligt men det är nog i sin ordning.

 

Jag, Lelle, Ludvig & Evelin vandrade hemåt i kvällsolen idag & jag kände första gången på länge lust att bara vandra långsamt fram & kropp & sinne är trötta men i ordning. Andas ut när pressen för uppsatsen släpper sitt grepp & landar med de goda på en brygga i kvällsolen. Ser hur ljuset speglar sig i Ludvigs ansikte, hur hans blick säger så mycket när den seglar omkring bland mina drag, fångar ibland upp en linje med läpparna & gör mig inspirerad. Till vad vet jag egentligen inte bara att det är så vi fungerar, som rena inspirationskanaler för den andre, ger mig lust & vildhet & närvaro mitt i det stora. Med dig vill jag vara precis hursomhelst, överallt & hela tiden, tänker jag. Intressant att det språk så många bör på kring kärlek bygger på uttryck av klichéer, även mitt. Svårt att inte vara fånig & kärleksnormativ. Det är som att konsekvensen av att vara såhär uppfylld av kärlek får mig att vilja ropa ut något stort om den, skrika & måla men jag har inga verktyg som inte får smöret att rinna över & grytan att verka kletig & kryddad av trams. Men jag är Verkligen så säker på känslan & jag vet att det jag trott så länge på var en sanning (min & vår ) som bara väntade på rätt tillfälle att träda fram. Vi är varandras partners på många sätt, tresamheten är skön att leva i. Läser ett par rader som träffar rätt vackert, nämligen; ”Den du älskar med, älskar jag också med. De smekningar du ger är också mina smekningar. De smekningar du njuter av, njuter också jag av. De smekningar du får, får du samtidigt av mig.”

 

Detta forstätter sedan med;

 

”Blir inte vår kärlek till en människa verklig först när den bekräftas av andras kärlek? Många önskar att deras älskade skall väcka begär och beundran hos omvärlden men samtidigt kommer hyckleriet in hos de flesta, för här dras gränsen. Youŕe mine.[...]han var gift med just henne för att hon var värd att älska, han var kamrat med just henne för att det fanns så många som kunde älska henne. Det fanns i hans kärlek inga gränser, reservationer eller förbehåll.[...]Genom att åberopa rätten att tillhöra varandra, fick så många inte bara ett outhärdligt liv, utan också onödig konst rörande frågan om att ”få” eller ”mista”, konst som inte ens kunde användas för att torka sig i ändan med.” Ur Créme Fraiche av Suzanne Brogger

 

Jag bär rader av dessa med som något slags tankeväckande när ögonblick dyker upp då jag vill låta dina ögon i kvällsljus vara kvar i mina & fortsätta så men därmed ges inte plats för fler, då backar jag snabbt. Just nu är vi faktiskt bäst såhär bortom tvåsamheten (även om jag anar att vi fungerar utmärkt även så, någon gång) Jag är som en törstig fisk som vill sluka sitt hav så kom pirater, båda två så bygger vi svenssonhus under vattenytan.

Redan medveten om att det här kommer att bli en inre rodeo var & är jag förberedd inför våra nya möten som avlöser varandra; detta efter att jag öppnat upp igen; släppt in dig under huden & fått energierna att stråla ut från fingertopparna. Lite väl medveten så att jag, följande dag gick helt upp i yttre analyser så till den grad att jag glömde bort nuet; dig, mig själv & oss tillsammans trots att du fanns där igen; leendes & avklädd i ytterligare en het bastu där vårt sälskap utökats av Ida & jani. Kanske tänkte jag mig kunna förekomma någon skavsårskonsekvens, att gå förbi risken att förvänta mig något så att jag istället såg till att inget kunde ske; att inga hjärtslag skulle slå för något annat; inte för varandra iallafall. Men vad är kontroll över en sådan situation mer än en förlust? En osanning?

Gick såklart bet & högg mig själv i svansen & skapade situationen jag ville undvika konsekvenserna av & särskilt av den anledning kom konsekvenserna till mig sedan men inte orsakade av dig utan av mig själv allena. Din tramsa, din fega fånräv! Avstånd & superdistans. Om natten var du så nära men jag gjorde det inte, inte en enda gång rörde jag vid dig eller mötte den famnen som du öppnade upp & bjöd in till samtidigt som jag längtade som en trött resenär efter att få landa just där igen. Började nästan tänka att inget någonsin har hänt eller känts, att det vore lättare att vara din partner in crime & det utan kärleken i hand. Lögnerska. Sa tack & hej & vi ses nog snart igen & godnatt. Så dumt; jag vet. Jag kommer snart tillbaka & smyger intill dig som katten.

Ingen större skada gjord får en önska & därför vill jag möta dig med fingertopparna igen för jag undviker inte dig; bara rädslan i mig själv & det är den jag måste möta & utmana nu. Bara gamla ekon som dyker upp, påminner om sådant vi varit med om förr & jag inser hur svårt det är att endast existera i nuet när vi på olika sätt har våra historier med oss. Jag måste påminna mig själv om att det är just HISTORIA och att jag inte är identifierad med den utan med nuet & just i nuet är vi tantriska figurer som leker för leken är det sanna, är kärleken & det som ligger till grund för att vi hänger oss åt & känner fritt. Bästa lekkamrat & kärleksvän, jag är snart tillbaka. Jag är förresten redan nu tillbaka, roterade bara lite längs gamla trådar för att klippa av dem för där fanns tydligen något gammalt bråte kvar.

