mellan raderna.

Vill klättra högt upp i ett träd & slå mig ned på en bred slät gren; inte ensam utan med dig. Avklarade & godkända examinationer bakom, endast sikte framåt. Mot vad? Nya tider. Rätt & slätt. Talar med månlivet om kärleken som fenomen & jag tycker att vi är tuffa som pirater som faller, blöder & sedan dansar vidare på nya skepp med raka ryggar. Jag börjar acceptera att om morgnarna ta emot den blondas rader i luren, ord som skall motläsas, tolkas mellan raderna, ibland bara tas emot med ett leende; inte längre med en önskan om annat; ingen förlängning på just det här som så vackert har berört i en evighet. There is time to go & det kanske på riktigt är så det kommer bli; denna allra första gång. Försöker intala mig att min egen sanning säger mig att det är helt i sin ordning att gå vidare men att ändå fortsätta älska cause I do. Visst är tiden för oss just nu som ett framdukat bord av möjligheter, de bästa förutsättningar egentligen vi någonsin haft för en konkret fortsättning; på plats. Behöver riktningar bestämmas? Riskerar brist på riktningar att kanaliserandet av energier försummas? Risken att ett annat visst projekt faller? Ingenting kan vara värt det, thats for sure (jag glömmer inte honom för dig hur mycket jag än aldrig glömmer bort hur vi var när vi flög ovan molnen)

Förändring & nyheter. Mallmåne; jag går i hand med dina ord om sådant. Denna ständiga strävan. Lämna, bryta upp, söka efter något annat, vadsomhelst som berör under vilka stenar som helst som går att lyfta.

Så plötsligt. En dag, när jag står på gränsen; så totalt överkörd & fartvild i tentastress ringer det på dörren och det är klart att det är du (hallå hela världen, han är här nu!) Leende omkringtramsande & rakt in i livet & öververkligt underligt & bra & förunderligt är vi så igen i den andres blickfång, under händerna & fortsätter fantisera för att sedan försöka landa i det här; att det är du & jag & de där linjerna vi längtat så mycket efter; en längtan som nästan har förpassat den andre som en skuggfigur; en medvetandets röst, inte längre en riktigt verklig en. Men plötsligt så bara; pang & så känner jag hur dina tänder sätter sig fast i mitt ena nyckelben igen & när jag känner så minns jag. Jag tappar alla röda trådar & försöker skriva om epistemologi men tänker bara på dig; ett par meter bort. Jag behöver inte se efter, bara vet att dina blickar har bosatt sig rakt på mig; lite undrande, glada, förvånade & ganska lugna. Du är nylandad & säkerligen ganska förvirrad på vissa plan, säkrare på andra & själv försöker jag att inte veta något alls, bara slänger till dig mina lägenhetsnycklar, placerar din tandborste bredvid min, märker hur du lämnar avtryck av dig bredvid min kudde & jag vaknar & tror kanske att det skulle vara lite svårare än så här. Om natten drömmer jag att du är min gamla katt som jag aldrig slutat sakna & du drömmer att jag är ett tempel vars ingång du förlorat vetskapen kring; vi vaknar nog bara lika förundrade & får inte ihop verkligheten med drömmarna & det gör inte heller någonting. Jag bara ser dig sitta intill mig, leendes över mitt hår som säkert står rakt upp, raggsockorna som är på glid & mina läppar som mumlar teoretiker som en snabbkassörska. Stannar upp; inser hur mycket jag tycker om att ha dig sittande där; intill & låter dig veta det & du besvarar med ett leende, konstaterar att vi minsann skulle kunna ha ett riktigt fint liv vi två för vi två är wow säger du & allt möjligt annat & vi skrattar & tramsar & jag missar nästan min deadline & längtar efter dig när du inte möter mig innanför dörren & undrar om något av det jag just författat är sant, är det? Är du här nu? Vad är det här då?

Dagarna passerar. Med dig. Det är du & jag vid havet, i det gamla caféet där vi har en minimalt liten men underbart givande bokcirkel för två & diskuterar forsknings i allmänhet och queerteori i synnerhet, om vikten av att få lära känna varandra mitt i livet; jag är så glad att du får ta del av mig just här; mitt i stressen där akademin är mina ögons enda seende, här där jag faktiskt spenderar den största delen av mitt liv, finner mina verktyg & mentala brottningsmatcher, min glöd & inspiration, i detta som faktiskt skapar min grund & som utgör kärnan för min framtid. Du ser dessa sidor, möter mig där jag utmanar dig; räds inte utan uppmuntrar, ler & beundrar ibland. Försöker förstå varför min närvaro på andra områden saknas; när jag hellre är intellektuellt nära, hellre än fysiskt. Du inspirerar den glöd jag inte lyckas visa upp för så många andra då de rätta frågorna sällan ställs, där nyfikenhet saknas; något som inte handlar om ovilja, snarare om att där saknas insikt om hur mitt liv faktiskt oftast ser ut; hur det är bortom somrarnas lättja. Du låter mig passera i virvlande hastighet, brygger mitt kaffe medan jag drar på mig kavajen, jag lånar böcker åt dig så att vi kan mötas, för att jag vill se om du vill ge mig det motstånd jag önskar. Du drar ned mig när jag ibland inte alls har lust att stanna upp, rent fysiskt brottar du ned mig, uppmanar mig till att stanna upp, att se & känna & minnas varför du nu har återvänt till mig. Jag vrider mig ibland, bort ifrån dig men inser när vinden upphör att jag behöver just detta; någon som vågar ta tag i denna, ibland vanvettiga hastighet, ber mig istället att ta ett par ackord på gitarren. Med dig.

