mellan raderna.

It just can't be that hard. Kan inte finna någon rättvisa i det jag hör, inte heller i hur dagen runnit fram uppfylld av tunga känslostockar där älskade och älskande bara såras i ständiga små fall som kanske skrapat upp mer än vad som någonsin kan läkas. Går genom dagen med ett slags eko i stegen från fall som alltid tycks kännas likadant, som en sömngångare möter jag familjen på en gård på landet, ler uppriktigt av de små kalvarna som tycks ha alldeles för stora huvuden och fascineras över de äldre kornas originella uttryck. Fortsätter strömma framåt genom dagen med klarsynthet och uppriktighet och erkänner, släpper lös tilltron för det nya och alldeles [för vackra] för att sedan börja lösas upp då det inte är spegelglas jag möter utan thinner. Hanna ankrar mig i tålamod och tilltro med ord om att kärleken alltid segrar och under ett par timmar tror jag på det. I gryningen då den sista arbetsnatten når mig är jag lättad över att vara fri ifrån jobb men desto tyngre av det andra nu. Kanske är jag inte alls lika hoppfull, inte lika tålmodig eller givmild som jag låtit mig framstå som. Life is beautiful men jag har en bitter känsla. Lämnar så bygget för att kanske inte återvända dit mer och är ledig och egentligen glad över det men låter Ryan Adams uppfylla mig och förstår att jag är minst lika dramatisk som du. "It's harder now that it's over Now that the cuffs are off  And you're free You're free with a history". Ingenting vet jag någonting om, kanske är det inte alls så då jag bittert går händelserna i förväg och jag låter fredens ord slå mig gång på gång om hur han ständigt sett mitt sår, fortfarande finner mig bära upp brist på tillit på ett ypperligt vis, väl tränat på genom många år." Så det är därför du sällan litar på någons bästa vän" utbrister han torrt och plötsligt förstår jag hur han ser på det hela och jag inser att det är precis så det är och fortsätter i en förbannad jävla seg lina virad runt halsen även i det nya. we dont chose what we see och jag vill inte se det här. jag väntar. tid att våga lära mig, lära dig. tillit och tålamod och generöst med mod för jag tror att du är värd det, att vi är.

Idag fyller en människa år som nog är den vackraste jag någonsin mött. han är den jag aldrig glömmer, den som färgat mig med sådant jag numera ser som en del av mig.

Det rinner rakt ur mig in i dig och vi möts totalt på linuslinje som alltid skapas i ögonblicket ur orden som inte är förberedda lika lite som framtiden är utmålad. Där vi möts är grunden ett öppet sår är marken skev och våra händer når inte det är bara den andres tårar som når samma vattenhål. Vi förstår inget annat än sorgen och jag skriker förlåt mig men förtjänar det inte, ville bara ringa och skänka dig en mental vegandeluxetårta a la din style men tårtan liksom föll i backen och nu står vi i sörjan båda två under erkännanden om de andra i våra liv.
Aldrig ville jag ha det såhär, aldrig gjorde jag dessa val [eller var det verkligen jag] ty jag är en främling för mig själv och för dig.

lift me from the ground, and dont ever put me down cause Im yours right now, Ane brun sjunger för mig och jag spinner vidare och nynnar melodier om stunder som är och om andra ting som inte går att ta på, behöver heller inte greppa cause Im yours right now och det är det enda jag vet och som känns och som singlar mellan mina fingrar som bubbelvin, som skratt på måfå placerat i magtrakten på det alldeles rätta stället och jag ler just därifrån och sträcker ut mig som en solvarm katt för att inte gå miste om någonting och vet att vi båda vet om det lilla moln som är vackrare än annat som aldrig kan glömmas nu.

och de har fångats genom dagar som är värda att aldrig glömmas, att snarare varje dag förstärkas, förlängas och utvecklas genom små moln på himlen, under en sol som värmt upp stegen och fått en att både virvla och landa.

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                            

                             

                             

                             

                             

                             

                              

                               

                                

                                

                                

                                

                                

                                

                                

vidare fortsätter molnlivet uti jävrebodarnalyckan med smörgåsbordet och livsnjutarbuffén framdukad!

                                 

                                 

                                  

                                  

                                  

något liv senare möts jag vid en annan kaffekopp med bubbelrusande regnbågsfjädrar i magen och tjusar ut till sång för modern.

                                  

                                  

                                                                                    shakti - joy!

                                 

och det som rör sig i magen är inget annat än den renaste l y c k a.

Med dundrande steg mot marken är jag ett expresslok med queerfärgad rök [eller läppar] en ordningsfrej med keps som ser ut över kamraterna som i sitt anletes svett [mest skratt] får i uppdrag olika slags bestyr för att ro iordning förberedelserna för hippiekaravanens avfärd. Det är en fröjd att ro det här skeppet och jag påminns om samtalen om att det oftast är längtan inför som är glädjesjälen och jag försöker att greppa just det.

Möter upp med min gamla vän i Daniel en förmiddag och hinner med ett [lite väl kallt] dopp tillsammans med honom och sara innan jag drar styr rodret vidare och trampar ned pedalen för att hinna fånga upp lite biljetter och för att kunna stanna upp eftermidddag hos Lelle där inspiration om att leva utanför systemet slår i taket. Ingen kan vara mer varm än Lelle och vi ger honom alla uppmuntrande famnar vi har för att få hans kropp att åter tillfriskna efter olyckan och går därifrån med förhoppning om att vår ninjavän snart är tillbaka på spåret. Det är intressant hur en del oväntade saker ibland tycks behöva ske för att ens egen kontakt med de inre drömmarna skall återvända, Hur en ibland behöver [kallsinnigt hårda] sätt för att nå detta uppvaknande. Vi är många som har fallit men som reser oss. Ständigt minns vi hur vi av egen kraft, alltid reser oss upp igen. Jag och Jani fortsatte efter några koppar yogité vidare och fick slutligen det stora tältet på plats i släpet och det rusar i mig, vilken förbannat fin karavan on the road vi kommer att gestalta.

Kan inte längre sova men det är inte av ondo, inte nu. Ingen skavande ångestmantel som täcker över lugnet, snarare är det så många drömmar som gör att sömnen inte får plats, så många berg jag åter minns att jag vill bestiga, minns hur jag så länge hade den där hemlängtan efter att återvända till Varanasi. Nu börjar konkreta visioner ta plats om moderlandet och jag bär de inte ensam. "I think Im going for that long trip. Very possibly we could meet in india, drinking chai and going for a swim." Om några månader that is.

Men först. Urkult och öppet sinne. Färgstänk i ögonen och kollektiva krafter i Nämforsens närhet.

Bland syskon vid vatten.

                       

                       

                       

                       

Och mot rövarlandet.

                       

Är över måttet euforisk av glädje då f r i h e t e n åter är min. Flaxar ivrigt ut i dagen utan ro att sova ut efter ett par nätters arbete för den tid av glidande dagar som väntar mig; Mysuttern, Rödsvansen, Sälen, Katten, Nattmössan, Räven eller vilket av alla givna smeknamn som bör användas i benämningen av mig själv. Oavsett namngivning vill jag spränga loss mig från krav och tidsramar, vill inte göra någon annat än att glida runt och hungrigt fylla magen med nya intryck. Det är främst vänskapsorienterat sökande och visst finner jag. Når en saknad malin i luren och inser hur annorlunda årets urkultsfestival kommer att te sig utan henne och Frida och markant, så annorlunda utan fredsfränden i närheten. Det blev inget gemensamt fjärde års festivalande där, det hade jag aldrig anat skulle ske tidigare, att allt så hastigt skulle komma att förändras såhär. Hade varit omöjligt för ett år sedan att tro att jag ikväll skulle komma att ha ett samtal med den kärlekskamrat som så länge funnits nära som nu förklarar att han blir allt annat än ljus av att höra min röst, snarare är jag för honom så som mörkret är för solen. Det är begripligt men känns inte mindre för det. Uppsättningen på urkult blir sannerligen annorlunda i år. Inte sämre, bara på ett annat sätt. Det blir en fantastiskt sammanslutning av chosen family i ett gigantiskt tält som gjort för möjligheter i alla tänkbara vinklar och fan, vi är laddade.