Men Så fascinerande hur det är möjligt att göra såhär; att glömma nuet & försöka garantera något för sedan. Gick rakt emot den livsfilosofi jag så gärna talar för & klart att det blev en gröt i huvudet. En gröt som hängde sig kvar igår; som fick mig att måla in mig själv i ensam vrå, förlorade tid & rum, ville sova & drömma om att göra om; vaknade & bakade hallongrottor (eller som de så vackert kan heta; klittbollar) städade bland saker & rensade för att komma i ro & fick rader från dig med önskemål om att få se mig snart; om hur mycket du tycker om mig & det är galet att du ens behöver känna att jag behöver bekräftas på något sätt nu för klart att du märker att jag för en stund flydde undan. Och du har nog rätt; jag blev plötsligt en sucker för dina rader; behövde nog höra att vi på något sätt finns för det är just vad vi gör. Jag är bara inte så bra på att vara kär & det är nog det jag inte riktigt har talat om för dig. Än. Det är heller inte din sak utan min egen att reda ut.

 

Idag ska iallafall dansas. HBTQ-klubben Makeout & en kväll väntar som får mig att fundera på om jag borde dra till skogs istället. TRAMSALANTA. Uppsatsen måste skrivas också, den har fastnat & jag med. I något kladdigt som kanske bara behöver rycka upp snabbt, som en stövel ur myren; slafs, tjopp så är det gjort! Talade med studievägledaren igår som berömde mig för hur bra det går för mig & jag undrade om hon verkligen menade det men visst; där satt hon med mitt sista tentaresultat som sjöng om fullpott & jag borde väl vara nöjd & känna tilltron men det blir trillande tro. Men kom igen fågelfrö; sluta fjanta & gör något vettigt säger jag till mig själv & inser att jag sitter här & läxar upp mig. Helt rätt, var hård mot henne, dra ut henne på gatorna igen & påminn om dansen i benen.

Jag tror att intervjun gick som den kunde. På väg dit mötte jag fyra ekorrar & tog det som ett gott tecken. Dessutom hade jag fått äran att ( i vanlig ordning ) vakna upp bredvid Ida & kvällen innan fått somna med handen i det mjukaste av nackfjun vilka tillhör henne, en kvällsrutin som alltid ger mig den godaste sömn. Med andra ord; goda förutsättningar för en bra dag som tog vid. Istället för att ge näring åt någon osäkerhet blev jag under intervjuns gång påmind om vad jag faktiskt under de senaste långa åren har investerat i & att den akademiska verktygslådan är på riktigt är ordentligt välpackad & noggrannt iordningställd. Time will tell men jag ska inte sticka under någon stol med att viljan om att få ett arbete just där vrålar konstant i mig nu.


Euforin från mötet suddades ut litegrann under min lunchdate med Ida & Jan-Olov Madeleine sedan då Uppdrag Granskning ringer & påminner om en stundande deadline; något som även innebär att mina ord kommer att träda fram, med röjd anonymitet. Frågor & osäkerhet börjar välla fram i mig, trots att jag egentligen inte ser att jag haft något annat val än att stå upp för den berörda kvinnan i fallet. Men ändå finns de där; Borde jag verkligen ha gjort detta? Kommer människor att förstå mitt syfte? Framtida arbetsgivare? De omtalade & berörda angående fallet? Hur framställs det jag säger – Vettigt eller bara upproriskt & pubertalt ilsket? Är det acceptabelt från blickar utifrån att jag ställer min dåvarande chef i ett hörn & målar henne i mörkrets färger? Vilka kan egentligen konsekvenserna bli? Är jag redo för kampen som kan komma? Jag bollar mina tankar med Madeleine som av egen erfarenhet fått ta otaliga strider & svaren är; Det är ingen som vet. Jag kan bara förbereda mig nu & se till att jag själv kommer ihåg mitt eget syfte men också; att jag bör höra av mig till Länsstyrelsen & berätta vad som snart kommer ut i media så att de inte skräms av min rättframhet. En kan så lätt förstå sig själv, att det verkar lysande klart men människor bär så tunga normer, värderingar & tro kring att vissa saker är okej att acceptera, andra inte. Min rädsla är att bli rejält missförstådd nu, trots att framträdandet i min uppfattning är för en god & väldigt angelägen sak.

 

Fick släppa tankarna på ovanstående en stund när jag & min far valde att spendera många timmar med varandra, på cykeljakt & med starkt kaffedriv. Drog till havet också, funderade kring gamla träbåtar. Mötte en gammal träbåt; avtäckt från sitt skyddande kapell. Den kalla vinden rakt genom henne; någon hade tagit ifrån henne sina fönster, lämnat skrovet till föruttnelse. Ensam där, övergiven. Allena med sina historier om alla hav hon en gång tagit sig över, varit fyllt av människors förväntan & längtan i äventyret, burit dem alla fram. Hur kan en överge henne så? Det är något med båtar, hur de berör mig. Liksom min far; med sina historier. Är så glad att livet gav oss en ny chans såhär & att vi tagit den.

 

