mellan raderna.

- ”åh, jag tycker att du är så bra”, utbrister han medan vi borrar in oss i den andres famn. Jag med nosen i hans blå hellyhansen; drar in hans doft som är en blandning av skogens alla träd, urkraftsmysig och hemtam, stort och mjukt och det känns som om han vore en skogskoja, hela uppenbarelsen och jag vill stanna till där, bjuda in oss två på tallbarsté ur ur två gröna kåsor för utbyten av fler historier. Det är en famn av ren godhet, av glädje, längtan och renaste uppskattning, av minnen och nutidens otroliga förmåga att låta oss två sammanstråla såhär; igen. ”- Du är med så bra viskar jag”, kittlandes av skägget han under vintermånaderna bonat in sig i. Om han var vacker innan, under den tid som flytt undan, den tid när vi klättrade oss fram till den andres hjärta, så är han som handen i min handske nu. Jag längtar varje dag efter skogen och han bär doften av dess bark omkring sig och vi anar båda två att det vore möjligt att klättra vidare, nya höjder, andra träd. Samtidigt tycks stunden av all tid i världen sällan uppenbara sig för oss, inte heller nu. Men jag minns dig och känner dig fortfarande. En relation som den renaste vårbäck och jag anar att vi får flyta vidare och ta oss över stockar och sten, landa i mossan ibland, betrakta den andre på sin färd och äta bär längs vägen, från strån vi plockat åt varandra. Otroligt intressant och rent fascinerande att just denna människa får mig att då liksom nu att tro på och vilja öppna en särskild dörr och flytta in, vara hemma just där och ingen annanstans. Det är något visst i det som sker när vi betraktar den andre och med ett enda leende berättar alla historier om oss själva på ett ögonblick och älskar dem, hur osagda de i själva verket är. -”Det är så fint det här, att få se dig igen, säger jag slutligen. Kramar om, känner hur skrattet flyger som vilda fåglar i mig och ut. ”En dag bor vi där i Norrland, säger han och på något vis tror jag på det. På våra röda trådar, på en tid när vi dricker vårt morgonkaffe med getmjölk som de godaste energifyllda vänner och spinner vidare på salighetens historia. Om jag tror, så finns det ytterligare en sång, någon gång.

Utöver en sådan fantastiskt stund som ovan nämnd så har helgen runnit undan som ett lockande vatten under en ganska glittrande bro. Har lekt svensson på Ikea i sälskap av Gabriella och Kajsa där vi gått lös bland mjuka ormdjur och där jag investerat i badrumsdetaljer som skall ge rening åt det mesta. Har druckit kaffe till långt in på natten med Kajsa och Jonna, den sistnämnda är för den för närvarande the-girl-next-door hemma hos Samuel.

Radion maler hemtrevligt på, tekoppen är på plats om kvällarna och jag kryper in i lugnets eremitmoln och ler. Och det behövs. Lugnets eviga stunder för stressen den lurar som en best utanpå alla fönster, bortom lugnets sköra väggar. Den vrålar om tonvis av kurslitteratur, om bestyr åt höger och vänster och allt det där andra som är livet ibland.