Äntligen är nu Hanna, Lena och Linda åter i staden igen. Har mött upp på bryggan i solen med Ludvig för att sedan ruska på vingarna och förtjust skratta gott åt de övriga glädjespridarna i just Hanna och Lena, Jani och Linda. Vilka apor och musikanter, jonglerare och tänkare. Har simmat under kraftiga moln, mött solen och regnbågen, mor Katarina och åter Ludvigs nattliga närvaro framför joe versus the volcano. Vandrat hem sent i natten. Kameran nära med kattlika steg.

                          

                         

                         

                         

                         

                         

Det som blir är det som ska vara tänker jag och packar väskan och ger mig av till en varmt omtalad plats som tydligen sägs ha allt tänkbart att bjuda på likt en norrländsk buffé. Det är i ett gammalt hus på landet, vid vatten som kapitel med minnen for life skrivs.

 

Om jag tidigare hade en tanke om att jag en dag vill låta mina rötter slingra ned sig i den norrbottniska jorden så är dessa tankebanor betydligt säkrare, mer riktade mot en kommande framtid nu. Det vore en dröm, ett framtida livscenario, en gammal gård intill skärgården med sina öar, ett hus av liv fyllt med vänskapsanda och fria familjekonstellationer. For sure, det är så jag vill leva. Tillsammans med Erik och Ludvig åker jag ut med båten till ett sällan skådat smultronhak som är en ö av klippor och grönt, av närhet och röda myror överallt, av picknickmat och pantertanterfika med dopp, av inspirerande samtal och stor portion humor. Livsnjutarlivet kör på med full fart framåt och vidare i oändliga stunder, tillbaka i det röda huset. Dricker te och spelar spel, möter överraskande tillfällen av energier med själslig nakenhet, möter mig själv och dig och livet och lyckan, skratt och kärlek som bara är lättsamhet och just nu. Är en huskatt som strövar fritt, som varsamt stannar upp och greppar, släpper taget för att sedan möta den igen, stunden, när den är menad, hur det än blir. Somnar i en sen timme när den norrländska natten har fallit i skymning och sedan åter öppat sig för ljuset, i ett rum som har ett gigantiskt fönster som bjuder in hela himlen som om vi vore i palats, som låter mig under natten veta att regnet faller, att luften är sval och het på samma gång.

 

Som i den mest familjära anda står vi följande morgon med penslar i händerna ochär döläckra i våra väl färgingrodda kläder och målar huset tillsammans, ludvig jag och mor katarina. Jag är bara där och fullständigt i stunden och känner hur det är lycka som rusar i magen när jag och Katarina går loss i drömmar och reseberättelser, då vi alla målar inte bara huset utan även varandra med falu rödfärg och anser oss vara goda nog att ge varandra falublessings som sedan måste tvättas av från våra pannor i sjön tillsammans med övriga kroppar som förvandlas till röda tjusningsarenor. Går runt barfota i det stora huset med gamla anor och möter andra barfotaliv att tåbrottas med. Dricker kaffe i det lantliga köket med de förtrogna folket i Ludvig och Erik och känslan i magen försvinner inte utan snarare förstärks och det är en flygande connection i luften, prana, något storslaget och alldeles fantastiskt och lättsamt. Så säger vi på återseende till huset med tillhörande tvåbenta jag fallit för och vi beger oss alla till jordgubbsparadiset och jag inser att dessa bär förtjänar en ny chans i mitt smaksinne och plötsligt äter jag minst lika många som jag lägger i hinken och stämningen, liggandes på knä bland jord och grönt är pure och nära hjärtat.

 

Just nu är det flygande, är dagen en matta av närvaro som cirkulerar och driver omkring och förser dagen med sköna impulser, är sikten utan en morgondag men skönare att andas och smaka på än på länge. Det min egen lott att inte göra något annat av den, att inte försöka greppa eller begripa utan bara följa ingivelser och veta att det som sker är som menat i det som är, just nu.

Är tillbaka i staden och ugglar på nattjobb och låter mig vara mer närvarande i sinnet kring andra stunder än de som skapas i natten, bland de gamla som är ena riktiga cirkusartister när de vill. Har en helt ny energi i mig och kanske är det därför jag utan att vara utsövd, ändå vaknar entusiastisk och glad. Hämtar ut kameran som min rödsvanssyster i martina lånat ut till mig och ger mig av ut i dagen som är fylld av duggregn och moments to catch. Får sälskap på bryggan av Ludvig och det ena ger det andra, blir te på en balkong med utsikt över vår gemensamma hemstad, blir till samtal om fågelliv och friheten vi båda respekterar högre än annat. Är lätt i stegen, känner vindrag när jag cyklar hem med myntas teabreak i öronen.


Har en del stunder förevigade från jävrebodarnalyckan, andra finns på Eriks kamera och de lär synas här en dag, så småningom.

              

              

              

             

              

              

              

              

              

              

              

              

                              På tukamerahand vid vatten, i närheten och mitt i känslan.

              

              

              

              

              

              

              

              

              

             

det var när jag tänkte att det inte längre spelar någon roll och jag släppte taget och motståndet mot att kämpa emot fallet som det kom till mig. det kom tillbaka, eller så anlände det från något helt nytt håll, ljuset som förändrar mörker, kanske var det min synska kollega som gav mig något då hon kramade om mig i gryningen med ord om att hon fallit för mig, att jag var något speciellt som korsat hennes väg. ord som både förvånade och behövdes då jag inte såg mig själv annat som en trasa, utan något att vrida ur. potentiellt kan det vara att meningen kommer då acceptans infaller och alla barriärer rasat,

plötsligt, i ett kök på ett födelsekalas bland nytt och gamla fjäderfolk kom skrattet ur magtrakten och jag vill tro att det var ur egen kraft, inte en spegelbild av någon speciell i närheten. att jani aldrig viker undan med blicken och ständigt påminner om stammen i trädet bidrar förmodligen till att jag alltid landar ordentligt igen, eller, åtminstone för en stund rastar fågelbenen. jag och ludvig har skapat en historia om trutkorren och lekfullheten vi spelar på är likt en lättsam reggaelåt, kanske en uppmuntrande jazzslinga där musikerna bär glada scenkläder och bara spelar rakt ur imrovisationens djup och glöd. grattis korrevän med oändlighet i ögonen, tack för kaffet, för inspirationen och gemensam återkomst.

