mellan raderna.

Igår fanns inget behov av att resa till amazonas för utanför dörren levde fuktigheten sitt egna, högst våta liv som ohämmat klistrade sig nära inpå och väl framme vid klätterhallen rann allt. Kära klätterhall och goda vän, hur ska jag kunna resa ifrån dig tänker jag och inser hur ofta det blir såhär. Jag finner ett sammanhang, vanligen i någon fysisk gestaltning och därefter börjar inledningen som blir till ständiga besök, främlingar som blir vänner, obekant miljö som blir hemma och därefter, vill jag aldrig någonsin lämna. En kan säga att jag nördar in. You're my sanctuary. Väl där inne kommer de trånga skorna på, min andra hud och snart klättras det omkring, planeras problem och kritan yr i luften medan fingrarna ömmar. Folk kommer och går, vi utbyter ideér om hur olika problem kan lösas, ger varandra nya ekvationer och ibland är det någon som behöver en peppande famn eller en inspirerande tanke om kommande klätterresa, några berg att kanske bestiga. Och du är där, dina blickar är definitivt där och inledningsvis undrar jag en sekund, men blott en enda sekund över hur vi förhåller oss nu till den andre. Tydligen är vi uppenbara fastän vi ibland ingenting säger. Eller ropar vi högt genom annan kommunikation, genom våra blickar mot den andre på en vägg, genom snabba beröringar medan skor tas av och på, genom lite handgripligt stöd vid ett grepp? Uppenbarligen. Plötsligt vet de flesta att vi funnit och vad vi funnit och vi påpekar det för varandra, att vi nog inte är alldeles blinda i det här då även andra ser det vi tror att vi förstått. Vi har klättrat raka vägen in i varandra nu. När jag lämnar klätterhallen är mersmaken eld, är tanken inte skeptisk utan klar. Och din med. För du ringer så snart och vi kan inte får inte nog av att dela, av att få lära känna ännu mer och du säger det, med övertygelse nu att vi har all tid i världen för det här.

Det blir sommar följande dag. Det blir italiensk glass, healingpepp och gitarr med min bärnstensvän Johan och vi konstaterar att vi är värda att firas. Trots allt som skett genom åren finns vi kvar, kanske är vänskapen som bäst just nu. Snart kommer vår låt att spelas in och förevigas. Samuel i sin tur är den där speciella, en slags bästis med vilken jag delar ett gemensamt, eget språk och vi möts under samtal i min säng medan Gandhi slåss om att få vara närmast. Med Marlene finner jag kvalité i värmen en stund medan Butlers försummade teorier försöker förträngas för en stund. Och du, finaste frö är prydd med ett lila queerhänge i örsnibben där du står och trollbinder och ger mig gåshud trots värmen. Du äter upp mina linjer på det där sättet du har, utan att vidröra är du närmast och mina nya fräknar börjar dansa tango och förlorar greppet om marken. Kvällspromenaden sker i sälskap med Ida och vi planerar kommande dags date med kanelbullar och kaffe. Vänskap är kärlek och allt går samman. Just nu vill jag inte lämna, inte ryckas undan från detta. Bara samla fler av de som inte i sin fysiska sfär är här, gå samman i den valda familjen, göra skåne till gemensam farkost.

Turkos oljefärg på händerna, butlerismen i kaffet och en häftig känsla i magen. Ägnar gryningar åt en ny vana, som möter det tidiga ljuset varje morgon. Det är är en termos i sällskap av Butler, Foucault och Ambjörnsson. Temat är frihet och rätten att inte behöva definiera sig själv, ett försök att nå möjlighet att komma undan kategorisering men ändå bli bekräftad och sedd som identifierad queerduva, dock utan ramar och enhetlighet. Uppsatsen blir saktaligen formad och det går att förstå att jag intill tavelduken, mittemot dig med händerna fulla av en blond, färgstänkt tvååring, uppfattas som en sådan fågel jag så gärna gestaltar på duk. Frihet bortom allt för frihet är allt. Att krav förminskar viljan att känna är vi väl överens om och samtidigt, dyker frågan så [oundvikligen] upp om det råder vilja att förbli lika ensamt fri som alla målade fåglar eller om där ryms en tanke om enhet, inom friheten som skapas i modet av att våga vara hängiven varandra. Jag lider dessvärre av kommunikativt handikapp, samma visa varje gång och hellre skulle jag måla in oss i samma fågel på en tavla än att förklara den verbalt men det finns ingen press bakom dina ord och jag begriper att orden är en bro där vi är så nära att mötas så vi gör det, möts, om än lite rangligt över ett stort brus som viner i öronen och slår så hårt under skalet. Det är inget främmande över det som slår oss båda, när praktiken redan funnits ett tag och du är modig som inte räds min kommande resa och jag är glad, inte rädd över att ta del av inte bara dig utan er två. Ingången i allt detta är så annorlunda det jag varit med om förr. Det är rätt storslaget, hur inifrånperspektivet och respekten för den andres tankar utgör mallen för oss tillsammans ens innan den vildsinta fysiska jakten fått leva rövare fullt ut. Jag börjar förstå vem du är och just därför vill jag säger du och jag vill sluta skaka såhär och klättra omkring med dig överallt och se hur vi för varje dag börjar läsa av den andre i alla möjliga stunder. Jag tycker om att du är allt det där tänker jag när du läser godnattsagan åt den blonda och den röda, när du målar med starka färger på duken, när du granskande studerar och försöker förstå och när du kuttrar sådär fånigt, härligt. Då har den skett, övergången som definierar på det stärkande sättet och allt kan uppenbarligen hända, bara såhär tack vare ett möte i en klätterhall, två främlingar med krita på kläderna som blir vadsomhelst nu, en början, en förlängning, en sommarlängtan, ett fokus trots länder mellan en hel höst och sedan en dag, ett möte, en potentiell fortsättning då eller ett avrundande. Händelserna i tanken rusar och jag stannar upp. Här och nu sparkas en boll i gräset, pågår en brottningsmatch, ständigt måleri och jag är så glad att det är just du som ringer om morgnarna och säger att tillsammans gör vi dagen bra. Enjoy!