Cyklar från min far med en ny blå, supersnabb cykel med sikte mot Ludvig, den blonda & ostyrigt aktiva i min tankevärld. Som två mormor vilar vi middag en stund i hans mors sälskap & jag märker hur den som vanligt infinner sig; känslan av stillhet & lugn, samtidigt som denna ro grundar sig på vildaste energi, som om Ludvig bär en lockelse på sin tunga som föder en omättad hunger i mig varje gång jag känner smaken. Den blondes blickar talar ganska tydligt för sig själv när han spinner så nära & jag tror att du vet, viskar han över min mage & ler. Men jag vet inte om jag vet, bara vad jag känner. Vi bastar i timmar, möter sommarregnskänslor i kroppen, återupptäcker sådant vi aldrig glömt hos den andre men får se på nya sätt nu. Vi förlorar båda två uppfattningen om var våra egna kroppslinjer börjar & slutar, finns där skiljelinjer mellan oss när vi vilar våra pannor mot den andres, när pulsarna slår ikapp som i rusningstrafik? Renaste glädje, det skrattar överallt & jag bara vet vilken härlighet vi är. Jag är ditt sommarregn & du är min resa & det här finns bara nu & nu & nu för nuet är det enda vi har & kan veta något om. Många timmar senare skiljs våra fysiska kroppar åt & jag vet att jag verkligen inte ska vänta mig något annat, något nästa möte. Det blir bättre så. Detta är min process, att påminna mig själv om föränderlighetens närhet, att imorgon är något nytt. Men, visst är det otroligt & jag fascineras över hur vi bara blir närmare, vackrare & mer sugna på den andre för varje dag som går. Att vi alltid lyckas mötas i stunder som om vi aldrig varit där förut, där vi båda är upptäcksresande & förälskade bortom alla tvivel. Det fina är att vi är trygga i oss när vi är just såhär, tryggast & bäst för det är såhär vi byggt upp vår sång. Jag känner dig överallt nu; skrattar & är kärleksfånig men mest när ingen annan närvarar. Jag vet att vi kan tippa över kanten, förlora varandra, glömma av hur vi kan vara. Men just nu grusar inget glädjen för att få falla är nuet & jag tror verkligen på detta för gisses; jag faller verkligen & flyger för dig. Jag vet att vi just nu är där vi ska vara. Utan förväntan har jag ändå en önskan om att vårt nuvarande nuet blir lite längre än det brukar men jag måste också förankra tanken om att det även är som det ska om du försvinner nu.


Är glad över flödet. Att jag valt att lämna annat även om det varit svårt att lämna även det. Nu visar sig riktningarna igen; tydligare än någonsin. Steg för steg läggs många stigar. Ikväll ska jag & Ida spana in en lägenhet där vi kanske skulle kunna bo & vår idé om att starta företag har börjat grönska hejvilt. Sen vet jag att vi två ses igen, trutsång & rävsvans. Nytt möte ikväll & jag märker att jag måste tona ned min längtan för jag flyger just nu ovanför allt annat & uppsatsens text ser så liten & obetydlig ut härifrån.

Rakt in i explosionernas driv; det slår kaskader av färg & det sprutar regnbågar ur mina vener här; tillbaka i Norrland & äntligen för en obestämd tid.

 

Den eviga kampen om geografiska avstånd (och saknad efter de som inte finns inom den tillgängliga sfären) finner någon slags acceptans; sakna får en alltid göra hur en än vrider på kakan. Ropar uggleskrik om natten hur jag än placerar mig men den inre (o) balansen som alltför ofta denna vår infann sig i Skåneland är mindre ( och ibland obefintlig i granarnas rike). Det är med andra ord rätt att vara här & jag älskar att höra tåget om natten, vårregn mot rutan & kan nära på känna grandoften ta sig in överallt. Det lugnar & det rotar in sig, stunderna & flödet. Jag planerar att uppfinna en luftballong som hämtar upp de efterlängtade genom riket & en dag föra dem till mig här men jag vet att just nu gör alla de som fria fåglar behöver & jag kan inte vara annat än glad för dem & de processerna; för gisses, vi lär så mycket av varandra.

 

När jag börjar Luleåresan finner jag inledningsvis på landningsbanan denna stads version av det icke heteronormativa livet. Jag & Idafina slänger våra dreadshuvuden vilda i dans på en gayklubb om natten när hon dyker upp, för mig obekant men jag känner igen känslan när blickarna möts; ge mig (dig). Om så bara för ett ögonblick. Det är lite glamourrös indian över henne, ett slags potentiellt blondinförpackat svärmeri. Hon är blyg men ärlig & rör sig närmare, som ett katt med tvekande steg. Vi möts i detta. Det är så rent & vackert på något vis & jag anar att detta skulle kunna vara något annat än bara för ett ögonblick men inget som jag vet (eller kanske ens vill ) & låter stunden leda oss. Just denna natt är vi för en stund vackra tillsammans & kanske hörs vi aldrig mer (men jag tvekar om det sistnämnda).

 

Resan börjar inte med utan forstätter inom den eviga politiken för den fria sexualiteten. En grundläggande utgångspunkt för det egna varandet? Olika tillstånd som varierar, en livsstil, renaste politik om frihet? Frihet att få uttrycka sig, att få känna, att frångå tanken om kärlek stöpt i en specifik form. Sexualitet och relationsformer. Definitionen som begränsar? Att vara något särskilt, i en uttalad relation med endast sig själv, två eller fler. Att föreställa sig tanken om detta, tankar som fylls med värderingar, riktlinjer som formas, annat som genom väl valda fokus aktivt väljer att inte se det andra, att välja det en tror är rätt form, rätt känsla, som om den vore bestämd. En illusion om dess varaktighet fastän tillvaron om en är ärlig ofta ter sig mer förgänglig, föränderlig, rörligheten i sinnet, känslan, olika meningar och syften över tid, situationer. Ser jag ett långsiktigt syfte? Vill jag styra in, kunna vara uppslukad & utan frustration? Att välja något är också att välja bort. Men kan en få allt, vill en, vill jag verkligen ha? Blir inte dedikationen mindre då, mer lösryckt, obestämd? Mindre kännbar, mer påklädd? Ibland vill jag ha någon särskild, hela tiden och för alltid. Men nästa dag ser drömmen annorlunda ut. Då kan jag inte förstå hur jag skulle kunna vara just så. Att köna kärleken & lusten. Är det så jag gör? Mitt regnbågshjärta revolterar mot sig själv & det finns inga riktlinjer i denna politik som är bortom några begripligheter, ibland faktiskt bara känsla, kanske mer ärlighet också. Med Mattew har jag under en bra tid talat om oss men också om annat; om henne. Om att jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna frångå att själv köna kärleken, att jag måste få virvla mellan allt. Om rädsla att förlora människor som så gärna definierar när jag faktiskt väljer mig själv först men att jag varken kan eller vill frångå denna känsla i mig själv & den underliga längtan efter kärlek & kroppar som inte tillhör mansfolk. Jag flödar varje dag åt olika håll, ständigt återkommande vackra flöden men sällan utlevt med tilltro. Dyker ofta upp något annat, någon annan i mansfolksvärlden som mer ger mig sådant jag kan lite mer, känner igen & kan greppa. Gör jag det för kärleken, för att den råkar gestalta sig i relation till en mansfigur eller för att där finns en rädsla för total hängivelse åt kvinnan i stunden? Tänker att jag alltid återkommer till det jag känner till kanske, att den tanken omedvetet finns där och omedvetet lugnar mina utflykter som allt oftare dyker upp. Men egentligen känner jag mig inte rädd utan ofta så redo men då, alltid just då dyker någon upp som inte har en fitta. Är det inte konstigt, är det ironi? Nu vill jag ha allt. Er båda två, fler. Ibland ingen annan än mig själv. Men att bara vara just två? Är jag ärlig då?

