Luleå, du äger mig igen.
Nu börjar äventyret. Eller kanske rättare sagt, fortsättningen. Denna norrländska hemstad har åter igen lyckats övertala mig till att vilja förankra mig vid rotfästet. Det tog inte länge. Efter en enda promenad längs stadens enda centrumgata, vars enkelhel jag inte längre finner för liten utan snarare charmerande så bar jag redan upp norrlandsroten genom ryggraden. Möttes på tågstationen av det blonda systerskapet och snart var vi på språng som så många gånger förr. Upp och vidare. Det är så vi jobbar ihop. Genast, som av en mening överraskar han mig. Den ljusa trutsångaren, den eviga indianen, bästis&bundis- kamraten, knyttet, botaren&förgöraren, han med alla dessa namn och de miljoner andra han numera bär dök med andra ord upp. Han som kort och gott är L i berättelsen där L möter L som skapar kapitel efter kapitel av ordning och oreda. Vi möts på gatan som piff&puff och det finns ingen drama annat än yra ben och meningsgivande sommarpepp.
Och just pepp är något som det råder gott om. Familjen är nära nu. Av blodsband gjuten och de noga utvalda. Några få dagar har passerat men redan är tillvaron återställd, som tillrättalagd, självklar, hemma. Kvalitetstid med familjekvinnsen har redan vattnat grenarna och jag vill skratta högt över de stunder som redan passerat med mina vänner, korallerna. Potentialen för att skapa är stor. Det pågår planering för Apa-festivalen som kommer att erbjuda inslag av akroyoga utöver musik och konst, jag har fått återuppleva vänners energifyllda massagehänder och förundrats över hur förbannat bra det är, folket här. Hur vi möts, som en sammanflätad stickad orm i brokiga färger, rör oss genom staden och spänner över allt möjligt. Från galen finsk diskodans till kaffe under filtar, längtandes efter sommarsol.
Visst fanns tvivel över ett nytt sammanflätande med L och det är klart att formens varande tar tid att finna. Det är alltför lätt att bli yr av tid vs form, stunder då förvirringen är total, blir alldeles matt. Ögonblick eller kanske en hel natt när vi stänger av tidsmaskinen och börjar synkronisera igen och minns och inte ser den där osynliga gränsen, den skavande skarven som säger att hit men inte längre går ett avtal om vänskap och vi måste vakna upp igen och minnas och överdriva, hitta på vad vänskap utanför kan vara för just denna kombination. [vad tusan är det och vad spelar formen egentligen för roll?] Det går iallafall än att umgås till gryningen. Det går forfarande att dricka en öl mitt i natten och invänta den tidigare nämnda och kanske är det just vår grej, att aldrig finna en konkret form att landa i eller omkring. Vi är den där låten som svänger vitt och brett, som växlar mellan ro och panik, balans och drama. Och ibland är vi inget av det heller, bara energi utan verbalt språk, som en anakonda som rör sig framåt över varandra. Och vi fascineras båda över anakondor, så varför inte. Anakondor som har gott minne.
Det är taktik, att uppslukas och inte lägga alltför stor vikt vid vad som lämnats kvar. Plötsligt är Malmö fjärran och det framtida avstånd jag tidigare tänkte kring, äro ett faktum nu. Än så länge går det över förväntan med utvecklandet av det jag inte lämnade, bara bytte plats ifrån. Men visst. Det är en konst som skiftar i kvalite. Ibland kan jag inte ta in att det verkligen är Du som ringer, det är en röst jag känner igen vars intressen jag delar men Du, är det verkligen Du? Vem är du då? [och jag tappar mod och tänker att du blivit en främling. Igen. ] Andra stunder är det självklart att det är Du och jag minns och jag vill ha dig här. Men saken är den att vi faktiskt hörs av. Hela tiden. Att vi befäster våra ord i praktiken och på en lapp vid min säng vilar dina ord om att vi faktiskt kan skapa hela världen ihop när vi ses igen. Att allt är möjligt.