                            

skavanker tar lite väl mycket plats nu. det sker brutala konflikter där under. det är nu jag är satt på prov, då den närvaro och distans ifrån lösryckta illusioner jag skapat ifrågasätts av det stora egot, den krävande viljan med ett dussin önskemål. egot har svårt att acceptera att jag själv har agerat fritt i varje stund, följt känslor trots rädsla för följder, något som har ledsagat mig fram till just den stund som nu råder. borde inte de egna valen leda en till det ljusa och glada, är det inte vad ens önskemål, oavsett riktning, har som mål, att nå ljuset? things to choose and things to lose. friend, you call me friend.until we get us apart, maybe we are weaker than we thought. never been this confused about things to lose - svartholm. hur hamnar en i rätt spår när de är alltför vaga, när det är stunden som skapar dem? oavsett så leder de aktiva valen till nuet, till stunden som inte kan vara annorlunda än just såhär och det är här konflikten har sin eldföring. svårt att acceptera att den perfekta stunden rymmer så mycket vemod och ånger, tveksamhet och fritt fall nedåt.

jag vill bara vara just där du är just nu fredsfrände och i varje framtida scenario.

så har två nätter passerat i sälskap av en god vän vars historia min egen är sammanflätad med.
"att vara i din närhet är som att komma hem, utbrister jag, lite förvånad över insikten då så många år ifrån passerat. lite klokare och med fler målmedvetna syften tar vi oss igenom arbetsnätter och jag tänker att allt plötsligt är så förbannat bra ändå, trots fall och obegripligheter så är stunderna som ler alldeles för många just nu för att energi skall ödslas på det som tär. har aldrig lärt mig så mycket som jag gör den här sommaren. är mer öppen och eftertänksam, mer spontan och faktiskt också modigare som slutat tveka för impulser, oavsett dess utgångar av varierande slag. lever nära sanningen i varje val som görs och ingenting kan vara annorlunda än det är, just nu. efter sista natten ger vi oss av och badar naket i trolltjärn och vi möter solsken mellan moln lika tacksamt som vi skrattar över regnet som pötsligt faller över oss och vi är regnsessor och ytspännare och vi är alldeles underbart glada.

                   

                   

                   

                   

                   

sover inte många timmar sedan, snarare stänger ögonen en stund innan rörelsen drar i mig, måste ut. längtar efter hanna. snart är hon i mitt blickfång, igen.

                   

                   

för [alldeles för många] dagar skiljs vi nu åt. hennes fokus får vila på en yogafestival medan mitt eget, kvar i rotstaden, får sväva fritt i sin mångsidiga strävan, oklar men gränslöst nyfiken.

olle har efter en lång resa som tagit honom över alla slags tänkbara hinder och lyckor i indienlandet återvänt till vår gemensamma stad för en stund och jag fångar upp honom i sälskap av jani. allt blir ständigt bara ren yr indiandans då vi sammanförs och det som börjar rusa runt i min mage är sannerligen närvaron i sin starkaste färg. jani och jag agerar fotografer då vi tar oss fram på kvällsäventyr.

                   

                   

                   

                   

                   

                   

                   

                   

                   

                   

                   

                  

                  

älskar ljusslingorna som planterats i mig nu och jag följer dem och fångar och släpper och lever ut och brinner upp men slutar aldrig tända på varje ny möjlighet till låga. en ledig helg väntar med släkträff i skogarna, med stugliv vid den vilda forsen i sälskap av familjekvinns och broder jani.

En riktigt bra sträckläsning är syftet som för mig längs hemstadens gator och jag vet inte om det verkligen är våldsamma upplopp och oväsen överallt omkring mig men i vilket fall är det ett öronbedövande brus i mitt huvud och jag rör mig hetsigt som en jagad räv på flykt. Väl inne i bokhandeln bär inte benen mig och jag finner mig själv som i ett utifrånperspektiv, sittandes på huk för att få luft för att återfå fokus i blicken då allt omkring mig flyter samman likt en dåligt inspelad film. Om jag riktigt vill minnas så är det en känsla jag känner väl igen ifrån en tid för mycket länge sedan då överfyllda gator drev mig ur balans och kanske bör jag inte fyllas av förvåning då ingenting ändå längre är sig likt det gångna åren bär inte längre upp mig. som ur en önskan dyker hon utan förvarning upp och omfamnar mig, drar mig upp ur den illa bärande trancen och vi plockar båda upp varandra ur stundernas fall och stärker som två lärare för varandra och jag försöker sluta undra hur vi ständigt kan veta när en injektion behövs, hur vi kan varandras a l l t i exakt rätt ögonblick år efter år. Hermana Hanna.

Följer därefter med till systrasaras hem och hon ger mig järntabletter och kanske är det inte värre än så. Dricker kaffe hos en moster i sälskap av moderlivet och sedan styr vi hjulen mot skogen som rena rövardöttrarna. Hamnar på besök hos en rejäl karl i normativa ord skapad och bjuds på kokkaffe intill det gamla torpet och skogens tystnad bryts av ett råmande då en spekulerande ren dyker upp lagomt till att pepparkakan faller sönder i koppen. Jag möter den grå på halva vägen och vi betraktar båda varandra några centimer ifrån utan krav och rödkantade renögon ger mig inga svar men däremot en fin naturupplevelse. På väg från torpakarlen beundrar jag en annan ren med de största horn jag någonsin sett som utan brådska rör sig över skogsvägen och jag vill ödmjukast tacka för mötet. Är det något jag verkligen älskar så är det stugliv som tar stunden som den är. Hamnar oväntat hos folket i Orrbyn där den vackra kloka Mirahunden bor, den jag än bär en inre önskan om att få ta med mig en dag. Vi spelar alla aspis, eller mjölki eller lesbisk eller vad än det finska spelet må heta och jag vinner och leker stöddigare än jag någonsin kan bli och rusar omkring medan ett sommarregn faller över bara armar och jag är i en salig stund av vattenbalans och aldrig sinande lek. Sent på natten är jag så lugn att jag förlorat alla ord för kommunikation och jag tänker att jag nog skulle bli stum om jag bodde i en stuga i skogen alltför länge men att just den stumheten är en frihet. Att se modern i gungstolen och läsa en bok om rastlösa kvinns ta till flykt mot berlin ger mig en konstig känsla av att vara lika rotad samtidigt som min längtan börjar spricka ur lugnets trygga ägg och minnen knackar sönder skalet och ropar om hur jag har älskat att vara på väg och plötsligt är jag åter igen inget annat än på väg men vet inte riktigt vart. Med ludvig i luren konspirerar vi färdvägar och jag vet att det är en låtsaslek för mig men inte för honom och jag glädjs över att han är just där, i startskottet, vid början av ett nytt kapitel där varje nytt avsnitt kommer att beröra nya platser att besöka och sedan lämna bakom sig. Samtidigt enas vi båda om att det just är själva friheten i tanken om att vara på väg som är det bästa på en hel resa, då allt ligger osagt och oskrivet framför en, inte ännu upplevt eller glömt, bara lockande och förförande härligt och möjligt.

Vaknar upp ytterligare en dag och tänker tankar om att varje dag är en lika stor saknad och verklig längtan tillbaka till min särskilda fredsvän och försöker fortsätta leva i en medvetenhet om att det är helt logiska drömmar av en sorgsen process och jag ser tillbaka på gårdagens frukostmöte med broder jani som dök upp i stugan och gjorde mig klok igen och inser vikten av vännernas energier, hur vi alla bär upp den som just i stunden behöver det. Att äta frukost ihop med jani gör mig lika ren som frukterna som vilar på fatet mellan oss. att sedan bara behöva ge honom en blick som säger; kasta loss kapten, av med paltorna så slänger vi oss i havet, och sedan gör vi det tillsammans, fortfarande utan att ord behövs, är ren mental connection och förståelse innanför.

