mellan raderna.

Det kan ju bara bli en bättre dag imorgon säger Jonna uppmuntrande mitt i det yrande borrdammet & jag börjar längta något frenetiskt efter att dra på mig nattskjortan & de lavendeldoftande tofflorna & bona in mig i den tanken. Everything will change, also this & jag vet egentligen om det men när en faller ned i evighetsupplevelser av bottentraskande är sikten mer grumlig än klar. Jag faller vidare nedåt när uppdraget om att finna ett par spikar tycks för mödosamt, när Kajsas plats på andra sidan frukostbordet gapar tom, när tåget åter igen är försenat, när borrdammet yr & när Månlivet ringer. Med andra ord; ungefär hela tiden tycks det som för ingen större orsak alls men samtidigt är det just därför; att det är så överhängande men abstrakt, out of reach & fullkomligt uppfyllande & uttömmande.

Men. Visst blir det en lite bättre dag när jag vaknar i en tillskrynklad nattskjorta, när jag med IM rapporten under armen ger mig av för en lunch i kavaj. Janusz ger mig inte prestationsångest, bara uppmuntran & vi låter våra samtal pendla mellan humor & allvar, om hans förhoppningar & erbjudanden som införlivar mina önskemål om att faktiskt en dag arbeta för denna organisation & jag tror på mina egna ord när jag lovar en förvandling av denna institutions genusagenda. One day men det blir efter ett jag rastat mig hos granarna. Med oss har vi Karin som på grund av en stundande emigrering till Nya Zeeland föreslår att jag kan ta över hennes arbetsuppgifter & mittemot mig sitter en äldre man, var egen mor är självaste grundaren till Individuell Människohjälp men han talar mer om goda gamla viner än om arbete trots att han inte kan dölja hur en belåtenhet fladdrar över hans anlete när han granskar min rapport. Går med rak rygg därifrån sedan, varm av Janusz famn & ganska inspirerad. Välbehövt för en stund senare, efter ett seminarium angående kandidatuppsatsen faller jag igen som regnet utanför & jag tänker att imorgon; blir en bättre dag.

Tiden är som vanligt i sin allra mest flytande form & likadana är tankarna om den som snart anländer & jag vill spegla mina tankar i hans blick & noga lyssna om vi fortfarande kan sjunga för oss själva genom den andre. Jag vill virvla med honom, skaka av mig det här obehaget som slagit sin giftiga rot i mig, påminnas om det som faktiskt är verkligt; på riktigt. Tror varje dag att han plötsligt skall vara hemma hos mig när jag kommer, som om han alltid varit där, lagandes en currygryta, nynnandes någon sång han lärt sig av en indisk guru; att vi kanske har en möjlighet att på vårt sätt leva livet i stunden så att det verkligen känns igen.

Någon gång medan regnet föll idag så mötte jag den gamle freden igen; återlämnade påsen han för ett par dagar sedan lämnade hos mig; upp & ned, bad mig läsa texten när han hade gått. Läste & dränktes & räckte nu över den igen & jag hatar sannerligen Inte dig. Låt oss veta att vi älskar, låt det bara vara så, hejdå.

Nu ska jag drömma vidare om ett liv som faktiskt sträcker sig bortom nuet för i skavande nu räcker inte närvaron, då vill jag ha framtiden också. En tillvaro där jag ska läsa mängder av romaner & rapporter från & om verkligheten själv. Där jag antagligen inte bor här längre, gör något annat, bland andra, håller på med en viktig grej på ett ställe. Mer konkret än så kan inte nuet tala om men det kanske räcker.