 

Om natten kommer det fram, uppbackad av vår parvatidoft och jag är plötsligt innesluten i det som uppenbarligen än hålller mig kvar i något slags grepp som väntar på en fritt fallande startsignal. Andra nära relationer förhåller sig raka intill det närliggande brutala så varför inte denna? Jag kan vara min egen startsignal, kan vara vår och inser att en välvillig konfrontation med ens är oundviklig. Så är han där på andra sidan luren igen och kanske liknar samtalet till en början något vi varit med om förr. men. utgången är ny och jag vet redan om det på förhand. För nu avslutar det blonda fagerlivet och den röda sin färd just på det där viset, ty floden som bär dem fram reduceras till blott en historia, ack så fin men likväl redan upplevd och förbi. Frigörande är det nyas benämning och vi skrattar och begriper så äntligen varandra igen så hej vän vi ses ju snart igen men äntligen är den långa tidens skavsår försvunnet, känslan frikopplad och vi skrattar och vet så väl om att vår nya tid är här, att jag har någon annan, kanske till och med kär och vår vänskap kan istället vara för livet om vi så önskar.

Ny spelas det nya melodier och jag får lust och kanske också mod att erkänna att vi kan dra nu, rakt ut i det oskrivna avsnittet.

Skåne har varit befriat från minsta tecken på att sommaren faktiskt kommer i år men som om flera saker i takt går i rätt riktning så har den varit framme idag, solen. Och vi med den. I den gröna parken, nära det där obeskrivliga skrattet i magen, med din blonda lilla ludde. Har färdats mellan olika slags social rum denna vår, måste förklara det med att jag tar regnbågens färger lite var och en, i taget. Det queera rummet under huden, genom orden, i leken i den vilda gungan som tar oss runt, runt och gör oss tre yra och mer än bara förtjusta.
Tack säger du när vi skiljs åt och jag undrar vad du menar, men kanske förstår jag. Tack för att allt får bli just såhär, för att inget skrämmer bort, kanske är främmande, men inte bortom viljan att prova. Du har ett barn och jag har min resa. Vi har ett frö, en kontrast en en hel skog att forska vidare i. Vi gör det. Vi kör, bara kör. Fritt fram för koltrastarna.

Billie Holiday som musikaliskt sälskap på hemväg från St. Olof, platsen, namngiven av den helgonförklarade person vi inte riktigt tror på. Snarare fantiserar vi vidare om ett övertagande av historiens stortid, att vi själva gräver en grop för det största bokträd att slå rot, där nya friska källor en dag skall födas ur dess grenar och ge nytt liv och friare idéer åt framtiden. Visst bär vi en övertro på oss själva men det tenderar att råka vara så när vi just fått smaka på upplevelser bortom ordens möjligförklarande.

 

Rusande mellanrader blir till mellanlandning och kanske

ett kapitel som skrivs genom

skogsduvor från bokars grenar.

Visst tovar det av grandamm och visst är vi färgade av det nya gröna

där du föds som ett frö där i bokens grenverk och jag är kontrasten

och allt är egentligen inget annat än fritt och möjligt att bruka

när symbolisk balans blir till konkret vinst

tätt intill.

Om vi faller så landar vi mottagna av samtiden

fastsatta på grenverk av koda och detta bekanta

sprunget ur Foucaults språk

när vi skapar oss tillsammans med nya längtande drag.

Kommunikativa gester

bortom det verbala

för visst är det ved och eld när vi ler och möts.

Vi är inspiration och bokträdet tillförlitligt

om vi tror på styrkan i att våga.

Antingen har vi krita eller träddamm på käderna och luktar eld i håret

nyhemma och bortomfrämmande

som två mersmaksgivare till en nybörjad slinga

på en stor och verklig låt.

Allt är kattspinn och vi äger friheten och ackoren.

 

 

Vem du är? Förutom en rävlya?

Du är den som tvärstannar bilen, mitt natten på hemväg från en sjö för att flytta undan grodan från vägen och just det är en av orsakerna till att mersmaken skenar.