Att slå upp ögonen med mörkt gröna granar utanför fönstret ger mig insikten om att jag själv vill bo såhär en dag. Badar naken med moder i andträsk som egentligen är en stor sjö, inramad av granträdda berg. En liten pojke dyker upp på bryggan bredvid mig och vi förstår varandra bra. Jag ler över hur han ivrigt berättar för mig om brackagäddorna som han tror vila i vassen och jag kan bara ana hur gigantiska dessa gäddor är i hans värld och när han ser mina blåfrusna tår tar han helt naturligt mina fötter i sina femåriga små händer och värmer dem. Någonting har lösts i gåtan angående barns förut så hemliga språk. Min teori lyder att jag själv har funnit min egen barnsliga sida åter och jag vill aldrig släppa taget om den igen. Väl tillbaka i stugan öppnar himlen sig och fåglarna som byggt bo i krukan på altanen ser nöjda ut bortom det forsande himlahavet och jag är bara våldsamt lycklig över att åskväder kan finnas så nära det konkreta, att åskan liksom har den förmågan att vrida ur allt vardagligt och skapa magi i luften som vibrerar med varje blixt.

Att nu vara tillbaka i stan innebär två arbetsnätter att lägga bakom mig och jag fyller mig med orange nyanser och röd längtan utan att släppa stunden. Har lånat saras kamera ett par dagar och har några egna ögonblick förenade här nedan. Var och en bär sin story men ord är som vanligt helt förbi sanningen i vilket fall.

            

            

            

            

            

            

            

            

            

            

            

            

            

            

            

            

            

Direkt ur min kaffekopp och ned längs strupen går strömmen av varmt kaffe och kärlek och en oemotståndlig och aldrig nedslagen strävan upp igen och vidare. Itś pure love. Vi är en intressant och mångfasetterad skara människor som samlas för att skapa en röd tråd av [nödvändig] livsnjutaranda i den gröna oasen. Hade jag haft min kamera tillhands hade jag visat upp fotografier på en gräsmatta prydd av färgstarka saronger, av små bord placerade med känsla lite här och där. Ni hade betraktat ett träd som inte bär frukt av traditionell bemärkelse utan av instrument och lekfullhet. På fotot hade ni skymtat lekfullhet i all ära när den är som mest urspårad och kroppar som bänds i vridna vinklar. Linda och ludvig i akrobatisk yoga med försök till mina lotusställningar på ludvigs upplyfta armar och skratt som nästan hade gått ut ur bilden, genom betraktarens ögon och in i dennes djup. Vilka timmar. Människor från förr och idag. Yogamänniskor som möttes i familjeenhet och en lycka som berörde mig och som i framtiden kommer att träda fram i minnet och antagligen få mig att gråta av saknad. De mina här har rotat in sig i mitt hjärta och inspirerar mig till den glöd jag älskar mer än allt annat. Lena-Linda-Hanna-Lelle-Lenitha-Theodor-Gordana-Oskar-Patrik-Ludvig-Bamse-Johanna-Herman-Filip-Wille-Stina – vilket radband ni är. För alltid vill jag meditera med er mellan fingrarna ifrån just denna afton.

Ludvig spelar musik som förför varenda själ i rummet med brasan som värmer. Timmen är sen och det är kuddar och filtar och kroppar om vartannat och överflöd och kontraster och skarpa knivar och en förbannat lysande klarhet. Änglakorten talar om kommunikation och ärlighet men det är det sista jag vill beblanda mig med. Föreställer mig leva i en ordfattig värld då ord är mållösa och aldrig blandar färgerna på rätt sätt, i alla fall inte på det sätt jag försöker förklara eller uppnå. Ett trotsigt motstånd som bryts upp och ett tvingande kommunikationsflöde som sker i den lilla gäststugan med den stora hunden på golvet. Ingenting blir någonsin som kvinn tänkt sig och jag somnar skeppsbruten med ryggen mot ordens måltavla och vaknar i gryningen med orosmoln och ett fallande regn som ger mig en anledning att vakna upp alldeles för tidigt stiga ut ur ordens kammare och i sällskap av den fyrbenta kamraten kasta mig ut i sjön. Sida vid sida simmar vi i gryningen där inget annat stör och jag kanaliserar all värme åt Bamse som har visat mig vad vänskap över artgränser betyder när den är som tydligast. Den empati och känslighet han visar är oöverträfflig. Så fort jag behöver är han nära med sin stora nos och tröst, med sin varma tunga kropp som rotar min egen.

Min nufynna yogavän petter skriver ett par ord till mig som gör mig glad men frustrerad;

”Jag är så otroligt tacksam för att vi har möts även om det bara skulle vara för en kort, kort stund så kommer jag alltid bära med mig den trygga, glada, tillitsfulla och öppna Linda inombords resten av mitt liv. Jag tycker det är beundransvärt att se dig verkligen fånga tillfället och bara handla när tillfället dyker upp! ”

Mina ständiga försökt till aktion går inte alltid vägen men hans ord uppmuntrar mig till fortsatt färd. vi har lärt varandra mycket under veckan som gått med daglig yogapractice för lenitha med detox och lyckorus jag sällan mött i en yogashala förut.

Vaknar upp med de övriga i det sköna kollektivet och det är opretentiös rufsighet och kvarlämnad fruktsallad, musikjam och en fortsättning på gårdagens akrobatiska känsla, egentid på bryggan och bastubad. Det är stillhet och egen övertid åt insikter och sveda, bekräftelse på vänskapens värde och urkraft. Skulle kunna skriva en hel roman om klishésmetiga sakerunderhuden och mellan rader, om en nyskriven låttext som bände mig ut och in men det är detta med orden som inte känns bekvämt. Det blir aldrig riktigt rätt levererat. Samtalar länge med min underbara frida på ön och det måste vara tantriska energier mellan oss då det är just då i vårt samtal som orden får vingar på det sätt jag själv ser dem och hur vi båda upplever stunder just nu. Om jag kunde fånga känslan vi har mellan oss och förmedla vidare till omgivningen skulle saker ske på ett klarare sätt.

Lena lämnar aldrig det seende och uppmuntrar mig i natten och stärker trasiga sömmar. Hanna har fortsatt vara den vän som inte för ett ögonblick vänder sin blick ifrån mig utan lyckas ta mig ifrån ett utbrott av flodvågskatastrof i rätt ögonblick. Vi talar om svårigheten när hjärtat verkligen vill något och vikten av att inse att nuet ibland inte alltid innebär att allt måste hända nu, det är där tillit och tålamod kommer in. Vi ser lärare i människor och i varandra och jag vet att jag kan gråta och förkasta men utan att ge upp leendet för ingenting är på riktigt för alltid förstört, det bara lever upp i nya variationer.

Tacksamt nog fotograderade eldfagra martina en del under besöket här. I stunden är det dessa jag vill lyfta fram för att visa att glöden aldrig slocknar i det röda och att vi är ena riktiga rövarknytten som har paradiset nära.

 

              

 

              

              

              

              

             

Min uppmaning handlar om att allt bygger på frihet och att följa känslan utan ramverk, inga krav någonstans. Å andra sidan undrar jag vad mina ord betyder då det verbala alldeles för ofta antas äga en universell innebörd men kan tolkas på en rad olika sätt, så många nyanser. Jag undrar vad för slags samtal vi egentligen för? Anar att det som egentligen är av vikt är tystnaden, där vi läser den andre med hjälp av intuitioner, att det är genom tystnaden det värdefulla utbyts. Gör min egen tolkning av ryan adams wild flowers, tänker att det är dessa vilda frön som vi ständigt sår mellan raderna och skördar som vildvuxna i våra möten.

