mellan raderna.

Att notera flödet utan att försöka ändra på hur det ter sig är en utmaning, ett projekt. Inte ett projekt som något jag från en position utanför studerar utan jag befinner mig där, mitt i det & tänker att det sanna får föra mig framåt. Det sanna. Visst finns det (eller gör det?) verkar i olika stunder, fyller upp på ett visst sätt i en särskild närvaro men kan förändras i nästa.

Så många blödiga, ja rent ut sagt dåliga låtar som likt besatta bestar sliter sönder hjärta & kropp, rimmar hjärta med smärta & sådant jag är löjlig nog att känna igen mig i; märker hur jag kan läsa in mina egna historier där i & det urbota löjliga i det får stå för sig själv. Time to move on vrålar jag som jag vet inte vilken gång i ordningen. Men saken är den att jag starkt börjat tvivla om att det just nu går & kanske är så det brukar fungera; att en tvivlar, finner andra orsaker, anledningar till att stanna kvar i känslan för någon särskild ytterligare en mindre evighet. Försöker reda ut, konkretisera det i längtan skapade, samtal med den blonda om just det men han gör det inte lätt för mig, inte heller gör jag det  för honom. För, vi är faktiskt bara sanna för inget kan vi veta något om följderna av det här & därför vill lämna möjligheterna öppna. Vi är varandras ekon. Kanske ska det aldrig vara enkelt heller.

Av hela vår soliga värld önskar jag blott en trädgårdsoffa där en katt solar sig. Där skulle jag sitta med ett brev i barmen, ett enda litet brev. Så ser min dröm ut. Edith Södergrans dröm som jag lånar en stund; mest för att jag är lat & rädd för att ta av mig skalbaggen som så hårt har klamrat sig fast, nästan lurat mig själv till att tro att jag faktiskt är den personifierad.

Men Mattias, älskade Mattias är inte rädd utan gör mig naken med alla kläder på.

Den gamla granen står vaken & tänker på det vita molnet, den i drömmen kysst, Edith Södergran visslar stilla i mig men jag låter den gamla granen lossa på barken & det som finns därunder, nå ut. Ingen dramatik utan ren kommunikation & känsla. På riktigt & du behöver inte längre bita mig i nyckelbenet för att jag ska känna för det är rena dykningen det här, ute på djupt vatten & jag är livrädd men du är inte som de mina gamla smärtkroppar påminner mig om; du är annat & jag vill verkligen ta din hand. Jag inte bara vill utan gör det. Vågar & tror & vänder rävsmärtan ut&in, mig själv upp&ned för att se, för att stå stadigt & möta dig så som du möter & i regnet sedan är vi två men i varandra, olika men samma. En kärlek, två som försöker förstå. Många världar är en enda, stor & vacker. Detta är vi, precis som vi är & inget annat vill jag just nu ha.

Livet är verkligen vackert, är en kärlekssång ibland. En koltrastvisa. Mallmåne kommer med våren & vi fångar med öppna sinnen det som livet kan vara & faktiskt är ibland. Tantalantavisor på blommigt café, feministisk aktivism på festival i det där sammanhanget jag speglar mig själv i. Tillvaron blomstrar av närhet om natten till kvinnan jag älskar varje dag & natt om året & vi målar i färg, skapar odjur av skönheter & allt möjligt annat & visar på att nakna kroppar kan leka sommar i isvakar; att en bula orsakad av is kan vara ett tecken på att en lever, det också. I vårt sammahang av uggleliv är jag kär, glad & rötterna är stilla.

Sedan reser hon, hem igen & jag är tacksam över detta faktum att hon har ett hem att återvända till & någon där som gör att hennes ögon lyser sådär; lite alldeles extra mycket. Att ha ett hem är inget att ta för givet, att ha någon särskild där är inte nödvändigt alls men en sällsamt fantastisk bonus.

Jag fortsätter också jag, att sova bredvid. Arbetar vidare med att vara modig & sann, beslutsam & föder önskningar om att vara en lyckokastanj i dina gröna händer.

Ska du åka redan? Åk inte. Så gör du det. Reser vidare. Klart att du ska det. Jag älskar hur du ser ut i rörelsen. Jag är ju med dig där. För varje mil ifrån är du ett steg närmare & jag som lovade mig själv att inte sakna gör det hela tiden, våldsamt vänder det mig ut&in igen men detta gör mig bara glad för plötsligt vet jag så mycket mer om det här, vad det är.

Jag ska också packa ihop här. Snart. Det är bara dagar kvar. Såklart kommer de, tvivelhögarna. Här är det sol, är vår, är ett liv. Är Kajsa min enda man, Erika min SOS när urinvägsinfektionen återkommer & framförallt är Gabriella mest överallt omkring mig & henne vill jag verkligen inte vara utan. Där är det vad? Miljoner andra saker jag älskar, jag vet. Och jag vill & jag längtar. Men att lämna, är det att stänga en dörr? Är det dags, kommer det att ske nu? Är det verkligen vad jag vill? Spelar det någon roll vad som är rätt? Är något rätt?

Att vara fast i nostalgins grepp eller snarare; att vara fastklämd i framtiden. Saknar platser, människor, stunder som aldrig kommer åter, händer & morgonsamtal med vänskapsfamiljer som förlorats ur sikte. Kanske inte än men de kommer att saknas en annan gång, kanske alldeles för snart. Saknar, saknar & förbannar att nuet börjat fly undan men jag tänker för varje gång det börjar gnissla, vrida sig att mina tänder kanske blir lugnare om jag reser härifrån.

När du var här var inte rötterna så lösa & jag talar om tänder nu. Det är otroligt men skrämmande, kanske det värsta av allt. Att rötterna lösgör sig så när du går eller snarare, när jag själv lossnar.

Det flödar

Något

Vad flödar?

Om något flödar, varför tycker jag att det bör flöda någonting?

Finns det en mening med det?

Jag tror. Vill tro.

Ett sökandet efter någonting att verkligt ta på.

Vad vill jag egentligen ta på?

Något att förstå? Att vidröra? Att bli berörd av?

Är jag inte redan det, fylld av något, det där?

Det som gör mig blind för annat nu?

Är jag egentligen blind eller snarare kanske för cynisk, skarpsynt?

Eller, är jag skjuten i magen av akademin när jag nu undrar om vad det där är?

Hon talar om energier. Jag tror. Ibland. Inte alltid längre.

Jag kan inte förklara dem, finns de då?

Om jag inte tror. Inte greppar, får jag ändå lov att känna då, det där?

Vad har hänt med övertygelsen om att det sanna livet är det som känns

inte det som går att greppa, att stampa på med hårda sulor?

Jag vill bara greppa nu, måla fast det

Nåla fast det. Se att något blöder, att det därför lever

Att vi lever och därför känns

Jag kanske bara borde måla

ut med färg

som blod

låtsas att det lever

för att tro igen.