I'm under your curves now och spegelvänt och jag måste backa lite, klättra ovan tillståndet och vidga perspektivet. Alldeles nyligen var jag redo för avgång och det var med en iver som lådorna packades. Vad hände? Försök inte lura dig själv, du vet mycket väl vad som skett. Och visserligen. Men att det kan omvändas så, inte alldeles men definitivt ge mer än längtan bort, en nyfikenhet över att få forska lite mer här. Organiseringen fortsätter, om några eftermiddagar är hemmet tomt och kollektivet i denna form avslutat och ryggsäcken min enda utgångspunkt. I kollektivet bestämmer vi gemensamt att nostalgin inte får ta över nuet, vi älskar varandra och nuet och det gör gemensamma kvällar i en enda säng med hund och katt och skratt verkliga och nära, ytterligare en dag.

Men. Medvetenhet är något annat än ren nostalgi. Jag vet så väl att inget av det jag så snart lämnar går att återvända till, inte just såhär.

Om jag vill kan jag lämna staden om två och en halv vecka, låta landskapet förändras utanför tågfönstret, bli till stora skogar av gran och tall, få bli mottagen av rötterna.

Den marginal som är kvar är ingen tid. Intalar mig att vi har all tid i världen kvar men undrar;
Är det verkligen sant?

Klätterlägret för landslagstränaren genomlevdes med uppskattning över förväntan. Inspiration, vägledning, otaliga träningstips, pyskologisk balans och nya mål framåt och uppåt. Det finns inget bättre än det här, tänker jag när kroppen både skrattar och gråter, av eufori och trötthet och om natten famnar jag min Ida-apfina och vi tar oss ytterligare längre, förfinar tekniker i drömmen som vi sedan förverkligar redan nästa dag. Att vara på väggen är att komma hem och jag anar och tror att detta bara är början på ett ständigt klättrande liv, av stora utmaningar och kroppspunkter i sökande som finner, landar, utvecklas. Vill girigt ha mer trots att tårna sälskapar med blåsor, händerna ömmar och knäna är blåslagna för sinnet är mer helt än på länge.

 

Åter hemma är stressen en dåre som andas i nacken och uppsatsen hamnar efter och fan målar på väggen men det bara måste gå.

 

Tankarna finns på så mycket annat.

 

Ingenting går att tas för givet. I tomrummen mellan våra uppdateringar sker tillvaron i stora kliv [åt skilda håll]. Våra sammanflätade historier och vår gemensamma tvåsamma färd som ömma fåglar ihop finns som kopplingar men jag väljer att inte fästa tanken där, söker inte näring åt en längtan jag redan har givit upp. Jag vet att du finns där men på vilket sätt spelar det roll? Jag tänker att du kan räkna med mig, är en del av den lilla starka vänskapskärnan du värnar om. Snart kanske vi skrattar ihop som indianer i trädtopparna. Men du vet inte, har ingen aning alls om att min resa har gått vidare för att din bevattning avtog drastiskt och att allt, precis allt får konsekvenser. Min famn kommer att finnas men inte längre kan vadsomhelst få ske i en hamock om kvällen där vi var eld och kreativa explosioner. Kanhända vill du det inte längre. Kanske ingen av oss längre är där, inte just så. Men varför tvingar jag då in tankarna i specifika banor som gör omvägar? Allt ska förvisso inte begripas, bara finnas som det är. Du längtar efter min ankomst, kallar mig skrattande igen för din sötpotatis och jag måste skratta igen över detta tillägg av alla andra hundra smeknamn du gett mig för det vilar något i dem alla. Det är snart, det skulle kunna vara äntligen men nu är det dubbelbottnat. Äntligen ses vi snart igen och gisses, vi ses verkligen så snart igen och vad lämnar jag då eller vad är det som möjligen följer med?

 

Underligt hur det kan vara ändå. Hur något annat inte går att värja sig emot längre och hur det upptar och är sin egna melodi och vilda brus och alltihop.

 

Med benen i kors mittemot den andre bär vi upp (o)realistiska drömmar om att emigrera till bortom-systemet-land och i stunder som dessa förmår vi nästan att tro att vi verkligen styr alla konstruktioner själva, om vi önskar. Finner friheten att kunna få spira vidare i våra möten som är rätt magiska. Det är mycket som smyger intill. Du är en mersmaksgivare och ivern gemensam. Magen är varm och vid varje möte börjar jag ana att vi kommer att ses, ytterligare en gång men ingenting är fritt att bruka, ingenting ett löfte i sig själv. Är det något det gångna året lärt mig så är det förgängligheten, den skuggfigur som följer så tätt inpå lusten att våga trampa ned båda fötterna lite stadigare. Men. Det är här och det är just nu och förhoppningsvis imorgon som du står mittframför mig och betraktar och det är nu som jag inte viker undan med mitt fokus utan likt en svamp försöker jag fånga din nackes linjer, färgen som intensifieras i blicken, ditt fokus och din vilja att få se vem som lurar bakom de röda, ostyriga. Flera gånger varje dag undrar jag över vem du är och var gång jag får möta dig så tror jag mig komma lite närmre, får se lite mer bakom fasaden på den klättrande, trädälskande revolutionären. Du får min hund att glömma sin stress och du erbjuder mig en övertro på att jag kan klättra uppför vilken klippa som helst. Snart hägrar gemensamt skogshäng i stugan där du en dag vill bo, snart väntar oss en bergsdag vid Europas bästa klättringställe och där genom, mellan orden skapar vi. Kanske är det förbi alldeles snart eller kanske har vi så otroligt mycket mer att upptäcka, fler berg att bestiga, gemensamma platser att rymma till, nätter att vaka oss igenom.