Fann en starkt närvarande yogapractice igårkväll och noterade efteråt hur den inte gav mig lugnet utan rastlöshet och hur länge sedan det var som jag totalt lossnade ur förankring och grund och försvann in i rotlöshet och svävade iväg och föll och när du frågar mig varför jag tror att jag skurit av roten på ett hänsynslöst sätt denna kväll så kommer svaren till mig flera timmar senare. Jag tänker att min rotlöshet beror på att jag är min längtan personifierad. Jag kastar mig fram, är frukten av min egen vilda skörd av wild flowers. Vet inte var jag ska landa i hängivenhet och blir inte placerad någonstans, varav rotlösheten i stunden som får mig att likna avskurna rötter. I den längtan är jag inte nöjd eller närvarande och blir motsägelsefull och obalanserad, inte sympatiskt förstående eller tacksam. Lena påminde mig inatt om fullmånens explosion och då förstod jag att dramatiken inte var min egen sanna galenskap och kunde somna in. I drömmen jagas jag av en mycket gammal man med ljust blå ögon, denna herre är totalt ofarligt men jag lägger hinder framför honom för jag att jag inte vet vad jag ska göra då han når fram. Vaknar på ett oförklarligt sätt stärkt. Redo för att växa vidare med hanna, för att fortsätta plantera vänskapens bonsai med bärnstensvännen som jag häromdagen brottade ned på en brygga med skratt ur djupet av hjärtat. Fick ett möte med josie igår och log när jag gick därifrån och fångades upp och rusades i ömhetsbrus av en fyrbent med den vackraste kamrat. Det är bra saker som sker men det abstrakta jag måste lära mig förstå.

Det är en fredag morgon och jag stiger upp i gryningen och grundar mig själv med en djuplodande yogapractice, öppnar upp och förbereder för ett par intensivt bubbande vänskapsdagar i sälskap av några av de kvinns som toppar ömhetslistan. Nybastad och ren tar jag med sällskap av moderjorden emot ida, martina och trish på tågstationen och genast drar vi igång en våg av ledig rörelse, det tillstånd en bara hamnar i då inga måsten existerar, då allt får komma till en snarare än att en själv söker upp händelsernas centrum, en våg som inte kommer avta förrän många dygn senare. Trish påminner mig [ibland alldeles för]mycket om den vita kärlekshunden jag inte har i min närhet, och vad hon gör istället och med vem och det blir en ständig kamp att varje stund övertala mig själv om att inte sky rädslan för förändring, att inte ta till dramatiska vändningar, att lyfta en lur, att begå ett brott mot en muntlig överenskommelse. Tillsammans med ida och martina, trish och hanna formar vi oss samman till en sommarlik lerklump av enhet som rullar fram med båt mot hindersön, vilar i hög under starka vindar, bränner våra kroppar under solen och slår varandra ömma med lövruskor i bastun på ett riktigt norrländskt vis. Det är inget annat än sommar under våra bara fötter och blindingarna hugger efter oss som om vi faktiskt möjligen är deras första offer efter en hård tid och de fula djuren vässar tänderna på våra hudar. Jag vill fånga stunder som dessa, föreviga dem men jag lever dock värre kvar i det trauma som förlusten av kameran har orsakat i mig, någon ful jävel stal den fräckt ur min väska min andra vecka här och genom det, amputerade en viktig del av min högra hand och kreativa sinnesförlängning. En god vän som kommer att ta upp stor del av mina dagar och framtida nätter är en inspiratör ifråga om att fånga stunden bortom en lins och guidar mig ur förlusten av en förlorad kamera. Visst är det så egentligen att jag lika starkt minns mina dagar med kvinnsen från söder ändå för vi har skapat något nytt som kommer att återupptas i höst. martina har påmint mig om sådant jag glömt av, min kärlek för detaljer och om hur en vandrare ogärna ger upp sitt kall. I framtidens höst är vi pysselkamrater och gränssprängarmarodörer och när hon påminner mig om det känns skåneland inte längre som endast en skrämmande tyst lägenhet. Det är märkbart hur jag kanaliserar bort det gångna året till att vara något icke-existerande i detta nuet och jag minns inte längre gatunamn i den stad där jag egentligen bor och just nu vill jag nog inte ha det annorlunda. Trivs bland mina rötter då även månlivet dyker upp och sprider den där känslan som bara hon har, en slags urkraft jag beundrar. Vi får några dagar tillsammans, stunder här och där med sushi och samtal från en balkong ovan vatten och både jag och hanna vill behålla henne här men kärlek är just det har jag förstått, att låta någon gå så, vi kramar adjö och på återseende.

Vissa nätter är jag på mitt arbete då all min tid inte är obunden från måsten. Jag trivs som mest då jag arbetar med min gamla – men likaså framtida nygrodda vän i anneli och då rondar jag helst barfota. får se döden luta sig över en gammal människa som vägrar släppa taget och som fyller rummet med en kall och avgrundsdjup dödsångest men möter också underbart underhållande kommentarer om att jag har gångjärn i ansiktet. en gammal dam undrar om hon möjligen får skicka in en ansökan till styrelsen om att vemsomhelst är välkommen att ligga med henne och så fortsätter lösryckta tankar strömma ur de gamlas sinnen. Jag tänker på Indien och biljetten dit för att som kvällstrött individ klara av vakande nattliv.

Det är mycket som möter mig här då det är uppenbart att jag har totalförändrat mitt liv på så många sätt. Yogar ensam och ligger efteråt kvar och studerar kroppens egna landskap med utsikt över rötternas hamn i bastun och inser att jag inte längre är lika ensam i mig själv lika ofta.

Jag upptäcker att jag besitter önskemål som bränner alldeles för starkt, för mycket, åt alla riktningar. Det är inte brist på värme ifrån min sida, snarare tenderar överskottet att bli självdestruktivt och tillsammans med hanna konspirerar vi om hur vi ska hantera nuet, som det enda verkliga, vi existerar bara här idag och det som sker är meningen, allt som händer är det perfekta, det menade utifrån aktiva val som gjorts varje stund fram till i detta nuet. Vi jobbar med att fräta sönder alla förväntningar, att låta saker ske, att det som blir är det bästa tänkbara om känslan inte förglöms i varje stund då alla minimala små beslut fattas och formar livsdesignen. Sällan har jag varit så otrygg i beslut men ändå fattar jag dem. Vi är alla en del av denna rörelse, av denna färgpalett. Har vi tur blir vi en del av någon annans färg som vi finner extra behaglig, kanske inte.

Det handlar om att förlora. Det är rädslan. Om att inte vilja släppa taget men lika rädd för att vilja ha.

Så förflyttas en tid som gett mig ro att landa in i en ny fas. Yogan har gett mig en grundande bas men jag börjar förlora fokus för practice en stund och vill inte anpassa mig efter tidiga morgnar och kontroll i sinnet då jag går in i en tio dagars lång ledighet. L dyker äntligen upp och fyller alla mina stunder oavsett tid på dygnet och vi har ingen is att smälta, inget skalbaggeskal att värja oss med gentemot den andre, snarare undrar jag för mig själv på vilket sätt vi kastar ankare djupt i varandra, hur det landar eller varför det ibland inte gör just det på ett ibland för utstuderat sätt. Påminner mig ständigt om att stunden ger meningen klarhet och perfektion, att morgondagen inte har betydelse för att existensen i nuet ibland aldrig kan bli vackrare än just såhär. I varandras sälskap rinner vi fram mellan teaterföreställning och yogamiddag, vänskapsuppslutningar på stan och längs skogspromenader med kloka gamla bamsehunden. Spontaniteten är vår drivkraft, den vi båda älskar. Stannar upp vid en trolltjärn och leker viga vattenlekar i den ljusa natten för att sedan värma oss under filten i soffan, med tekoppar i hand och firar hela tiden att vi är här och nu och lever och andas och aldrig egentligen behöver begripa eller förklara, bara befinna oss där vi önskar. Jag ser mig som en medpassagerare i en expedition till havs, ibland är jag kaptenen som styr. Jag följer resan med mitt hjärta och stärker mina steg.

