mellan raderna.

som tidigare nämnts, så har den vanligtvis på natten, sovande räven, åter börjat ligga sömnlös. detta liknar vagt något jag känner igen, men jag hade önskat att det var då och aldrig mer igen. ser hur ett tydligt mönster åter träder fram av skvavsårslockande konsekvenser, placerade ovanpå varandra. försöker under de evighetslånga timmarna att finna något ljus i det hela och skriver otaliga böcker i tanken och jag undrar om det finns något som inte hunnits tänkas sönder och mentalt skrivits ned? du lade dig alltid bredvid och med den närvaron inföll sig också ett lugn, jag kunde sova varsomhelst, överallt i din närhet men i min ekande, dånande natt kommer klorna, förbannade jävlar. dagarna är uppförsbackar men jag vet med erfarenhet att där också finns nedförsbackar och det är den vetskapen som för mig vidare. idag kom tiden för mitt möte med maria, ett möte som kanske skulle resultera i både en nystart men därför också ett konkret avslut på en lång och innerlig kärleksepisod. jag bjöd maria på picknick och hennes anletsdrag påminde mig genast om en för länge sedan avslutad romans med en, numera, gift kvinna och hennes intensiva blick och kittlande skratt gjorde att jag inte bara kunde se henne som en nödvändig ersättare, utan även, som en potentiell framtida vän. erika kom och gjorde oss sälskap och det var inte bara jag som föll för denna maria, genast vill vi inkludera henne bland oss. saken blev väldigt naturligt uppgjord, det är klart att det är maria, om någon, som ska bli min framtida sambo. ingenting gör mig så ledsen för det betyder just att det inte längre är fredrik som jag dricker morgonkaffet med framöver men samtidigt så vet jag, att jag i sinom tid, kommer att längta efter dessa morgnar med maria. den första september är vi officiellt två kvinns i lägenheten och det blir spännande och förmodligen, hur bra som helst. mycket ska förändras, nya tyger upp på vägarna. måste väl försöka acceptera läget och göra stället till kvinnsens när blåvalsenheten inte längre finns kvar, iallafall inte på samma sätt som förut.

mauritz är på besök i staden och vi har dedikerat kvällen åt varandra. två livsbejakande nomader kan inte resultera i annat än ett gemensamt första havsbad för året and so we did. livskicken var total och när det kalla vattnet väl omslöt min nakenhet var det bara eufori kvar i sinnet och medan solen sprack fram ur molnen på det mest makalösa sätt låg jag kvar och betraktade och mindes att någon en gång kallat mig för kickheorinisten, som syftade till att jag drog fram i livet med ständig längtan efter rejäla kickar och effekterna av dem. still got them. att fingrarna förvandlades till blå pinnar efteråt tar inte lyckan ur stunden, de livräddades och kvällen fick ett lovande slut.