Du säger att jag har så många skal & jag tror att du har rätt men att jag just nu väljer att ha dem där. Jag tycker om att komma hem & finna dig i färd med att baka bröd i mitt hem som just nu är vårt gemensamma; att bjuda in Samuel & Jonna & ett par till & ha kollektiva kvällar, att bli skrubbad på ryggen & vakna upp mitt i natten för då vi båda mumlande berättar om våra drömmar för den andre. Jag tror att vi båda ger varandra plats att vara i oss själva i det här & jag beundrar ditt sätt att plocka fram så många känslor i mig. Det är irrfärder mot okänd mark men med gemensamma drömmar. Jag säger till dig att allt är förgängligt, att jag kanske vill tro men inte riktigt gör det. Att jag ser dig nu men att vi kan vara blinda imorgon. Visst kan vi planera vår äventyrsresa till Fiji, våra fjällvandringar, en kommande roadtrip, ett liv med gröna fingrar & klängväxter i ett hemtrevligt fönster i Norrland. I ett hemma någonstans, kanske faktiskt med varandra. Jag drömmer så gärna. Med dig. För en dröm är en dröm & kan vara verklig, får större chans att faktiskt bli det om vi dedikerar vårt fokus i den andres riktning. I simhallen häromdagen, du & jag som den andres träningscoach & efteråt den skönaste känsla av samförstånd & livspepp, förenade i framåtanda & klarhet. Som om vi aldrig varit ifrån ibland; som om vi så länge levt i närheten, allt som en enda självklar resa framåt, ögonblick när du ber mig plocka svamp med dig till hösten där vi badar i Norrbottens färger. Det handlar nog i sig inte om svampar eller om hösten, snarare om att lyfta fram att önskan finns där, om ett sedan. Att det är tid för detta nu men också en dröm om framtiden.

Ibland skrattar jag, säger att kärlek bara är en teater & jag märker att du undrar om jag helt & fullt är ironisk. Stunder när jag kliver in i skalbaggen, förblindas av andra tankar & drömmar. När jag vill ringa ett särskilt samtal, få bli rejält avvisad för att verkligt kunna gå vidare i det här, när jag leker med tankar om att ett avvisande uteblir & att det livet då skulle kunna bli någon helt annat. När närvaron i detta suddas ut & detta bruna hårsvall förvandlas till det evigt blonda. Förbannade tankar, förödande underbara hemska vackra minnesbilder. Lägg ned & gå vidare, skrota & acceptera. Det där andra var inte bättre, är inte renare kanske, inte större heller men annorlunda, ett irriterande självklart & tvivellöst sätt att mötas på. Irriterande för att det inte går att ta sig förbi, att glömma. Svårt att inte minnas hur det är att resa längs de där halsgroparna, känna den där doften som kanske är som gjord för mig utan att veta varför det kan vara just så, bara att det inte i de stunderna kan kännas mer rätt att vara nära & vilja få den närheten gestaltad i evighetens tid. Att sakna något som aldrig har fungerat, som kanske heller aldrig kommer att göra det, är ett faktum som skaver när du närmar dig ibland, när jag vill förklara men inte gör för att jag behöver vara kvar inom vissa skal för att begripa. Ser en historia som riskerar att återupprepa sig. Samma lägenhet, samma köksbord & liknande bröddoft, liknande känsla av att vara hemma med dig som jag då var med någon annan, att inte vilja byta ut detta & samma person som i periferin verkar, som får mig att vara beredd att kasta allt över bord. Been there, kastade loss den gången & förändrade allt. Vad lärde jag mig då? Att det enda som fungerar är att vara sann mot sig själv. Nu är jag mer eller mindre sann från dag till dag & jag tror att det får vara just såhär för tiden talar alltid om utveckling & den sker som den sig bör.

Det är annorlunda att dela egna dagar, att bli uppslukad & underbart att se vilken respekt vi båda känner för den andre. Det är inte början utan fortsättningen på vår resa, det är helt klart. Ett kapitel som handlar om att våga se, att lära känna, att vara lättsam & komplicerad & väldigt rak på sak (för det mesta; jag lär mig varje dag & jag lovar att skrapa knäna för att lära mig)

Behöver inte veta vad vi är just nu, bara att något är. Att det underlättar att ha dig nära under tiden som jag försöker klara av det mesta annat, gör allt för att inte elimineras i stress, försöker tro att alla miljoner projekt kommer att avklaras på denna korta tid som återstår innan jag åter skall bryta upp för nästa nya epok. Njuter av Kajsa & Jonna, Samuel & Gabriella. Skrattar högt när jag lägger på efter telefonsamtalet från IM där min chef ger mig underbara nyheter. I samtalet tackar han mig för att jag faktiskt bidragit till helt ny forskning inom arbetet för mikrolån & arbetet med självhjälpsgrupper & att denna forskning nu är utgångspunkten för debatter inom olika svenska organisationers arbete inom detta område. Jag accepterar att kunskapsproduktion är viktig, att denna process trots dess alla risker med maktmissbruk och annat måste få lyftas fram & att jag bidragit till detta där jag i den mån jag kunnat har varit självkritiskt; att det för kvinnornas på landsbygden i Indien kan finnas större möjligheter nu att få stöd i deras egna arbeten för Women's Empowerment. Jag har bara arbetat med att lyfta fram nya idéer, sett möjligheter men det är upp till dem själva hur de vill tolka dem & göra något konkret. Trots stress är jag ibland euforisk & rejält positiv, forskningssugen & full av tilltro för det kommande.

Inser att detta år kommer att erbjuda annat än vad jag kanske drömt om mest; stabilitet. Snarare kommer det att handla om förändring, om nya sociala sammanhang, geografiska platser; andra hem & minst sagt om en nystart.