 

Det är dags för mig & den (ständiga längtan till den ) blonda att mötas igen & jag är redo för att det kan bli vadsomhelst av det här. Det är likt sommarkänslor när vi ses men de väger lite tyngre än så ändå men solen är nära nu & vi vågar & kan mer än förut tala om k ä r l e k. Vi får fortsätta dras till varandra, det verkar vara så vi finns till för den andre & jag gör allt jag kan för att förstå om vi verkligt är ärliga nu; för jag vill & jag tror att vi åtminstone kan ge varandra det. Jag är rakt på för en sak har jag lovat mig nu & det är att inget skall ångras. Möt mig ibland just såhär om även du längtar men jag förväntar mig ingenting. Jag vill iallafall inte ångra något nu för att rädslan äger. Fantastiskt fint att andas nära din nacke igen men det räcker så; just nu. Vad kärlek är? Det här. Bland annat.

 

Har funnit en möjlighet till produktiv oas om dagarna; biblioteket that is. Eller hemma hos – oavsett sker det alltid med den blonda, truten, det kära barnet, vännen, kärleken med alla namn. Vi skapar otaliga klubbar; akademiska föreningen, fritänkarsällskapet, författarförbundet. Tillfälligt tvåsamma & kreativa verk som skapas där i. Vi skriver på våra akademiska projekt eller ibland, fritänkande sagor om nätterna på skrivmaskin. Medan jag skriver om allt möjligt pågår alla slags evenemang. En dag pågår en stor mässa på biblioteket som syftar till att utveckla gruvarbetet i Norrbotten & det känns nästan exotiskt. Var har jag hamnat? Här talas det inte om regnbågsförskolor utan om utvecklingsprojekt som istället för att helt förändra, vill bevara det som redan är. För att det som är faktiskt är bra? Eller för att förändringar skrämmer? Tänk om det robusta, stabila, trygga Norrland förlorar sin stereotypa bild?

 

Jag är här för att påbörja nya projekt på många plan, det är uppenbart. En dag kommer jag på mig själv med att gå raka vägen fram till en kvinna i anslutning till en yogaklass som har ett litet barn i famnen. En för mig, främmande liten person som visar sig heta Zack. Jag plockar helt sonika upp Zack från moderns famn & spenderar sedan ett par timmar med honom & uppskattar det. Verkligen. Provar massage & akrobatik med den lilla figuren & inser att jag trivs med kommunikationen som skapas. Rakt på, rena nyanser. Mitt leende blir till ett leende även i hans ansikte, hans sätt att greppa efter mina dreads ger mig tillträde att föra honom fram & tillbaka som ett flygplan. Vi är okonstlade, ogenerade. Detta möte leder till att jag ett par dagar senare får höra att det saknas folk på en förskola vid ett par tillfällen & jag greppar utmaningen. Kanske kan jag prova, för att se vad det är för en slags värld som många av dessa små figurer befinner sig i om dagarna? En värld som tillhör min mor & min syster men aldrig varit i närheten av mitt intresse. Yes, jag lyckas få chans att prova & tar den. Framöver innebär det att jag får varva mitt skrivande med förskolebarn & jag ser det som en utmaning. Jag kan egentligen ingenting om det här men ändå är det här som sociala konstruktioner av normgivande meningar tar vid, kärnor som färgas & förbannas av heteronormen. Det är bra att få se detta, göra akademin mer konkret för allt, precis allt vill jag förändra & vara en del av just nu. Har planer på att rycka i trådar, vill skapa gatukonst i staden, ska söka arbeten jag inte tänkt på förut, blir intervjuad för Uppdrag granskning & springer mellan varven mellan biblioteket, olika tillställningar, söker lägenhet, planerar utbildningsdagar med RFSL och lever i den mest öververkliga kärlek.

 

För det handlar mycket om kärlek. Ständigt & jämnt ( och ibland ojämnt såklart för livet är aldrig rakt ) Om att vara fri att känna utan krav, bortom definitionen & att den friheten ger mig större mod & önskan om att vara närmare än någonsin. Den tvekan som tidigare fanns har förvandlats till ett tydligt erkännande om vilja istället, en vilja som skapats just för att det inte förväntats från något håll att den skall finnas som den gör. Jag vill vara med någon särskilt ibland, en goansk drake & jag är det. Att vi lyckas mötas såhär är en bonus som jag inte tar för given & jag påminner mig själv om dess föränderlighet varje dag. Vi möts med färg på våra kinder, min ena hand på ditt bröst & allt jag förklarar rinner genom min hand, rakt in & jag vet att du förstår fastän jag har valt att inte förklara mer än såhär.