Även bärnstensvännen är här och jag förundras varje gång vi möts över den glädje du ger och just dessa tider är vi åter igen förenade i morgonkaffe oavsett morgondag och jag inser hur allt jag lever för bara är just nu, precis här och närvaron är konsten, den rebus jag plötsligt utan svårighet hanterar.

Jag vill ha närstrider men inte hopplösa. Vill nå samstämmighet och nära förklaringar. I politiskt korrekt anda vill jag eftersträva upplösta definitioner och den eufori som tenderar att uppstå av att inte riktigt veta, att fylla mellanrummen med förhoppningar om potentiella möjligheter som det definitionslösa erbjuder. Vill känna i nuet, i just det här men å andra sidan vill jag heller inte släppa det ögonblick som bränner allra tydligast, om det uppnås. Odefinierbara glädjerus skall få måla det ibland, inte ännu medvetna men jag vill samtidigt inte helt vara bortom förklaringar, inte heller gå vilse i lösryckta önskningar. Im the love generation och den kärleken har inte alltid riktningar men det finns delar av den som inte är lika tålmodiga, inte heller alldeles nöjda med att bara flyta omkring i gränslösheten, kalla det du frihet men jag finner det inte så enkelt, inte alltid befriande. Det händer att jag blir den där som uppfordrande ber om löften som denna nya tid kanske inte ännu står redo inför, det finns svaga stunder då jag vill ha mer än någon klarar av, gör jag? Ser mig vara fast i relationsstruktur och tar hjälp av kloka råd för jag inser, att jag måste ut ur det här.

 

Stockholmsvisiten har passerat med nästan förvånansvärt medvetna steg framåt. Inledde dagarna i krilles sälskap och en upprymd känsla i magen över vänskapen som aldrig övergivits, över den trygghet vi ger varandra och de band vi genom åren skapat. Med detta radband av gånga år och framtidsvisioner har dagarna löpt framåt som i en båt längs ganges vatten, allt möjligt kunde tänkas flyta upp till ytan, kanta dagen. Slöt upp med dave som funnits med sedan den nittonåriga linda äntrade göteborgs gator och vi skapade vardagsliv med picknick i skogen. Fick en inblick i det samboliv han numera lever i stockholmstrakten. Mötte frida med elden samma kväll och givetvis malla, min ständigt förtrogna kärlekskrigare och själsliga kamrat. Något de båda är, fysiska bevis som tog sig uttryck då jag om nätterna sov intill dessa två, oöverträffliga kvinns, våra händer i varandras och jag fann en trygghet, nästan tydligare än någonsin tidigare. Blev mentalt och fysiskt överraskad av hur ett annat möte kom att kosta mig all smidighet och balans och förvandlade mig till en skakande fjortonåring, tömd på genomtänkt kommunikation. Ludvig slog sig ned och hällde en vulkan över mina ögon och jag såg inte längre klart, samtidigt som jag tydligt förstod min egen rikting i nuet. Följande dag byttes anständig fika ut mot en tukvinnhand second hand tour med malla, något som senare övergick i öl i solen, presentutbyten och falafel i vitabergsparken i en sol som för en stund vågade visa sig, naken och varm. Allt kittlade livsskönt och vinet släckte vissa törstar och framhävde andra. På bangs fest mötte jag i berusning beundransvärda tiina rosenberg och jag blev varm och glad över hennes uppriktiga iver över att se mig, över den värld vi delar i genusvetenskapens språk. Kvällen var under huden och överhettad så tillsammans i det som nu blivit natt gav jag mig av med malla och ludvig till långholmen för ett dopp från stranden, kanske för att se klarare i det kalla vattnet eller så bara för att sommarbad om natten är så förbannat härliga. Det var i sanningens namn inte mycket klokheter som växlades eller någonsin flöt upp till ytan den natten, snarare osammanhängande ordflöden och frön till förvirring.

 

Vaknade dagen därpå med en alvedon och ett glas vatten för att komma till sans och raskade rävlikt vidare till juliaborg för att dricka te med kollektivet där och samtala med ludvig om (o)möjligheten till konkreta närstrider inom ramen för begrepp att förstå sig på. Det som nu blev sagt var mig bortom stunden, under bältet för min inre vulkan så jag drog vidare igen. Det kom sig så att jag och malla, frida och krille blev lotsade genom en grön skog av en skäggklädd man som i en båt tog oss till det vackraste hus jag kanske någonsin skådat, det var pippi långstrumps villevillerkulla med lusthus och vedeldad bastu, det var fika ur gammalt porslin, regn mot rutorna, utsikt över en rofylldhet många av oss ständigt längtar efter och kväll av möjligheter för frida att känna efter om detta paradis skall bli hennes rot och framtida hem. Det blev en sen kväll tillbaka i solna, kvällsfika med familjen och sömn intill de allra finaste mina. Vaknade upp på lördagmorgon och styrde kosan mot skärholmen och josefine, mot spegelvända samtal och second hand. Vi möttes genom då och nu, i skratt och allvar och skiljdes likadant. Hemma i solna hade krilleman bakat tårta och bjöd på mat och senare fick vi sälskap av emma och david, av ludvig som visade mig bevis på de ord han så väl försökt förmedla om relationens varaktighet trots lösa ramar. Emma från göteborg fanns även hon med tillsammans med två vänner och vi hamnade på ett ölhak och hängde lös, jag med min kaffekopp och otålighet, andras avslappnade sinnesstämningar kontra min nästan barsnliga trotsmun och armar över bröstet. så. Time to go. Men inget avsked. Vi ses nog snart igen. Nya äventyr, nya möjligheter, en hel norrlandsbutté att njuta av och jag som för inget i världen tänker backa för en enda sanning, inte backa undan för den minsta chans att brinna upp, om och om igen. Jag vill förankra och upplösa, slingra samman och begripa, tänja ut och smidigt koppla samman. jag har slitit mig ur den fotkedja som skånelivet för till viss till förvandlats till och tar mig just nu vidare genom en kronologisk följd av dagar som blivit min högst verkliga närvaro.

 

                               

 

Snart tänkte jag där på arlanda, väntar mig familjekvinns och vänskapshäng, yogafamiljen samlad och den tanken är det liv jag drömt om, som räddat hela min vår. Jag ska inte tillbaka till skåneland på länge, jag ska verkligen få berg och stugliv, nattbad och kärleksvisor, månmediationer och vardagskaffe i hemstaden, allra käraste hemstad.

 

Efter en resa som provade mitt tålamod äntrade jag så äntligen den norrländska hemstaden och magkänslan som uppstod då planet med planerna gled ned över granskogen går närmast att likna vid att någon serverar en det allra godaste kaffet som symboliserar trygghet och ro, möjlighet till goda samtal, placerat i en kopp funnen på second hand med tunna porslinskanter. Home, sweet home. Klyschan går aldrig ur sin tid. Inte blev det sämre av att jag möttes upp av en hel välkomstkommitté av vänner och familj heller, jag blev så rörd att jag aldrig kunde ta ögonen ifrån var och en och jag kände mig som en färgglad pajas som just klev upp på scen. Tillsammans med hela gänget slog vi oss ned och åt indiskt, of course, och vi kändes genast som det mest självklara gänget där uppdateringar nästan framstod som menlösa. Här och nu är det som gäller med uppdateringar om det gångna året som så småningom kommer att smälta fram, allt i sin takt. Första kvällen spenderades med familjekvinnsen och en mors tillfälliga romans, förnöjt nedsjunken i en soffa. Det rinner, sjuder och nästan exploderar i mig av lust att fånga varje stund nu och därför blev det ett självklart val att påbörja följande morgon med yoga på favoritstället [på jorden kanske] i yogashalan på shiva med broder jani och därefter en enormt renande het bastu. Obeskrivligt bra att vara tillbaka, att vara så välkommen och redan delaktig i den värld jag ibland vill leva i för alltid. Människor som kommer och går, öppna famnar och stark gemenskap mellan tänjande kroppar och meditativa sinnen. Har hunnit umgås en hel del med blodsbandssystern och blivit hembjuden till den lilla systern med det rejält uppstyrda hemmet med matchande färger. Om hon är ordning är jag kaos. Hanna och jag är även vi återförenade och under samtal under en skogspromenad har vi åter igen bekräftat att vi ständigt följer den andre. Bonusfamiljen i huset vid vattnet har bjudit på hemmagjord bärkräm och eldat ytterligare en bastu åt mig. Ensam stod jag sedan vid strandbrynet, avklädd och nybadad och log, säkerligen det fånigaste, men dock det mest ärliga leendet jag kan frambringa. Innan sömnen tog oss vidare såg vi på varandra hanna och jag och log det leendet tillsammans – det är balans nu syster.

