Med nysnö i magen.
Live like if there is no tomorrow susar som en uppmaning mellan de sagda orden om någonting helt annat. Konstaterar som så många gånger förr att vi talar så mycket utan att egentligen säga något alls men ändå är det just då, i mellanrummen som vi förstår det där, det bortom som samtidigt är så mycket just framför oss.
Och vi gör det. Framtiden har vi aldrig lyckats fånga men så färgäves ändå har vi strävat med att försöka placera oss två på särskilda sätt. Vi har inte heller nu lyckats förmå oss att måla in oss i tiden men däremot att agera ur det enda som egentligen går att begripa; stundens närvaro. Allt som sjunger, förklaras och skapas mellan våra händer, från en röd sammetsmöbel och rakt in i något annat - rakt ut och vidare; just i det ögonblicket som den ena av oss möter den andre utan dåtid och bortom en morgondag.
En egen värld som vi båda konstaterar vore svår att kanske bevara hela tiden för vi tenderar att sudda ut allt annat; lägger undan allt annat än det som föder våra skratt och det som vi låter falla över oss gång på gång på gång. Ett enda retreat av det oplanerat och verkligt verkliga, av närvaro och naket betraktande. Som om vi gick ur tavlan och ut ur tiden och sedan tillbaka igen. Med förvåning tar jag emot dig och dina linjer som om vi bara varit bortresta en tid, inte mer. Konstaterar att detta inte är som att packa bort ett plagg och sedan återvända för att upptäcka att det kära plagget inte längre passar. Tvärtom. Hur är det möjligt att våra olika former kan bevaras, som om vi båda inte vore annat än välbevarade figurer av glas, skapade av en och samma konstnär?
Men det där spelar egentligen ingen roll. Vi kanske bara är urdjur en gång för länge sedan sprungna ur samma källa där allt ett par hundra år senare gick isär. Tack vare noga fungerande doftsinnen är vi berikade och bär en lott att minnas och att kunna finna. Vad vi finner vet jag egentligen inte heller, såhär ett par liv senare. Inte mer än att vi möts för att allt skall gå i bitar, för sammanfogas, för att trasa till sig och sedan åter igen närma sig. Modigare och större som de vilda djur vi en gång var och är.
Att vakna såhär är att vakna upp till fågelsång om vintern. Vandrar hem genom en snövärld av oplogade gator; lika oplogade och fria att lämna spår längs likt allt annat. Det spelar ingen roll att det är gryningstid; kom ned så gör vi fler snöänglar och skriver med de frusna händerna att känslan i nuet är nära.
Nu vet du att inget längre skall ångras och lika väl medveten om det är jag. Det är därför jag så äntligen efter alla dessa berg och dalar vet att viska till dig, saker om natten som jag faktiskt låter dig höra; ytterligare en gång när jag plötsligt har upphört att skaka och när jag vet att du på riktigt hör och ler.