Så sker det. Samtalet och avslutet, niagara men nu är det inte mitt utan hennes och kanske är jag en bödel som riktar kängan rakt i mål men utan ömsesidig poängställning, men så är det ju inte heller det så ofta det sker i match. Mycket har jag lärt mig av det här och jag är för alltid tacksam för det som gavs, för det hon fortfarande är men nu släpper vi taget och väljer annorlunda. Hon undrar om mitt fokus i hennes riktning verkligen är försvunnet och jag har aldrig varit så rak när jag utan vidare tvekan kastar iväg ytterligare sveda och befäster hennes farhågor för visst är det så för jag har just fått frisedel under en blå tröja och jag vill nog stanna under den ett tag. Jag är ledsen men jag hoppas att vi ses en dag igen med andra kostymer. Vi är alla öppna nog för att ha potentialen att välja om, välja nytt och annorlunda. Jag ger honom leendet han tacksamt tar emot, hans tankar finns kvar på min pakethållare när jag för en stund lämnar och gillar verkligen att jag får ha min rävlya under hans hud. Fascineras varje stund över hur allt sker när en minst anar det men gissar att allt är ett led av den ständigt, röda menande tråden. Det befästs, att kärlek vid första ögonkastet faktiskt inte bara är en fånig myt och jag tänker att det är okej och helt irrelevat om tillståndet vara just en enda minut eller en evighet. Hör norrlands röster om hur de möter L där, hur allt lever och rör sig vidare och jag lyssnar, vinglar möjligtvis till en sekund men landar sedan igen för nu vet jag att jag inte längre drar dit för att förloras.

Ikväll väntar årets sista queerklubb på drömfabriken och jag kommer att befinna mig där för att avverka avskedsmöten med queerfolket och säga att vi kanske ses igen nästa år. Känns bisart, att det har närmat sig så, avskeden från detta. Inte längre håller jag dock så stenhårt på att resa utan att ta något särskilt med mig för det som bor under rävhuden får frisedel, det kostar dock bevattning och glöd i retur. Inatt är språngbrädan redo och jag kommer att förverkliga mitt löfte. Är han inte där så söker jag upp för en chans att som räven smyga intill.

Vi fångade sannerligen våren i berlin och mötte den efterlängtade Alexander(s)katten på ett hustak med utsikt över staden, vi mötte det brutalaste polisvåld och förundrades över flatkulturens upplägg om natten. Konstens mecka äro kvar i våra sinnen som en energikanal att bruka vid behov och vi har sagt det i kollektivet, att Berlin, vi ses igen.

Tillbaka i Malmö så är tillvaron mestadels full av fascination över hur tillstånd från ingenting kan brusa till som det vildaste frö som bara måste få leva ut och plötsligt bor jag i klätterhallen mer än någonsin och upplever hur den allra största klycha förverkligas kring ögonblick som kan ge en allt. Det finns inga hinder, arbetar fram mellan slopers och andra grepp, mellan mod att våga kasta mig ut med katapulten utan den minsta aning om vart det bär, vet bara att det är någon just nu som möter mig där, på väggen och ler och det är där vi är, i det stora leendet och vi lever apliv som sedan blir till fågelnästen i gryningstid och det finns ingen mättnad, bara stora kläder med krita på, sargade handflator och iver. Jag har flyttat in i en blå tröja och du säger att det är ofrånkomligt att det sker och din sten från havet vilar i min ficka som en språngbräda.

Andra melodier som aldrig fick sin punkt får sin naturliga avslutning och jag börjar förstå dess meningar och det finns inget större vemod över det bara skrattet om natten och den stora luvan och kroppen som är trött och stark och lycklig och jag lyssnar till hur det brusar och låter det ske.

Det är det här jag vill minnas när jag drar och jag säger det igen, vi har all tid i världen.

Tidig morgon på tåget med Kajan bredvid och vi flyger fram som de fartvindlare vi är och i bakhuvudet nynnar forfarande gårdagens skaparafton med tavlor som skapades, om sammanfattningar och framtid. Där fanns Samuel och Elina, somliga målade mer på varandra än på dukar och framförallt var Kajan och Marlene där, allra bästa kollektivkamrater. Kan inte säga det bättre än kajan själv, det är familjen. Lådor har packats i ren iver med fokus bortom nuet men om kvällarna smyger den på. Som starkast kanske när Kajan sträcker ut sin famn och når mig i en godnatthälsning och jag sedan kryper ned och vet att än finns tid, än finns vi på just det här viset men för varje packad låda konkretiseras verkligheten och nostalgin är redan här. Jag saknar er redan nu och jag kommer att sakna er sedan, det finns inget som går upp emot denna tid.