 

Vi ska låta vår samexistens verka som ett flöde säger vi till en början här. Vi kommer att se våra teorier om det öppna & fria praktiseras. Kanhända blir det inte alldeles enkelt. Det är i sin ordning. Vi ska utveklas genom detta, om möjligt en dag välja dedikation; endast åt varandra men då; för att vi har ifrågasätt vanemässiga rutiner kring kärleksrelationer, för att vi väljer bort begrepp som saknar enhetliga meningar. För att vi vågar tro att kärleken för den andre är så stark att det kommer att föra oss närmare varandra än någonsin. Men visst märker jag hur svårt det är för vi kommer för varje dag den andre närmare. Som vi sagt en gång & även genomlevt. Två månader från varandra i Indien var smärtsam. Två veckor ifrån i södra Sverige var full av längtan. Två dagar lyckas vi knappast med då timmar ibland känns som en onödig evighet. Jag vill med andan i halsen berätta för dig om allt som inspirerar mig & jag vet redan att du på det mest självklara sätt även tar emot mitt niagara ibland & mitt skratt & min blottande närvaro, min blåa peruk & min akademiska nördighet. Vill somna med dina andetag i nacken & dricka juice med dig om morgonen. I timmar vill jag förlora greppet om tid, vill försvinna & återuppstå & märker redan hur skalbaggeskalet är skrotat & glömt. Det är just det sistnämnda som även skapar rädslan; en föraktad osäkerhet & som ibland inte kan tro på att vi kan vara såhär trygga & tvivellösa; att någonstans finns haken & just för att jag inte kan se den så börjar jag skapa den; helt på egen hand som den kreativa person jag ibland blir; i dramatisk anda slutar jag tro & menar att det måste vara hos dig den ligger ändå; en slags rastlöshet född ur otåligheten när jag faktiskt inte alls har särskilt mycket tid & utrymme för dig eller oss. Vi tar det sedan menar jag & du vill inte störa mig i detta. Men sedan, kanske bleknar elden då? Jag möter din blick, rakt på kastar jag mina tvivel & ser hur jag kastar granatsplitter över dig.

 

Jag finner min fristad i maskeraden. I att få gå upp i någon annan; en helt ny roll i att vara en vild prostituerad kvinna (för är vi inte alla sålda på något sätt) & hon saknar några som helst gränser. Hon dansar sig vild med bar mage, full av begär. Hon tar för sig; placerar det blonda svärmeriet i en mörk gränd & kysser honom; bara för att hon i sin frihet får & kan göra vadsomhelst (& för att hon vill & känner såklart) Hon möter Mattias som nu är den oemotståndliga transan Claire & låter dem slingra vilt, ser hur Claire slingrar vidare med andra. Allt är i sin ordning i det fria flödet även om dagen efter kräver samtal om vad nattens uttryck egentligen grundade sig på. Ren lust? En rädsla kring att falla in i heteronormativa uttryck när jag & mattias i våra vardagliga uttryck kan uppfattas vara gestalter i tvåsamhetens heteronormativa grepp?

 

Möter mycket att reda ut här & det handlar framförallt om rädslor; om hur rädsla alltid begränsar så till den grad att en väljer att förminska sig själv oftare än att anta utmaningar om att förändra från grunden.

 

Jag & den blonda lever äntligen & första gången på samma plats för obestämd tid & det är från bådas sida uppenbart uppskattat. Ingenting tar vi gör givet; att vi vet hur vi vill vara eller är just nu med & för den andre. Vi jobbar däremot på det; inte för att begripa men på att vara sanna. Allra första gången möter även L mig med ilskna utbrott & jag älskar det; att han törs visa mig allt & där syftet lyser tydligt: vi är här för att vi vill mötas & låta energierna trassla in sig, inte i oreda, mer bara för att vara nära men för att mötas nära behöver vi förstå vad den andre menar med dessa möten. Med relationen Han besöker mig i min akademiska strävan, söker min hand utan att jag ber om det & vi delar på termosen & varandras örsnibbar. Jag älskar att vara här. Definitivt & alldeles säkert. Jag & den blonda har så mycket virke att bygga med; nu äntligen kan vi dansa fuldans om nätterna; längs broräcken kan vi spela på varandras strängar; där vi kan vi leva utan tid & med gröna blad bakom öronen där jag rakt in i dina ska viska om att det här är bra & att moln finns överallt. Bara vi kan förstå dem .

 

Jag arbetar med olika processer. Många av dem får jag möta genom trutsången. Det sker särskilt en dag när jag ser hur

