Ideologin om det formlösa linjerandet.
Inledningen på den bok jag just nu läser om genusforskning börjar med att; ”Det är upp till resenären själv att utveckla sin egen nyfikenhet, sina egna passioner och tolkningar och till slut välja de riktningar som denne vill röra sig i” där författaren därefter poängterar att det inte finns något landskap för ens forskning som kan vara det ”rätta”, det existerar så många teorier en kan använda sig av och följa upp. Ungefär så känns tillvaron; som ett brett fält där allt har potentiella öppningar där det bara gäller att välja vilket slags frö som i stunden skall få extra omsorg för att nå sin prakt. Vill börja med att landa efter alla gratulationer, uppskatta de som i Norrland närvarade, de som nått mig i luren och de som här i skåneland öppnat sina armar. Jag och Samuel är åter hemma med varandra och det på alla sätt. Han spelar storslagna melodier på fiolen, jag skriver om olika genusvetenskapliga analysmetoder. I det hem som för tillfället är vårt gemensamma står näbbskor som avslöjar vår längtanfulla riktning, vi spelar krishna das, lever på frukt och somnar gärna sida vid sida i agdastil med raggsockorna på. För övrigt svävar han omkring mycket; ovanpå de välkända dunklädda molnen i rosa med en glädje lysande ur ögonen och det är omöjligt att ta fel på orsaken; han är kär. Vackert och besvarat och stormar fram, pussar mig på kinden, viskar rävbästis i mitt öra och skratten i hans mage blir ett enormt leende även i mig.
Jag är så glad att få se hur han och andra omkring mig tycks komma allt närmre sina inre varanden och möter just dessa. Vågar betrakta känslor oavsett karaktärer, reagerar ibland på alla möjliga vis, inte alltid genomtänkt men den stora vinsten är just modet att vara närmast sig själv, att inte ta något för givet utan istället respektera sig själv genom att våga låta hjärtat tala fritt och allteftersom landningen kommer blir reaktionerna inte frisläppa utan tanke. Det börjar finnas andrum till att betrakta sig själv, frånkomma en ogenomtänkt eller snarare, inte genomkänd reaktion och istället snarare kunna välja hur en skall agera, om en överhuvudtaget skall agera på stundande upplevelse av känslan. För egen del finns det gott om tid att just notera. Känner mig som ett vitt ark och samtidigt likt en fjäderklädd penna. Tankar, upplevelser, känslor passerar i en strid ström över arket men jag avvaktar, inte mycket skrivs ned eller görs till någonting alls. Eller samtidigt är det just något som sker just genom icke-agerandet eller reagerandet; Jag börjar alltmer förstå varför jag ur vissa situationer, relationer och tillstånd tidigare känt på olika. Ibland självdestruktiva känslor, andra gånger lyckoeuforiska bortom alla gränser. Jag inser nu mitt möjliga val att inte hamna där utan att heller behöva värdera de olika tillstånden. Jag bara känner i nuet att det är lugnet som står närmast hjärtat och placerar mig ingen annanstans än i ro. Här finns heller ingen axel som kan klättra i träd eller som landar på yogamattan, inte längre några halvdana bekantskapsrelationer som tar mer än de ger, inte längre. Och, även om vissa av dem varit inspirerande en gång så har tiden blivit knapp och stunderna genererat stress och blodig nos. Som en verklig Agda räknar jag mina möjliga sömntimmar och respekterar drömtiden, bokar in långa morgnar med det egna sällskapet och kaffet bredvid. En annorlunda, ny slags tillvaro av att ge sig själv så mycket tid men det är grundat i ett löfte till mig själv, riktat mot Petter. I hans närhet i yogashalan blev det så solskensklart när jag sprang från en yogaklass som egentligen borde ha gett mig ro och inte hjärtklappning och vilda vindar under tassarna. ”Jag måste sluta springa” sade jag då och efteråt insåg jag vikten av det, att skapa nya förhållningssätt. Att verkligen göra det. Rörelse är så mycket ändå, kan vara positiva virvlar men då bör den inre rösten inte hamna på bakhasorna.