 

Det känns som att flera veckor här redan har passerat. Jag har norrlandet i stegen.

 

Jag vaknar upp en morgon intill hanna, vid vatten och grönska och erkänner att dalgångarna måste få finnas. Jag vill just då inget annat än att hälla upp kaffe i en kopp åt dig, livskamraten sedan flera år tillbaka. Vill inte stressa igång dagen utan placera mig tätt intill dig iklädd en alldeles för stor hoodtröja och borra ned min nos i din nacke och andas in allt vad du är. Saknaden skriker och jag får inte finna en kanal ut för att låta dig veta utan måste se till att implodera och bara notera att saknaden finns, att det är en process som sker. Älskade du, godaste vän och fredskrigare. Mellan raderna finns det öppna sår som inte hunnit läka, det finns litervis med trötthet och saknad, det finns tvivel och obegripligheter men jag har börjat lära mig att kontrollera impulser, skapade av relationsstruktur och invant tankemönster. Jag spelar musik lite högre, ringer kanske en vän eller möter tystnaden och jag vet att varje stund blir bättre, starkare och mer motiverad.

 

Varje gång jag börjar snubbla riktar jag blicket uppåt men lika mycket innåt till den inre blicken, mitt tredje öga. Försöker finna en balanserad connection mellan mina sammanlänkade chakran. Klär mig i mycket färg, kombinationer som första gången på väldigt länge känns utsökta, som gör mig glad och inte förvirrad. Yogar i presentbyxor av hanna som sprakar och jag vill fylla varje dag med tantriska mönster, djupa möten. Möter upp med healinglena för en kaffe på stan med inspirerande ord på lager, there is a big time to come. Samtalar med ludvig om att mötas upp genom milslånga avstånd genom meditation vid samma tidpunkt, där fokus kommer att vila på den andre, ett sätt att mötas på, att lära sig att se och förnimma det som är bortom det fysiska.

 

Packar min ryggsäck full med frukt och förbereder mig på yoga i gryningen, mysore, ledd av astangaläraren petri. Yoga som äger rum brevid en vild fors, för renandets skull. Jag är inte ensam, där har jag mina vänner, alla i sin egen andning, sin plats, sina förmågor och fokuseringar. Jag får assistering av en välmenande hand som målmedvetet masserar min ömma rygg och kastas rakt in i meditationens förankring. Efteråt möts vi alltid. Vi spelar galen indisk musik i bilen och Lena spelar banjo som om hon aldrig gjord annat trots att det är första gången.

 

Det är bra att yogan ger styrka när nattarbetet tar vid och totalt vrider ur mig, kastar mig ut ur en slukande käft som en enda mosad hög kadaver i gryningen och vandrar slutkörd till en säng.

 

                       

lättnaden som lägger sig över mig när även opponeringen är över, går knappast att beskriva. det är ren prana, livsenergi som flödar genom kroppen med ny låga och jag vet att jag snart lämnar malmö och ekande väggar, vet om att jag snart är långt härifrån där nya och gamla frön och rötter blandas och ger upphov till euforiska frihetskänslor. det är till största delen med glädje jag säger hasta luego till mina genuskamrater och vardagens stöttepelare för vi ses nog snart igen men visst värker ett litet vemod över att säga adjö till de människor som kommer att göra annat i höst, de som har så stora potentialer att kunna bli verkliga vänner men tiden finns inte, kanske inte heller meningen just nu.
viktiga är ni alla i vilket fall. det hade aldrig gått utan er.

               

               

               

               

               

på kvällen rusar energin vidare och tar sig alla tänkbara och för mina relativt nya vänner, förvånande uttryck. frisläppt och mångalen, ångestfri och vansinnigt lekfull jonglerar jag fram genom kvällen mellan vilda skrattattacker och feministiskt motstånd mot heteronormen och trivs och kramar de mina här väldigt, väldigt hårt för alldeles snart skiljs vi åt för en lång tid. det är pure love till allra närmsta erika och bärnstensvännen johan, spegelvännen marlene och ständigt inspirerande yona, rofylldheten själv ida och hennes av lava, brinnande martina. kommer att sakna er men är starkare när jag återvänder. sänder kärlek åt alexkatten här nedan som varje dag har förgyllt, uppmuntrat och lyssnat. te quiero. men visst är ni fler som skapat blommor i min krashade levnadsrabatt. mania och sara, malou och nadia, tung och emelie.
mucho gracias.

              

              

             
              

              

jag tänker att öland är platsen för icke-tänkande på gränslandet till icke-varandet och det är därför jag hakar på trädkramarvännen olas idé om att göra honom sälskap dit. en möjlighet att få en paus dagen efter det att rävlyan definitivt blivit tömd på mycket av det som varit, det efter en nästan överdrivet dramatisk dag av ihopplockande avslut på en viktig epok. det är verkligt lyckorus som kittlar när jag susar fram med tält på ryggen genom malmö i gryningstid och vet att jag gör det jag är bäst på, att färdas framåt on the road again. slutligen når vi öland men rotlösheten blir inte mindre av långa skogspromenader med ola, inte heller av det omgivande havet eller bland alla yogamänniskor på festivalen som träder fram i sina vackra kläder med noga uttänkta detaljer som genomsyras av prana. jag tar inte för mig av mötet med den starka figur som ellen molnia är när hon omfamnar mig och jag går i ärlighetens namn omvägar då jag möter människor som söker min blick för ett samtal om energier, kanske om dagens givande workshops eller något annat. jag vet inte vad som är givande, bara att jag för en gångs skull betraktar yogamänniskorna utifrån och det perspektivet ger mig hemlängtan men jag vet inte riktigt till vad. det är bara i bastun som jag för en stund kommer hem. kanske är det samvaron med alla likställda nakna kvinnokroppar som i en bastu på en yogafestival förenar allt det nakna i lika avklädda samtal och jag betraktar och samtalar och finner var och en så oerhört stark och trollbindande. så bryts förtrollningen och jag vandrar vidare. ut i vindar som lurar mig att solen inte tar och jag gömmer mig mestadels i böcker och i olas närande sälskap. vi passar den tiomånader gamla noar, vars namn betyder, den som kommer med ljuset men den lille är för liten för att beröra mig och jag förstår inte vad han försöker förmedla då han söker sig till mig som om jag vore en människa, rädd för katten, som just därför blir provocerad av min svalhet och envist försöker få mig att se. noar är den lilla katten som trycker sin näsa mot min och studerar mina ögon och suger in mina röda dreads i en liten mun men det går inte, jag smälter inte, det är inte min kopp te.