Men. För att återgå till tågresenärernas framfart. Vi landar i Lund och mitt blonda svärmeri avslutar sitt underbara pepptalk och jag tror mig kunna träda in på morgonmöte med Wangchuk och Janusz på Individuell människohjälp. Praktiken är nära nu. Som om jag vore hemtam i personalrummet i det gamla vackra huset slår jag mig ned med en kaffe och låter lusten landa. This is for real. Saker börjar landa, hamna bakom. Det är okej, släpp vilden fri, låt längtan leka loss för Indien kommer. Och sedan Janusz som numera är min kontaktperson i Sverige som jag redan hälsar med en famn och Wangchuk, min kontaktperson i Indien som med stora lovande grepp med sina båda händer om mina. Är ödmjukt i beundran för denne sistnämnda som under tjugo års tid arbetat som Dalai Lamas närmsta man, som lyckats fly över bergen i Tibet, som aldrig släppt sin politiska aktivism för ett fritt Tibet och forfarande är så ljus i blicken och inspirerande så att jag blir hänförd bortom allt verbalt. Detta är bara början, bara början på den oändliga historien tänker jag när vi skiljs åt med fasta drömmar tillrättalagda och redo att ta över, att få regera över sinnet. Känslan av att vara fångad i systemet luckras upp, så äntligen.

Hem till Marlene och Kajsa och vi firar med kanelbullar och packar ett par lådor till.

Det är en fri dag och den snabba blå tar mig under kvällen till klätterhallen och Ida. Är fascinerad och obeskrivligt mycket i det luriga, utforskandets makt när den ännu inte omskrivna historien visar sig ha en fortsättning. Ett möte bland de klättrande som ledde till något väldigt svårt att inte tänka vidare kring. Det har tagit sig in som ett vildsint frö, spränger barriärer, gör sikten klar men vimmelkantig. Det flödar omkring något som får två främmande att förlora fokus på säkring, som gör att leendet inte kan hålla sig borta, något som plötsligt, mer direkt än någonsin bara är där. Och med denna främling vill jag klättra vidare, upp på alla tak om natten och fortsätta förundras, allt för att veta, för att vara, för att få se - ytterligare lite till.

Möt mig i Berlin säger jag stumt men du kan nog inte höra för du har krita på händerna och håller just på att föra stora resonemang om att spränga det kapitalistiska systmet, kanske borde vi bosätta oss i Amazonas djungel. Jag tror att det vore något säger jag. Vi gör det, vi gör vadsomhelst men ändå inte tillräckligt för jag tänker inte färdigt med dig, det är så mycket jag vill utbyta. Så trots att det inte borde gå så lämnar jag dig som en del av min fristad, klättringen det bästa är och jag drar vidare men du är kvar, så förbannat mycket kvar.

Väl hemma sprakar det vidare, allt sprakar och vi packar våra väskor och ser galna ut för imorgon i gryningen drar kollektivet och möter våren i Berlin!

Rötter.
På en hemsida, tillägnad mina rötters by har jag utan att bli tillfrågad fått komma ut som någon som definierar sig som femtio procents Vallsjärvsbo. Det är faktiskt helt okej. Bybo? Ibland. Där finns många träd att klättra i och jord att rota runt i, plantera framtiden.

Dedikerar mig åt längtan, åt norrland och svartberget medan kartongerna packas.
You're the greatest of them all.

Orden framdukade, precis som de är. Kalla det pretantiöst eller bara alldeles obegripligt tramssly.

Vi möttes i en explosion av tal, för att kunna förstå omvandlingen.

Sedan föddes stumheten som teg oss till tystnadens censur.

Är vi en bild som fått dröja sig kvar för länge?

Envist forstätter jag med att utförligt berätta om allt som inte sägs, ens för mig själv, jag ordar om tystnaden och vad som inbegrips där i.

Det finns inga känslornas lagar.

Problematiserar viljan som bär upp, som för det icke-begripliga framåt.

Det har starka rötter och yttringar, det må så vara.

Är det onyttig kraftanvändning?

Intensifiering av oregelbundna euforiska attacker, fäster mig i flödet.

Är illusionen en vantolkning, en (o)sann tolkning av inget annat än skuggfigurer?

Jag må omsätta tankarna flera gånger om, planterar på nytt, väljer ut de senaste fröna, vattnar med tolkningar och låter allt expandera för att sedan skördas [och ibland bara jämnas och bli till jord och inget annat]

Jag sluter upp med mina villfarelser, reducerar oss till en torkad prästkrage ovanpå en plåtburk som inte rymmer undan historiens makt.

Vill släppa besten fri för att sedan tämja den.

Tigandet kanske inte är vårt tals slutgräns utan början på något vi ännu inte känner till. Vet du?

 

”Rannsaka till och med era drömmar för att se ifall ni kanske som vakna givit dem ert samtycke.”

