Hasta luego!
Med dundrande steg mot marken är jag ett expresslok med queerfärgad rök [eller läppar] en ordningsfrej med keps som ser ut över kamraterna som i sitt anletes svett [mest skratt] får i uppdrag olika slags bestyr för att ro iordning förberedelserna för hippiekaravanens avfärd. Det är en fröjd att ro det här skeppet och jag påminns om samtalen om att det oftast är längtan inför som är glädjesjälen och jag försöker att greppa just det.
Möter upp med min gamla vän i Daniel en förmiddag och hinner med ett [lite väl kallt] dopp tillsammans med honom och sara innan jag drar styr rodret vidare och trampar ned pedalen för att hinna fånga upp lite biljetter och för att kunna stanna upp eftermidddag hos Lelle där inspiration om att leva utanför systemet slår i taket. Ingen kan vara mer varm än Lelle och vi ger honom alla uppmuntrande famnar vi har för att få hans kropp att åter tillfriskna efter olyckan och går därifrån med förhoppning om att vår ninjavän snart är tillbaka på spåret. Det är intressant hur en del oväntade saker ibland tycks behöva ske för att ens egen kontakt med de inre drömmarna skall återvända, Hur en ibland behöver [kallsinnigt hårda] sätt för att nå detta uppvaknande. Vi är många som har fallit men som reser oss. Ständigt minns vi hur vi av egen kraft, alltid reser oss upp igen. Jag och Jani fortsatte efter några koppar yogité vidare och fick slutligen det stora tältet på plats i släpet och det rusar i mig, vilken förbannat fin karavan on the road vi kommer att gestalta.
Kan inte längre sova men det är inte av ondo, inte nu. Ingen skavande ångestmantel som täcker över lugnet, snarare är det så många drömmar som gör att sömnen inte får plats, så många berg jag åter minns att jag vill bestiga, minns hur jag så länge hade den där hemlängtan efter att återvända till Varanasi. Nu börjar konkreta visioner ta plats om moderlandet och jag bär de inte ensam. "I think Im going for that long trip. Very possibly we could meet in india, drinking chai and going for a swim." Om några månader that is.
Men först. Urkult och öppet sinne. Färgstänk i ögonen och kollektiva krafter i Nämforsens närhet.
Bland syskon vid vatten.
Och mot rövarlandet.
Möter upp med min gamla vän i Daniel en förmiddag och hinner med ett [lite väl kallt] dopp tillsammans med honom och sara innan jag drar styr rodret vidare och trampar ned pedalen för att hinna fånga upp lite biljetter och för att kunna stanna upp eftermidddag hos Lelle där inspiration om att leva utanför systemet slår i taket. Ingen kan vara mer varm än Lelle och vi ger honom alla uppmuntrande famnar vi har för att få hans kropp att åter tillfriskna efter olyckan och går därifrån med förhoppning om att vår ninjavän snart är tillbaka på spåret. Det är intressant hur en del oväntade saker ibland tycks behöva ske för att ens egen kontakt med de inre drömmarna skall återvända, Hur en ibland behöver [kallsinnigt hårda] sätt för att nå detta uppvaknande. Vi är många som har fallit men som reser oss. Ständigt minns vi hur vi av egen kraft, alltid reser oss upp igen. Jag och Jani fortsatte efter några koppar yogité vidare och fick slutligen det stora tältet på plats i släpet och det rusar i mig, vilken förbannat fin karavan on the road vi kommer att gestalta.
Kan inte längre sova men det är inte av ondo, inte nu. Ingen skavande ångestmantel som täcker över lugnet, snarare är det så många drömmar som gör att sömnen inte får plats, så många berg jag åter minns att jag vill bestiga, minns hur jag så länge hade den där hemlängtan efter att återvända till Varanasi. Nu börjar konkreta visioner ta plats om moderlandet och jag bär de inte ensam. "I think Im going for that long trip. Very possibly we could meet in india, drinking chai and going for a swim." Om några månader that is.
Men först. Urkult och öppet sinne. Färgstänk i ögonen och kollektiva krafter i Nämforsens närhet.
Bland syskon vid vatten.
Och mot rövarlandet.
Kommentarer
Trackback