på hemvägen är jag ändå glad över hur öland avslutades med mantran som sjöngs i den mysiga ateljen i skogen och hur jag sett människor som sprider kärlek åt varandra likt vass som smeker sig mot varandra i vinden och finns där, oavsett. ölands stillhet byts sedan hastigt mot dagens opponering bland klasskamrater som tveklöst har blivit en viktig del av livet och jag vill inte att en enda av dem ska byta riktning. ikväll har jag packat väskan för norrlandslivet och fått ett överraskande samtal från den bärnstensvän jag någonstans visste att jag aldrig på riktigt skulle förlora. det går inte att förklara men vårt språk är gemensamt och bär en självklarhet av vår historia och främst, av glädje. ständigt denna glädje. inget behöver jag mer än just detta. skrattet han lockar fram i mig kommer någonstans djupt inom mig, som en urkraft. energier i balans och de tårar som rinner är av glädje som inte går att stå emot, det väller fram och jag skrattar nästan ursinnigt och älskar denna bärnstensväns förmåga att göra min egen närvaro i mig själv så tydlig, så genomskinligt klar. det inre ögat blickat framåt och jag ser bara en enda dag kvar nu som består av struktur, sedan är friheten och ett möte med ludvig på en perrong i stockholm verklighet.
här nedan, några bilder från öland.

                     

                     

                     

                     

                     

                     

                     

                     

det oslagbara med att vara ute är nog ändå morgonkaffe kokat med triangiakök, att vakna rufsig i en grön sovsäck.

                     

                     

                     

                     

nu packas så ytterligare en väska och med stark prana blir rävlyan levande igen och jag ruskar på vingarna för att uppskatta hur högt jag kommer att flyga den här gången, för det är just så att vi alltid reser oss igen och snart sker det tillsammans med de mina, korallvännerna.

                     

                     

det är svårt att ta på allt som, i en rasande, riktigt explosionsartad hastighet färdas under huden. det är så många delar, likt flera kapitel i en högst osammanhängande bok som har sjutusen viljor samtidigt som alla kapitel har en röd tråd av total brist på hängivenhet och glöd. jag borde väl vara en firande, likt de myllrande kaos av studenter som låter alldeles för högst mest hela tiden där jag råkar befinna mig. visst är jag väl det, om inte firande så oändligt lättad och lite överraskad över att ha styrt uppsatsskeppet i mål medan vindarna har rasat i samma takt, väggarna kapitulerat för tankarnas tyngd och varje mast brustit. många nätter har jag lyssnat på vinden som fått hela rummet att förvandlas till ett fartyg och jag har velat haka på utan att försöka styra, velat omslukas av havet utan att drunkna, omfamnas utan att behöva tala om varför. de som känner mig väl och speciellt hon som en gång delade lägenhet med mig i spanien vet hur jag gör om natten, hur jag gärna öppnar fönstret på vid gavel och bjuder in vindarna att kyla ned mig till den grad att rök signalerar min andning. det är inte annorlunda nu även om sommaren är varm. jag är lika frusen under det alldeles för stora täcket, nedkrupen med ett par romaner inhandlade på second hand, allt för att avdramatisera tystnad och distansiera mig från akademiska krav. har spenderat ett par värdefulla timmar med den allra närmsta idag och jag bara vet att vi har ett alldeles eget språk. jag har inga skyddsmurar kvar och jag tror att han ser det men jag bevarar orden för mig själv men det är inte längre jag som går. jag vet inte längre om den här resan har ett slut, om ens en station att mellanlanda vid. jag har helt klart tappat riktningen och det är ofta som jag vill vända om nu, jag vet  inte alls längre, vet inte om, eller vad jag vill.  det är ett under att mina vänner står ut när jag planlöst trampar mig igenom grönskan på landet, när jag inte orkar ge bella mer än en hastig haentrevligsommarfamnvackrahäst och istället för att rida, hellre ser henne beta vidare på egen hand. jag vill inte, kan kan inte, jag orkar inte känna såhär mycket, skriker det istället i mig men jag säger istället att jag har en dag utan känslor, att jag förvrider även omgivningen och därför bör gå ensam. katten är tillbaka och slickar såren för sig själv. då vibrerar det i fickan som en säl och det är ludvig som verkar använda sig av någon slags magi för helt plötsligt ser jag hur grönt allt är omkring mig, minns hur jag älskar den vite hunden som bara har ögon för mig där hon sitter och jag lever verkligen i stunden men fortfarande utan närvaro. jag är på ett berg, jag tror att det är kebnekaise och det är snart kväll i min tanke och vi ska snart sitta i våra sovsäckar, jag i min gröna fristad, medan vi berättar historier för varandra medan elden skapar musik i det som nu är natt. jag är där men vet inte hur jag tog mig dit så jag försöker vakna och finna ett fokus här på annat som glädjer. min trädstamsvän ola har bestämt sig för att dra med mig till öland i helgen för att umgås med yogafolk, läsa romaner vid vattnet och dricka kall öl i sanden och jag förundras och älskar mina vänner.

som tidigare nämnts, så har den vanligtvis på natten, sovande räven, åter börjat ligga sömnlös. detta liknar vagt något jag känner igen, men jag hade önskat att det var då och aldrig mer igen. ser hur ett tydligt mönster åter träder fram av skvavsårslockande konsekvenser, placerade ovanpå varandra. försöker under de evighetslånga timmarna att finna något ljus i det hela och skriver otaliga böcker i tanken och jag undrar om det finns något som inte hunnits tänkas sönder och mentalt skrivits ned? du lade dig alltid bredvid och med den närvaron inföll sig också ett lugn, jag kunde sova varsomhelst, överallt i din närhet men i min ekande, dånande natt kommer klorna, förbannade jävlar. dagarna är uppförsbackar men jag vet med erfarenhet att där också finns nedförsbackar och det är den vetskapen som för mig vidare. idag kom tiden för mitt möte med maria, ett möte som kanske skulle resultera i både en nystart men därför också ett konkret avslut på en lång och innerlig kärleksepisod. jag bjöd maria på picknick och hennes anletsdrag påminde mig genast om en för länge sedan avslutad romans med en, numera, gift kvinna och hennes intensiva blick och kittlande skratt gjorde att jag inte bara kunde se henne som en nödvändig ersättare, utan även, som en potentiell framtida vän. erika kom och gjorde oss sälskap och det var inte bara jag som föll för denna maria, genast vill vi inkludera henne bland oss. saken blev väldigt naturligt uppgjord, det är klart att det är maria, om någon, som ska bli min framtida sambo. ingenting gör mig så ledsen för det betyder just att det inte längre är fredrik som jag dricker morgonkaffet med framöver men samtidigt så vet jag, att jag i sinom tid, kommer att längta efter dessa morgnar med maria. den första september är vi officiellt två kvinns i lägenheten och det blir spännande och förmodligen, hur bra som helst. mycket ska förändras, nya tyger upp på vägarna. måste väl försöka acceptera läget och göra stället till kvinnsens när blåvalsenheten inte längre finns kvar, iallafall inte på samma sätt som förut.

mauritz är på besök i staden och vi har dedikerat kvällen åt varandra. två livsbejakande nomader kan inte resultera i annat än ett gemensamt första havsbad för året and so we did. livskicken var total och när det kalla vattnet väl omslöt min nakenhet var det bara eufori kvar i sinnet och medan solen sprack fram ur molnen på det mest makalösa sätt låg jag kvar och betraktade och mindes att någon en gång kallat mig för kickheorinisten, som syftade till att jag drog fram i livet med ständig längtan efter rejäla kickar och effekterna av dem. still got them. att fingrarna förvandlades till blå pinnar efteråt tar inte lyckan ur stunden, de livräddades och kvällen fick ett lovande slut.