- Michel Foucault

 

Så återvänder den. Som ett slag i magen men av annan karaktär än det smärtsamma slaget. Snarare en total invirande känsla av reslust och frihet, av nyfikenhet och längtan, åter denna längtan. Startskottet är ett mail, några skrivna rader från en destination i himalayregionen, åtta mil ifrån nepal. Once there was two curious minds (and hearts) in connection in Kasar devi, it was in the very beginning of a long story. Sedan, ett nytt möte i Sverige och därefter, åter igen i Indien men längre söderut. Det är avtryck varje gång men alltid på samma sätt, nära men lika mycket med distans. Eller snarare. I storyns nuvarande kapitel är distansen där, inte förr. Och nästa kapitel? Han den ständiga fågeln bland bergen, i startgroparna för sin lilla handel med ekologiska tyger och jag, i samma berg, arbetandes med det projekt som den röda tråden av att följa drömmarna har väglett mig till. I connection igen? Allt är möjligt. I'm thinking about you.Vi utgår ifrån det. Att vi fortfarande är likt ringarna i trädets bark i varandras böcker. Att åter mötas på den plats där allt började, där vi sådde frön och lät allt gro utan kontroll, c'est possible.Det rör sig i den mentala vinden. Äntligen, a bientôt.

Hemmaskjortan på, check. Kaffe i termosen, check. Och stressen, den förbannade stressen som äger allt, givetvis är den högst närvarande, check. Och drömmarna om vilda katter, symboliserande intuitionen som försöker säga något, de har visst återvänt. Men det logistiska sinnet skjuter undan, kan inte tillåta något annat att göra sig påmint och att göra listan är för lång, potentiella lösningar för avlägsna och sikten är dimmig, check. Nu kör vi in i det laglösa ridåerna. Krockrisk?

Drömscenario just nu vore att någon plötsligt utropar att akademins era har tagit en paus, att tillvaron istället enbart kan få färgas av akvarell och fri tillång på målardukar, tid för gitarrspel, ansiktsmåleri och för att få lägga handen mot en sträv trädstam. Ord behövs inte heller, bejakandet av kommunikation får ske bortom och allt som kan tänkas behöva förklaras är redan över. I detta scenario dyker L upp bredvid mig. Placerar sig ovanpå mina sängkläder i vilda färger från 70-talets frigörande eko och han är alldeles tyst och bara färgar mitt humör med närvaron. Ren existens. Inte mer. Inte mindre. Från sitt håll en liten bit ifrån dedikerar han mig sitt fokus och får tillträde till en färgexplosion. För den kommer. Men inte just nu. Idag vill jag bara vara den ensamma räven som andas i det vilosamma, det granskande överslätande, lena och lugna. Inga om, inga kanske eller sedan. Några små suckar, någon levande andetag. Han får bekräfta att vi finns för jag gör det. Bekräftar. Kanske inte direkt för honom men för mig, att han är, att jag vet om men sällan meddelar. Jag vill att vi spelar en låt och är lika orange som målningarna vi skapar, någon annan gång.

Det sker en hel del. Rör mig omkring i olika rum. Mestadels de egna, de queera. I en aula om diskrimineringslagens nya tillägg könsöverskridande identitet/uttryck, blir upplyft av de som tänker stort och bortom de cementerade normsystemet. Blir inspirerad framförallt kring motläsningar kring vad som inte sägs och vad detta egentligen betyder. Jag ifrågasätter det mesta för att sedan äta tårta i gräset, ta den vackra blå och susa vidare längs gatorna. Möter upp med Erika och Lisa-Lo. Samtal på torget om det svåra och det obegripliga när människor blir fråntagna makten över sina egna kroppar men vi konstaterar också att asfalten är varm och att vi är levande ovanpå den.

It's ours to explore och det är inte mycket mer jag vet och kanske inte heller du men däremot är det en rent konkret verklighet att det på min sekretär står en tavla i tyg där en älg äger skogen och det skapar bra kontraster till tavlan bredvid med de abstrakt målade röda växterna. På väggen finns en planch med en man som ger mig låten om det blonda svärmeriet och jag lägger undan en del ömmande i tandkanten och vaknar om natten och vet inte heller mer om varför jag väcks än att det spränger och jag undrar om änderna skrattar intill kanalen utanför kollektivets väggar. Raka rör och stora kliv framåt, oåterkalleliga beslut från den innersta roten och det undras en del men allt får sin ordning, sina förklaringar och brutala melodi för det är ändå något vackert som skapas i färden framåt, över tiden när saker ändå hela tiden läggs undan för de snabba stegen. Gör sanningsverklig apapti av tentastress och talar långsamt om det skenande under bröstkorgen och förklarar mer för mig själv än någon annan att det kommer att gå, även dessa berg skall bestigas, besegras och nya marker tas i besittning men aldrig för att slå rot, inte heller i det. Forskning skall snart bedrivas och lagen analyseras och under tiden packas hemmet ned, kollektivet börjar sjunga ut på sista versen men samtidigt börjar den nya resan och en kommande kollektivfärd till Berlin väntar med katten på taken ovan staden i natten där färgerna lyser i regnbågens sken. Vi kommer, allt kommer, saker är vad de är och de skall begripas och ge utdelning, godkännanden och vunnen frihet.