hon närmar sig honom & det finns antydan hos honom till att vika undan; men du, jag vill inte att du gör det, tänker jag.. Möt henne istället precis som du vill för bara då kan du ge mig det jag vill ha; ärligheten. Samtidigt noterar jag ett flöde i mig själv där jag vill ta ett par kliv tillbaka, skala av som som tillkommit i vår närhet & vara lite mer skalbagge. Men, det bästa är att jag inte gör så, inte längre. Fokuserar på nuet & att ta mig igenom stunden för snart kommer nya, lättare uttryck när det här också förändras. L är uppmärksam & ser att något pågår; frågar mig & jag svarar ärligt så mycket som det är relevant. Att jag har en resa som pågår, min egen. Att jag överreagerar på en känsla som grundar sig på att jag saknar balans i stunden. Att jag för en stund måste få landa ensam & känna hur flödet passerar för det är en känsla jag känner igen; svartsjukan. Förr skedde stormlika reaktioner som jag agerade på, direktattack. Jag visualiserar att jag lämnat det bakom mig & lyckas praktisera det. För det här handlar inte om honom, inte om henne eller någon annan. Mig allena & det är inget oöverkommligt i det här. Hon försvinner ur vår kväll & känslan mattas av medan jag märker hur trutsången betraktar mig; på ett sätt jag aldrig mött dig förut. Så reser han sig upp från sin akademiska vrå & smyger sig på mig som katten; kind mot kind & lägger armarna omkring mig & ber mig stanna kvar så. Vi spinner oss vidare genom kvällen som blir natt & tiden på våra likadana armbandsur går vidare medan vi tar oss utom den. Cause there is something we believe. Han förklarar det som att möter varandra i vår akademiska strävan & att insikten nått honom nu; att en ambitiös strävan framåt går utmärkt att kombinera med det här som han första gången omnämner som kärlek. Visst har vi talat om det förr men inte såhär avklätt, det var på tiden vi båda bar skal & förväntningar på något ingen av oss begrep. Vi möts & skapar det kreativa & vi har inga måsten, inga tidsbegränsningar, inga geografiska splittringar. Det är som att vi möts för allra första gången & på sätt & vis gör vi det för vi har nog aldrig på riktigt mötts förut. Det är sen natt & jag vilar i hans famn medan de där fantastiska händerna återupptäcker mina öron & min röst. Gå inte hem säger han bara för att du kan & du vill & jag svarar att jag kommer att gå hem bara för att jag kan & för att vi har alla möjligheter i världen till långa nätter. Han söker upp mig när jag är på väg & ber mig om att iallafall bädda ned honom så att vi lättare kan visualisera varandra i natten sedan. Det är en av våra nya metoder, tantrisk visualisering som fungerar fantastiskt & jag bäddar ned honom, katten & placerar i trygghet mina läppar på hans panna.

 

 

Jag fortsätter tillvaron & glider framåt ( tydligare & mer konkret i min värld ), vänder & vrider på tanken om hur det ska vara möjligt att översätta de senaste upplevelserna, förankra dem utifrån hur de berört för att sedan låta dem landa i ord; som att stå på sin båt & släppa ut ankaret & då förstå vart en i stunden befinner sig. Börjar få höra av Mattias, draken att han upplever mig som abstrakt & flyktig men det är så långt ifrån; handlar snarare om ( numera ständiga ) missförstånd eller oförmågor att (vilja) se ( att vi önskar oss olika saker av det här ). Du börjar ställa krav, föder viljan om att veta vad som blir sen. Imorgon. Med oss & det här. Känner mig tydligare i mig själv än någonsin, brottas ständigt med att inte falla för frestelsen att landa i vanemässiga mönster för att det vore enklare & mer tydligt för andra. Antar istället utmaningen att vara ärlig mot mig själv, att notera vad olika känslor tolkas som i mig själv utan att agera på dem; för att förstå dem & inse vad de kan handla om. En katt är en katt kan en säga. Men är en katt verkligen en katt eller kan den vara en symbol för något annat? Vad innebär det att vara fri i syn syn på kärlek, att inte förankra den inom definitionernas ramar? Jag samtalar länge med Hanna om det här & jag förstår när jag hör orden falla över den andre, fritt & värderingslöst. Det är en trygghet i sig själv att inte slänga sig i famnen på kärlek vi kan, bara för att det kan verka eftersträvansvärt i stunden. Vi menar båda att vi inte behöver förstå oss själva i kärlek genom att vara ankrade i någon annans hamn utan att den förståelsen skall få komma inifrån oss själva, att begripligheten ges genom möten med andra där andra människor kan vara olika slags resor men att dessa resor börjar i oss själva & utgår från vad vi själva upplever oss vara; hur vi är, varför & vad olika viljor handlar om. Vi menar att det är så lätt att söka bekräftelse genom andra, särskilt i kärlek & att det är alltför lätt att förlora fotfästet & den egna meningen Att det som kan kännas som en storhet genom att en blir fler än bara en enhet med sig själv inte alltid blir något större, inte gör en starkare utan kan riskera att verka uttömmande för det egna jaget. Kärlek som en psykos, som det allra vackraste i stunder. För visst är vi suckers för love, för att bli berörda & det är därför vi inser hur mycket vi måste jobba på det här; att finna oss själva först & främst för att inte välja resor till destinationer vi inte mår bra av. Gör vi så, reser tvivelaktigt blir resultatet inte sant någonstans.

 

Och som jag har rest här & forfarande reser. Ibland så hejdlöst vackert att jag gråter, vrålar & dör en stund. Vaknar upp, förvirrad & ordlöst placerad inom någons förväntan på ett särskilt förhållningssätt framöver & jag känner att det inte är sant längre, att jag måste få förstå mig själv bättre först; att just nu är ingen tid som ger mig viljan att vara din eller din. Ingen kan väl ändå vara någon annans än sin egen & det är svårt att leverera det budskapet på sätt som inte sårar. Du tror att jag är på flykt när jag egentligen finner & landar alltmer, du tror att jag är osann & spelar spel när jag aldrig varit såhär sann förut. Det handlar bara om att vi inte möts i detta; att din önskan om att leva i tvåsamhetens dedikation inte är min men det betyder inte för den skull att jag är kärlekslös eller rädd för det; tvärtom. Jag ser inte det svartvita, jag ser det möjliga & storslagna i att få mötas när sanningen är nära, bara då. Så vem är den andra, för det måste vara någon annan du hellre vill vara med undrar du (menar besviken att det måste vara den där blonda igen) & jag säger dig att det inte är sant. Om jag måste välja någonting eller någon så väljer jag mig själv & att få vara förstådd. Dina tårar rinner även i mig & jag känner den verkliga kärleken i mig & för dig. Men. Det räcker inte så, inte för dig. Vi blöder för den andre, torkar den andres tårar med våra läppar men skapar nu mer skavsår av de ständiga försöken än något flygande fritt. Det vi var men inte kan bli längre. Eller var vi någonsin definitionslösa? Kanske var det inte så. Där var du & jag & vår praktik & våra drömmar men någonting skedde. Det måste få ske för allting förändras ständigt & i denna förändring kan vi inte längre mötas på just det sättet. Jag väljer att sörja ordentligt för jag vet att det inte finns något annat sätt än att vi båda tar oss igenom det här. Din ilska & besvikelse är inte min även om jag till slut blev urvriden & lade ned oss båda, krossade förväntningarna som skapats & bröt den gemensamma kvisten. Jag är inte arg, det är bara kärlek kvar. Det knepigaste är att förstå hur något så vackert kan bli alldeles för svårt & att det då inte är värt att det sårade får oss att glömma att vi tillsammans aldrig var något fult eller kravfullt; vi var vackra & det vi hade var vårt eget. Jag vet att du inte vill veta av mig nu, att våra kaffemorgnar är delade itu men jag känner acceptans & tilltro i vemodet. Jag vet att du är klok & sann. Att om vi möts igen så kommer vi att kunna minnas, att dela något nytt för relationer äger alla dessa föränderliga scener.

