mellan raderna.

Är över måttet euforisk av glädje då f r i h e t e n åter är min. Flaxar ivrigt ut i dagen utan ro att sova ut efter ett par nätters arbete för den tid av glidande dagar som väntar mig; Mysuttern, Rödsvansen, Sälen, Katten, Nattmössan, Räven eller vilket av alla givna smeknamn som bör användas i benämningen av mig själv. Oavsett namngivning vill jag spränga loss mig från krav och tidsramar, vill inte göra någon annat än att glida runt och hungrigt fylla magen med nya intryck. Det är främst vänskapsorienterat sökande och visst finner jag. Når en saknad malin i luren och inser hur annorlunda årets urkultsfestival kommer att te sig utan henne och Frida och markant, så annorlunda utan fredsfränden i närheten. Det blev inget gemensamt fjärde års festivalande där, det hade jag aldrig anat skulle ske tidigare, att allt så hastigt skulle komma att förändras såhär. Hade varit omöjligt för ett år sedan att tro att jag ikväll skulle komma att ha ett samtal med den kärlekskamrat som så länge funnits nära som nu förklarar att han blir allt annat än ljus av att höra min röst, snarare är jag för honom så som mörkret är för solen. Det är begripligt men känns inte mindre för det. Uppsättningen på urkult blir sannerligen annorlunda i år. Inte sämre, bara på ett annat sätt. Det blir en fantastiskt sammanslutning av chosen family i ett gigantiskt tält som gjort för möjligheter i alla tänkbara vinklar och fan, vi är laddade.

Äntligen är nu Hanna, Lena och Linda åter i staden igen. Har mött upp på bryggan i solen med Ludvig för att sedan ruska på vingarna och förtjust skratta gott åt de övriga glädjespridarna i just Hanna och Lena, Jani och Linda. Vilka apor och musikanter, jonglerare och tänkare. Har simmat under kraftiga moln, mött solen och regnbågen, mor Katarina och åter Ludvigs nattliga närvaro framför joe versus the volcano. Vandrat hem sent i natten. Kameran nära med kattlika steg.