Sen kväll. En kan måla in scenariot som pågår inom begreppet feng shui eller bara allmän utrensning, förklaringsstrukturering, avslutande, nystart. Sällan har en afton inneburit så stora beslut som når sina klimax inom loppet av en enda kväll. Med hjälp av Malla får jag spegla mina redan skrivna rader och tack vare henne inser jag hur verkliga, nära mig själv de är. Ser dem avklädda, hur de gestaltar en avspegling av var jag befinner mig själv i livet just nu. Hur allt hänger samman med hur andra påverkar en, hur en själv och ens beslut påverkar andra. Ständigt dessa röda trådar. Alla beslut som når sina mottagare, I'll se you waiting there och jag är ledsen för att jag inte kan erbjuda er lättsammare rader och framförallt är ett av besluten något som slår så hårt och så djupt på mig själv, på det som en gång var och vad som kanske aldrig blir vad en hoppades på. Det är svårt att för det första lokalisera vad det är som talar, vad som gör att en klamrar sig fast vid något särskilt. Det är svårt att veta när det är dags att släppa taget om egot och vad som talar för någon annans bästa. Att för en drömmare ta sig utanför fantasins ogreppbara gränsvägg och strama upp tillvaron i realistiska scenarion är sårbart men det måste ske. På något vis är det så oerhört mycket enklare att förklara åt en människa att ett visst tillstånd har förändrats, att det kanske är dags att bryta upp från något som inte från början var menat att bli. Kommunikation i dess verbala form är svårt men i människovärlden finns tolkningsutrymme som till slut kan bidra till att vi förstår varandra och inte sluter upp i krig utan förhoppningsvis, fredlig avfärd åt skilda håll. Även känslorna har en viss logik som går att förklara. Ibland är energierna menade, ibland kan vi ana oss till att fallet inte är sådant, att tiden inte är rätt, att den nödvändiga närvaron uteblir. Men hur förklarar en till den allra mest älskade kamraten, den vite fyrbenta som varje morgon kryper tätt intill att saker kanske kommer att förändras? Hur ska jag överhuvudtaget kunna släppa taget om tanken [och rättfärdiga] att jag skulle kunna bevara henne i min sfär så länge hon lever när jag ser att hon inte finner någon balans hos mig? Hur ska det gå till att fatta ett beslut som jag aldrig för henne kan förklara orsaken till? Kan inte se framför mig hur det ska vara möjligt att för sista gången packa hennes saker, krama den vita ullbollen och veta att hon inte längre möter mig med sin gränslösa kärlek och lojalitet vid dörren nästa dag. Bara det bästa är gott nog. Kanske blir den mänskliga ömheten i framtiden kvar i landet på andra sidan havet med tankar som bara berör varandra ibland. Och möjligen kommer min älskade hund som jag under flera år delat livet med att en dag bo hos någon annan, som kan ge henne allt jag inte har i stabilitet, framtidsperspektiv och fokus.

En fågel är en ständigt flygande, är en därfågel. Detta har ett pris men det tycks vara en omöjlighet att ändra skepnad och inte heller råder en verklig vilja. Trots det är insikten av lidande slag, att det kostar relationer, samvete och ger en uppfattning om skadat flyktbeteende.

En del saker har ändå varit formade av bästa slag. Påskdagar med nära vänner, med middagshäng och en solgul blomma på bordet. Vi har skapat spontana tårtkalas bara för kalasandets skull med tillhörande gitarrspel och sång. Det har funnits tid för sollapande på en brygga, utrymme för att plötsligt kasta sig ned på marken i ren förtjusning över årets första humlebesök. Spontana avslut utan ord men samtidigt, en lika outtalad början på något annat. Med L i luren längs kanalen, en vårkväll som denna kan det inte kännas fel att avsluta annat för att åter igen, rikta fokus åter till det som aldrig tog slut, till något som inte kräver vare sig definitioner eller beslut utan som bara byggs upp igen, varje dag genom skratt och drömmar, genom fantastiskt skimmer och gemensamt språk. Just open up the window. Utan riktlinjer kan det inte heller bli fel, bara bonuspoäng. Men att han ger mig en låt för dagen och framtiden kan få leendet att skena och för en stund så är det helt okej. Mer av detta och räven skrattar sig till sömns, ytterligare en natt.

Övertidsarbete där en natt är menad att övergå till dag men jag vet ingenting om det, upp och ned och inget kommer till mig eller så gör det. En enda röra. Tidigt möte hos naprapaten. Massage, akupunktur och planer om lite mer sjukgymnastik för en sedan kommande operation. Vill inget annat än att bevara känslan efter akupunkturen, att bevara de berörda punkterna, omvandla dem till närvaro, till svävande överhet. Men på dagens lista står annat, tandläkarskräcken och en väntade nervnedsättning och tur då att Ida, allra bästa Ida tveklöst ställer upp, gestaltar the hero of my day. Vägleder en stesolidhög rödtott till tandläkaren för att sedan ett par timmar senare, ta emot densamme som utraglande, smärtsamt medveten om tänder och livet faller in i hennes famn. Hon tar om hand som vore jag skeppbruten [och det är nog just så] och mellan blåtonat tandkött, sprängande huvud och ögon ringer jag till henne, till min T och finner ingen annan utväg än att avboka vår tukvinnhandsafton med närhetens närvaro för jag vet inte ens vem jag är att närvara i mig själv. Åter igen överraskar hon mig, just det faktum att någon kan förstå på det sätt som hon gör och utmattad följer jag Ida hem istället där jag får vara vad än jag är. Känner mig som en adopterad hemma hos Ida och Martina och deras omsorg ger mig synen åter, orken att vara mig själv igen.

