there is just so much.
Så många fina stunder som passerat, som utgör grunden för det som just nu är. Tankar på allt det som berört som ligger så nära nu, väller över och spelas upp som ett välkomponerat blandband. Som ur en film där huvudpersonen står inför det nya och dåtiden passerar revy och det är fint och sorgset och en vet inte om det bara är blödigt eller förbannat vackert.
Har varit med Ida på väggarna idag. Hon och jag och de vilda råttorna som tror sig obemärkt kunna passera. Våra smidiga rörelser uppåt, skratt och svett och nostalgi. Vet att mer kommer sedan men att detta i nuet kommer att ta sig en rejäl paus, alldeles för snart.
Och han är där såklart, som en osynlig ninja i blått och jag vet numera hur det fokus han riktar åt väggarna känns att bli genomträngd av och hur uppriktig varje del av det är. Fokus och viljan. Och det är svårt att inte misströsta fastän allt begrips så väl. Gryningssamtalen och den nya resan, jag saknar den redan. Saknar dig. Som en fysisk skada. Som om de ömma handflatorna bekräftar att huden inte bara är avskavd på ytan. Fall inte av och försvinn.
I kollektivet har vi en sista gemensam afton med schlagertema och champagne och jag glädjs över de två men det gör ont, så förbannat ont överallt och det är det avskavda och kännbara som skapas i detta över att känna så mycket, att vara hängiven och beredd att förlora men egentligen, vara utan något alls men så uppfylld ändå. För som han sagt så vill nog båda ha mera, mera. Ikväll inatt imorgon för han är överallt men just nu blir det inte så. Inte imorgon. Men någon gång. För längtan är inte utraderad, kanske inte rävlyan han har gett mig heller. Hjärträven vill fortsätta göra vilda glada skutt där innanför. Undrar hur länge tillträdet finns eller om det alls kan återskapas?
Och hon hör av sig med de allra finaste rader och bekräftar att kärleken som aldrig blev förvandlades till klätterinspiration och en vänskap som kommer finnas där sedan med ett varmt mottagande efter Indien och jag tror henne. "Kan tänka mig det känns stort och spännande att vara du just nu. och kanske lite sorgligt med, men det är alltid någonting man väljar bort i en värld av möjlighetar, man hinnar inte med allt. Jag hoppas du kommer att ha det underbart under din resa och tänkar på dig. Ser frem emot att se dig när du är tillbake." Tack T.
Imorgon flyttar jag ut. Till ingen lya alls. Till friheten i en ryggsäck. Till en dag närmare att lämna er, lämna vännerna, lämna dig.
Snart är det yogastarka armar och fräknar. Det som är här kommer inte att vara där. Men något annat får ta plats. Det är så det funkar.
Har varit med Ida på väggarna idag. Hon och jag och de vilda råttorna som tror sig obemärkt kunna passera. Våra smidiga rörelser uppåt, skratt och svett och nostalgi. Vet att mer kommer sedan men att detta i nuet kommer att ta sig en rejäl paus, alldeles för snart.
Och han är där såklart, som en osynlig ninja i blått och jag vet numera hur det fokus han riktar åt väggarna känns att bli genomträngd av och hur uppriktig varje del av det är. Fokus och viljan. Och det är svårt att inte misströsta fastän allt begrips så väl. Gryningssamtalen och den nya resan, jag saknar den redan. Saknar dig. Som en fysisk skada. Som om de ömma handflatorna bekräftar att huden inte bara är avskavd på ytan. Fall inte av och försvinn.
I kollektivet har vi en sista gemensam afton med schlagertema och champagne och jag glädjs över de två men det gör ont, så förbannat ont överallt och det är det avskavda och kännbara som skapas i detta över att känna så mycket, att vara hängiven och beredd att förlora men egentligen, vara utan något alls men så uppfylld ändå. För som han sagt så vill nog båda ha mera, mera. Ikväll inatt imorgon för han är överallt men just nu blir det inte så. Inte imorgon. Men någon gång. För längtan är inte utraderad, kanske inte rävlyan han har gett mig heller. Hjärträven vill fortsätta göra vilda glada skutt där innanför. Undrar hur länge tillträdet finns eller om det alls kan återskapas?
Och hon hör av sig med de allra finaste rader och bekräftar att kärleken som aldrig blev förvandlades till klätterinspiration och en vänskap som kommer finnas där sedan med ett varmt mottagande efter Indien och jag tror henne. "Kan tänka mig det känns stort och spännande att vara du just nu. och kanske lite sorgligt med, men det är alltid någonting man väljar bort i en värld av möjlighetar, man hinnar inte med allt. Jag hoppas du kommer att ha det underbart under din resa och tänkar på dig. Ser frem emot att se dig när du är tillbake." Tack T.
Imorgon flyttar jag ut. Till ingen lya alls. Till friheten i en ryggsäck. Till en dag närmare att lämna er, lämna vännerna, lämna dig.
Snart är det yogastarka armar och fräknar. Det som är här kommer inte att vara där. Men något annat får ta plats. Det är så det funkar.
Kommentarer
Trackback