 

Lever i en tillvaro av människor, av en stark gemenskap i denna chosen family som jag tvivelöst älskar & alla har sina egna processer. Någon har just förlorat en mor till döden & vi andra en kär vän genom henne. Vi möts även i detta & det är vackert att känna hur det är möjligt att falla åt alla olika håll utan att slå i marken för alltid finns där någon, på något sätt. Jag njuter av att möta dessa människor. Att häromdagen få vara nära Anette & Simon igen. Att ha Mattias bredvid & nästan smärtsamt mycket minnas det vi hade där när vi levde i Indien i denna familj men också insikten som samtidigt kommer om att allt förändras. ”I thought that you were going to stay together for ever” säger Simon om mig & Matt. Jag kan le när jag skakar på huvudet för jag tror faktiskt inte alls på det där, att det går att tänka i eviga termer om något. Men en stund i sig kan upplevas som en evighet & i den bemärkelsen var vår kärlek evig just en sådan stund. Vi slingrar omkring i tillvaron jag & dessa människor. Möts & dansar gärna. Jag & den blonda möts så verkligt i rörelse alldeles intill & alla dessa möten, alla dagar med honom påminner mig om hur känslan i magen upplevs när den är som ärligast, när jag är ärlig mot mig själv om vad som känns närmast. Ibland har vi svårt att skiljas åt, om än bara för en stund. Andra gånger skiljs vi inte alls utan jag har de där händerna lekandes omkring mig & jag kramar om länge & rakt på sak; säger att jag är så glad för det här. Inte mer & inte mindre. Jag har ingen strävan efter annat, inte nu. Det räcker att veta hur jag vill att det ska kännas när det är rätt att landa lite längre med någon särskild. Nu kan han befinna sig långt ifrån med sin fysiska kropp men jag har en tilltro ändå för hur nära han är. Min upplevelse & ansvar för de här känslorna & det går fantastiskt fint att leva i det såhär.

 

Det är mycket som kommer till mig. Skrivprocessen som skall ge mig en färdig uppsats i tid, den känns & har sin process. Längtar efter att vakna med Idafina varje morgon i ett gemensamt framtida hem & även i denna relation finns kärleken för kärlek skiljer sig inte åt, inte grundkärnan. Processer & investeringar & de nära får stort djupt. Dricker morgonkaffet för mig själv & drar en hand genom nacken som efter gårdagen inte är något hår att tala om. De åkte av, hela lurvet & det är ingen ånger någonstans, bara lättnad. Rakmaskinen gjorde sitt & jag älskar känslan av renhet, att det gamla blir till symbolik som får lämnas för den nya tiden som kommer nu. På onsdag väntar ett av mina viktigaste möten; anställningsintervju på Länstyrelsen i Norrbotten. Måste visualisera tilltro & trygghet för detta. Att jag vill & faktiskt kan en hel del även om det flyger vilda fåglar i magen vid tanken inför det; steget vidare, där jag ska visa för andra vad jag faktiskt har lärt mig genom årens gång & genom de tragglande stunderna av akademisk inlärning.

Steg för steg kommer jag drömmen närmare, den dröm som i stunden känns som den mest sanna. Att få landa, att bygga fågelbo, att få chansen att arbeta med genus & vara i ro med det. Tidigare hade en sådan dröm gjort mig livrädd, hade låtit som något för stabilt & grått.

Nu känns det bara som en hink med glada färger & familjen är verkligen sagolik!

 

 

 

"hans doft är en blandning av skogens alla träd, urkraftsmysig och hemtam, stort och mjukt och det känns som om han vore en skogskoja;, hela uppenbarelsen och jag vill stanna till där, bjuda in oss två på tallbarsté ur två gröna kåsor för utbyten av fler historier"

Jag citerar mig själv från ett tidigare ögonblick av ett frö & en konstrast i närvaro med varandra. Citerar, därför att vårt möte inte är annorlunda nu & kanske just för att inse att det verkligen inte är förändrat; inte heller stagnerande, långt ifrån; bara starkare & närmare. Känslan är hemtam men utforskande & framåtskridande. Temat är kärlek & rastlöshet (kanske kärlekens rastlöshet) & hur vi nog ibland, trots stunder av misstro över det ständiga drivet; också älskar våra fågelvingar. Men vår poäng tillsammans är att vi inte räds den andre & vi möts inte för att vi uppmuntrar den andre till rörelse (eller flykt); snarare möts vi för att vi för en stund (eller evighet) trivs att vara hemma i doften av tall & nagchampa (och för att vår syn på kärlek kan vara vid & begriplig tillsammans).