Väl hemma i det tillfälligt utrymda kollektivet råder tystnad som är min egen och jag inser att jag älskar den, att det inte är eko som fyller utan lugn som fyller upp. Sakta återvänder jag och minns att natten gav ett par rader som värmer än. Uppmuntrande, längtansrader från en trutsång till en liljetott, konstateranden om att sommaren finns runt kröken, att det går snabbt till dess att vi två ses och jag ler genom det blånade tandköttet och förstår att det är sant.

Vill ha tomheten och det som fyller upp den, vill ha ödeshögar och granskogen som förgyller dem. Vill ha en fjäderfri gultid med påskledighet och jag vill ha dig och er i norrlandet. Jag vill att vi möts i gryningen och yogar oss hela, att vi sluter upp på café fröjd och mumsar oss ikapp med energinivån och jag vill vara befriad, vara avstressad, vild och lugn, det lugn en bara kan nå när sinnet går på högvarv av impuls och gnista. Min kollektivfamilj i skåneland drar till sin tomhets glädje i norrland medan jag valt att stanna kvar i skåneblåst och gråstensregn.

Det är så uppenbart att något fattas. Springer efter tiden medan den jagar runt mig, undan och blir ogreppbar. Tänjer och sträcker. Jobbar nätter och väljer sedan havet på morgonen, i regnet med den vite hunden, ersätter möjlighet till sömn mot natur och kommer sedan hem och frustar efter mer. Mer vill en ha. Men kanske inte just vad som blivit till just nu. Troligen är prioriteringar det enda som gör friheten möjlig, att välja bort, önska till. This to will pass och thank you för det. Det är en del som är statiskt, som att studierna inte hinns med varje dag och att skärpet runt fantasikostymen sitter alltför hårt. Men resten, det flyter och det böljar i det röda, det riskerar att brytas av vid strandkanten, att inte väljas bort för något annat utan bara att brytas av, som drivved, för att segla iväg. Vill vara som hägern vid kanalen, bara putsa vingarna och bli redo för något annat, det nya. Men samtidigt, inte lämna allt, inte försvinna och glömma. Bara rasta, fylla upp igen för en ny tid bortom en del som förbinder, som kanske inte borde binda, hoppa jämnfota över tiden så att uppsatsen är passerad, vill stå med väskan packad, med klätterarmarna starka och siktet klart. Kom igen kapten, redo för avfärd. Om två månader är allt förändrat, då har skeppet bytt en del av sin last, kastat en del överbord, allra helst bara frigjort utan att ta upp fler passagerare.

Påskelipåsk och fjäderfritid och småplättsläggar, finns ni?

Ge mig närstående stunder av ögonblick som dessa igen, barfotalivets drömmeri. Kanske är galenskapen i närheten för jag börjar tro att sommaren har släppt loss, den vet bara inte om det själv än.

Ge oss dekadens och fråntaget ansvar utbrast vi alleles nyligen och plötsligt sitter jag här, ett par dygn senare med Iron and Wine och avslutar en helg som mer än något annat varit just dekadent [på stort allvar]. Sinnet gjorde ett par försök till protest där vid resans början men bedövades snabbt av det meningsfulla i att kasta loss. Vid det här laget har veckan redan bjudit på en stesolidresa för att bedöva tandläkarskräcken, har kastat mig in bland oigenomtränglig dimma, upp till lyckoland för att sedan landa platt. Och jag vill ha mer. Inte nödvändigtvis av stesolid och dimma men av frihet i det omåttliga. Och visst har vi lyckats bra här i kollektivet. Från lek med härjedalska under förfestligheter hemma och vidare till festen som vi faktiskt nog ägde med dansen. Vidare, vidare ut mot the secret war, en hemlig fest med graffitti-tävling i en lagerlokal någonstans i fjärran hamnn, ett par omkullcyklade vänner, ett par sönderfrusna tår, någons uppskrapade anlete, någons hångel, allas skilda uttryck i den möjliga dansen, genom underliga dimmans kanaler och vidare in i gryningsland. Realitycheck. Vi alla återvände hem men innan sömnen ens tilltagit blev det dags att styra skeppet vidare. In i sommartiden för klädbytardag och vänskapligt utbyte med Erika, Ida och Martina. Kaffe på den sömniga solsidan och sedan dragperformance i sälskap med bästa Malou och samtalen om varandet i olika queera sammanhang.

 

Det sprätter omkring i en rödrävs kropp och det lockar inte alldeles för mycket att vänta sig en kommande vecka av nattarbete, tegelstenspluggande i juridikens snår, utvärdering av en trasig axel och icke-existerande tid för ömheten, för henne. Men allt går säger vi här hemma i kollektivet, allt går som det alltid gjort. Och det blir rent och det blir nytt.