FRIHET!
Skolans absolut sista dag och opponeringen går smidigt. Vi kan med gott samvete slänga jantelagen överbord och vara förbannat nöjda för vi är så bra, så bra och kommer faktiskt kunna skapa någon slags ny kunskap och inspiration kring genusfrågor på instutitionen för mänskliga rättigheter. Ta uppsatserna, begrip det som kan begripas, låt orden störa och vara besvärliga, se nya öppningar för tolkningar kring identitetsskapande. Kör, bara kör. Ida och Linda i symbios ger fullpott, uppenbarligen även sida vid sida och inte bara hängandes vid samma säkring.
Så nu är det sommarlov. Himlen är grå och regnet är alldeles för nära. Skåne har inte mer att erbjuda just nu på denna front och det får stå som ett uppenbart gott skäl för att ge sig av.
Talade med Jani om att urskogen lockar så norrland får ta emot oss just så, med urskogen omrking oss, granstammar under händerna.
Visst kommer det vara en mentalt turbulent bana som startar när tåget lämnar Malmö på torsdag. Särskilt med tanke på gårdagen.
Du kramade om mig som någon som verkligen varit rädd att kamraten vore förlorad men oron var inte särskilt befogad då räven så gärna ville vrida ur, ytterligare lite mer. Tillbaka på klätterklubben där allt börjat, som om det vore hundra år sedan. Trams och skratt, fokus och nya leder uppåt väggarna som plötsligt klarades utan vidare. Inga hinder för svåra när vi synkroniserar oss. Du alldeles vit av krita, som den mest begärliga musiker från 60-talets vilda sminkade era och jag som en korsning mellan lemur och rufsig orangutang. Upponed med det lekfulla på rätt spår igen och vi är nog aldrig mer hemma tillsammans än på väggarna eller i skogen. Och sen då tänker jag när vi skiljs åt, ska det finnas något sen, spelar det någon roll när nuet är här? Fyra timmars klättring ger lyckorus och glada ögon och det är svårt att tänka på avsked när du ler så mycket när vi går åt olika håll. Jag hamnar hos Samuel och får mersmak för norrlandsommaren och glider sedan hemåt genom möllan och tänker att jag definitivt återvänder utan motsträvighet en dag. Så ringer du, bara för att uppmärksamma mig på den gigantiska regnbågen och du är nära.
Men. Nya dagar ger nya perspektiv eller rättare sagt, tvivel över vad som verkligen är. Önskar mig bort till relationsfrihet i teorin, att kunna svälja tanken hel och gå vidare utan denna girighet som vill begripa och kasta sig över oss på ett alldeles särskilt vis. Så jag ringer. Bara för att se om det vore en bra idé att fortsätta dela dagen med dig på de vis vi gjort till vana och jag drabbas av brist på att kunna förbise mina tvivel och dränker dig i dem. Vad har skett med min distans, var är skalbaggen och försiktigheten? Du har alldeles för många nycklar hela vägen in och det är både frihet och ett allvarligt, störande inslag. Imorgon är sista hela dagen här och du får bevara regnbågen väl sedan. För sedan är avståndet ett faktum och distansen lite mer möjlig.
För ett år sedan drog jag för att jag inte stod ut en dag till här, för att allt var förlorade visioner, total förviring och längtan efter annat. Allt är så annorlunda nu. Inte längre en flykt, bara en resa vidare för att kunna återvända senare.
Så nu är det sommarlov. Himlen är grå och regnet är alldeles för nära. Skåne har inte mer att erbjuda just nu på denna front och det får stå som ett uppenbart gott skäl för att ge sig av.
Talade med Jani om att urskogen lockar så norrland får ta emot oss just så, med urskogen omrking oss, granstammar under händerna.
Visst kommer det vara en mentalt turbulent bana som startar när tåget lämnar Malmö på torsdag. Särskilt med tanke på gårdagen.
Du kramade om mig som någon som verkligen varit rädd att kamraten vore förlorad men oron var inte särskilt befogad då räven så gärna ville vrida ur, ytterligare lite mer. Tillbaka på klätterklubben där allt börjat, som om det vore hundra år sedan. Trams och skratt, fokus och nya leder uppåt väggarna som plötsligt klarades utan vidare. Inga hinder för svåra när vi synkroniserar oss. Du alldeles vit av krita, som den mest begärliga musiker från 60-talets vilda sminkade era och jag som en korsning mellan lemur och rufsig orangutang. Upponed med det lekfulla på rätt spår igen och vi är nog aldrig mer hemma tillsammans än på väggarna eller i skogen. Och sen då tänker jag när vi skiljs åt, ska det finnas något sen, spelar det någon roll när nuet är här? Fyra timmars klättring ger lyckorus och glada ögon och det är svårt att tänka på avsked när du ler så mycket när vi går åt olika håll. Jag hamnar hos Samuel och får mersmak för norrlandsommaren och glider sedan hemåt genom möllan och tänker att jag definitivt återvänder utan motsträvighet en dag. Så ringer du, bara för att uppmärksamma mig på den gigantiska regnbågen och du är nära.
Men. Nya dagar ger nya perspektiv eller rättare sagt, tvivel över vad som verkligen är. Önskar mig bort till relationsfrihet i teorin, att kunna svälja tanken hel och gå vidare utan denna girighet som vill begripa och kasta sig över oss på ett alldeles särskilt vis. Så jag ringer. Bara för att se om det vore en bra idé att fortsätta dela dagen med dig på de vis vi gjort till vana och jag drabbas av brist på att kunna förbise mina tvivel och dränker dig i dem. Vad har skett med min distans, var är skalbaggen och försiktigheten? Du har alldeles för många nycklar hela vägen in och det är både frihet och ett allvarligt, störande inslag. Imorgon är sista hela dagen här och du får bevara regnbågen väl sedan. För sedan är avståndet ett faktum och distansen lite mer möjlig.
För ett år sedan drog jag för att jag inte stod ut en dag till här, för att allt var förlorade visioner, total förviring och längtan efter annat. Allt är så annorlunda nu. Inte längre en flykt, bara en resa vidare för att kunna återvända senare.
Kommentarer
Postat av: Jani
Flyg, syster, Flyg! Tjohoo!
Trackback