Tydligen är det dags att flyta vidare nu över våra stockar & stenar åt skilda håll; hejdå-och-det-dröjer-länge-nu.

"Du har flyttat in i mig din räv" säger han & jag vill faktiskt aldrig att han ska släppa taget om mina örsnibbar & det bryter lös någonting; det kallas tårar & jag älskar att det får komma såhär för fan, jag kommer verkligen att sakna honom, denna frökonstrast. Vi är likt en levande teater tillsammans. Som vi har agerat klätterapor, vilda duvor i lönnträd, varit flersamma men också tvåsamma bara med varandra, agerat heteronormenkritiska i färd med att leka mamma-pappa-barn-i-parken, förvandlat oss själva till vatten för den andre, till eld & vind & kärlek. Och nu ska vi skiljas åt igen. Förra mötet bar du långkjol & jag kostym; detta möte är vi alldeles nakna om än med kläderna på & vi har nog minsann skapat något stort & vackert.

Därför är vi egentligen glada när vi skiljs åt; det är en lycka att du finns & vi ses igen. Vi möts där vi ska vara & till dess är vi båda likt detaljer som pryder tillvaron, minnesbilder som ger oväntade leenden.

Men ändå. Hejdå är en pladaskskavank & det skaver men vad tusan, vi flyger vilda nu (som vanligt)


(vi kanske kan landa någon gång?)

Citroner & tranbärsjuice för att dagarna levs för upp till kamp, existensiella garnnystan i huvudet rörande vad som egentligen är ärlighet; för mig själv & hur jag så lätt slänger med dessa ord men saknar en plan. Frågan är om en måste ha en plan om allt, hur mycket av tankarna som mer är skuggfigurer än faktiskt verkliga fenomen? Plötsligt tenderar alla mina ord att sakna en fast förankring & det rör till sig som det mesta annat just nu & jag inser att det börjar bli nödläge för att investera i mer personliga resurser nu. Tid att stanna upp & på riktigt reflektera. Landa i meditation & låt kärleken grunda sig allra främst i en själv för att därmed ens skapa en möjlighet att kunna sprida den vidare. Var har yogan tagit vägen? Var är det där verkliga meningsskapandet; det som gör mig stark & nyfiken? Vad har hänt med allt; det är frågan. Plötsligt känns det inte som ett ens möjligt projekt att möta kärlek sådär hand i hand när mina egna händer till mig själv för tillfället är lite förlamade eller kanske snarare; snurrande snurr i alla riktningar utan något konkret alls. Vill drömma om sommardagar under en tall med dig för plötsligt saknar & tror jag mer än någonsin på det här även om jag hör hur jag så sällan lyfter fram det; hur mycket du faktiskt betyder. Men vad är ord när känslan ibland, trots snurrande snurr visar sig & jag hungrigt tuggar i mig den? Jag vill lägga ned ord. Vara närvarande på en yogamatta & det får nog räcka så. Snart. När tentan är skriven, tänderna sitter fast & det geografiska läget ser annorlunda ut. Då.

Symboliskt & verkligt som livet är just nu; det är något där mellan mig & verkligheten.

Anledningen till att akademin inte är den enda världen finns förevigad; ty det är stunder som dessa & bland just dessa förevigade som det känns, det där som kallas livet; från verkligheten där jag gärna stannar, länge.

Känner efter, dagen efter den stora nattliga stormen om de sitter kvar i käken. Där är de i vanlig ordning, alldeles för många som de brukar men där. Fullmånen drog en schackmatt på mig & jag inser att jag behöver en plan till nästa gång. Dessutom var denna måne så våldsamt stark, stor & förödande vild i sina energier att stora hav steg i takt med en allt snabbare hjärtrytm i människokroppen. A night when I met Lucy; gula ögon i mild sömn bredvid, spinnande i takt med en sömn som äntligen kom & där draken så sent ringde & kastade lite lugn över spillrorna från skeppet som förlist. Vaknar upp på en grund som kanske inte är stabil men den finns där i likhet med avhandlingen som skall läsas & plötsligt älskar jag den; avhandlingen & teorier om diskursanalys. De går sannerligen att ta på, att vara snäv & lite begriplig inom. Idag målar jag hellre in mig i den akademiska lådan än släpper mig fri för annat, ty frihetens irrfärder kan sluta i evighetsförlisningar. Idag räcker det med att se & ta på kaffet bredvid. Kopp, check. Jag håller dig i mina händer, greppar om & känner.

Det går nog att leva med sin kod även om den är full av skenande kameleonter.

Det är det där med att gå in i väggen. Med tänderna. Att ha tänderna i väggen. Att väggen är tänder & tänderna en & en bygger sig in i väggen, skapar en mur som det rationella inte tar sig igenom. En stenmur, en mur av tänder.

Jag beordrar dig att sluta stressa säger far men menar att han verkligen ber mig, snälla sluta nu. En far som faktiskt är det han utger sig för att vara. På riktigt nu. Och ändå fungerar det ju inte så, att orden alltid når där de ska, att de förvandlas till en känsla som blir en insikt som genererar handling. Att stanna upp. Var? Mitt i steget? Jag vet inte ens var det är, steget.

Men visst ska jag sluta. Jag gör det nu. Slutar alltså. Jag har redan gjort det fast samtidigt tror jag inte på just det. Att det går. Att sluta.

In i väggen igen. Tänderna först & huvudet tycks ha lossnat på vägen. Eller i väggen?

Malla & Erika, Gabriella & Kajsa & Ida.

Alla tiders ljuva ekar tillägnar jag er.

Skratt & färg ger livet sommaren om natten & längtan just om den.

Och klart du är med draken för i mig bor du & i dig bor & så vidare går sången.