Det är oslagbart att kunna leva i stunden utan att ständigt vara sökande, att snarare finna. Efter en dryg vecka i Malmö efter den senaste Norrlandsvisiten blev det dags igen att ge sig av mot norr; denna gång i sälskap av Idafina med ordentligt packning och massa närvaro med oss i bagaget. En lång tågresa bestående av sammanlänkade möten, av insikten om hur många människor antagligen möts av anledningar, hur vi hänger samman, hur det sociala livet har vävt sina nät omkring oss och tvistat samman gemensamma intressen. Det blev förseningar som gav möjlighet till att få möta Mallamåne för att utbyta uggleenergier, för att möta Linn, Frida och Jan-Olov Madelene. På natten bytte jag och Ida tåget mot buss, sedan tåg igen och trots tröttheten fanns det inget annat än en glad riktning framåt för känslan av att färdas norrut är inget annat än likt en sommarlovsmorgon. När vi närmade oss målet bar jag redan nya minnen av gryningsvackra granar tyngda av snön med mig och strax fanns Petter med oss. Sedan passerade fyra intensiva dagar som inte kunde annat än upplevas med öppet hjärta, så mycket som gick raka vägen in, tveklöst och pang på. Bastukvalité, klättring som gav ömma händer [och hjärta med för den delen], frihetsimmande, tårtkalasande med chosen familyfärger och kostymklädd trerättersmiddag på Saras examensdag där jag verkligen insåg glädjen över mina livsval bortom fyrkanter och där jag på alla sätt såg hennes, den stora lillasysterns fantastiska kvalitéer. Mer släkthäng i ledning av den beundransvärda modern, mycket sälskap av fadern [allt möjligt i den bästa av världar]. Verkliga vinterdagar och de allra mest avklädda stunder, inga skyddsnät för tveksamma tankar, inga barriärer alls för kärleksömmande blickar och definitivt inga skal mellan mig och den blonda [inte längre luriga] truten. Vackra, vackra dagar och stora omtumlande möten. Han och jag in a moment igen. Inget bygger egentligen på något som varit på det vis att nya stunder kan bli precis hursomhelst på helt nya sätt men de bär helt klart en tråd med sig ibland. Nya stunder nu med det enda löfte vi har till varandra; ärlighet och närvaro. Och det blev sannerligen ärligt, att möta sig själv, möta den andre till den nivå att ens eget varande uppgick i den andres som för att de inre energierna ville gestalta hypotesen kring att vi alla är en enda stor förenad kraft, samma själ. ”När jag vidrör dig såhär känner jag inte längre vad som är jag och vad som är du” sade han och log, yrt men utan tvekan. Vi förenades båda över att det handlar om att ge sig själv möjligheten att följa den inre känslan, att uppleva hur rätt den är och vilja och kunna agera på den, ha lyckan att mötas när känslan är besvarad och fjärilarna får släppas fria och bli mer färgglada än någonsin, uppleva hur vi båda två förvandlades till sprakande kanarietrutar. Våra möten har förmågan att förvandlas till något som går att likna med eviga gryningar, som en lång resa, små pauser vid halvlek men sedan vidare, ömmande reslängtan i den andres stora sfär. Så kom tiden in i bilden ändå, time to go och vi ses igen. Upplever hur den inre känslan får allt svårare att hantera stunderna som något som skall släppas sedan [då nuet inte räcker till, då jag vill ha framtiden också] nyfikenheten stillas inte utan stegrar och något i mig vill få önska sig mer och jag hör orden han ger mig även sedan om allt vi har möjlighet att göra tillsammans. Möjligheter. Men kanske blir det ändå helt annorlunda för i alltings föränderlighet råder mycket intensitet nu, många möjliga situationer som kan komma att innebära att jag bör välja fokus i en särskild riktning. I framtiden. Som ännu inte finns. Att tala i abstrakta gåtor om sådant som tid, att planera det som ingen känner till eller ens bör skapa sig bestämda tankar kring. Jag har något jag iallafall vet att jag måste ta reda på, hur något i en ny stund kan kännas, hur det är möjligt att skapa samklang igen och i sådana fall, vilket slags samklang. Kanske är det just därför som min rofylldhet får fylla mig, det egna varandet närmast som en ordentlig förankring för att hjärtat skall få möjlighet att höras med tydlig stämma. Det är bara veckor kvar till dess att han plötsligt finns framför mig igen. Tydlig och verklig, hemkommen från Indien för att undersöka om jag fortfarande är en del av hans kärlekens äventyr och jag skall få se om han är mitt. Tänker att alla riktningar och tillfälliga anhalter, varje vinkel och nyans har sina orsaker, allt en påminnelse om den ständiga rörelsen, alltings föränderlighet och likt en stöttande hand har varje steg visat mig det jag varit i behov att möta. Innan han och jag blev sammanlänkade på vårt nya vis, under tiden och efteråt. Ordet tacksam räcker inte, har fått uppleva något bortom det verbala när jag fått möta honom, Mattias och jag kan se vad jag genom hans hjälp har förankrat mig ytterligare kring; nämligen min egen kärna. Jag vet att jag vill dela ljuset som skapas under månarna med honom. Varenda en vill jag möta honom under. Vill ta mig intill som ett andra medvetande, följa hans andetag, tankars melodier och resa med honom längs äventyret som alltid är möjligt när vi är sanna mot oss själva men hur vi ska resa får vi se. Det enda jag tror mig veta är att allt kommer att utvecklas precis som det skall vara, oavsett hur det artar sig.
Fortsätter med att försöka finna en tillvaro i staden som är hemma men ändå inte. Upplevelsen av att vandra längs Malmös gator är i liknelse med att leta fram ett par för länge sedan undanlagda skor; vilka i sin tur har fått stelna till, lädret är sprucket på sina ställen, passformen fungerar men de kunde vara mer bekväma. Möter stundtals den där känslan, den som uppmanar mig att vandra till något som inte är tillfälligt utan hem för att låta rötterna suga i sig näring. En gång tänkte jag att min önskan vore att förvandlas till en katt som kan komma och gå som den vill, som vägrar att finna sig i att vara någons, äga något, eller ens behöva höra hemma, någonstans. Visst är frihet och den egna inre boningens integritet viktigare än någonsin men numera vet jag att en plats inte behöver vara frihetsberövande, snarare kunna vara som den mest välbehövda injektion av lugna andetag. Tiden här kommer att passera fort, tiden brukar ha den förmågan att plötsligt försvinna. Strax är jag och Kajsa sambos, lådor skall packas upp igen. Gabriella och jag bygger vidare på vårt släktträd och jag skall hinna med att bli stark som en oxe i vattnet.
