mellan raderna.

Det är en fredag morgon och jag stiger upp i gryningen och grundar mig själv med en djuplodande yogapractice, öppnar upp och förbereder för ett par intensivt bubbande vänskapsdagar i sälskap av några av de kvinns som toppar ömhetslistan. Nybastad och ren tar jag med sällskap av moderjorden emot ida, martina och trish på tågstationen och genast drar vi igång en våg av ledig rörelse, det tillstånd en bara hamnar i då inga måsten existerar, då allt får komma till en snarare än att en själv söker upp händelsernas centrum, en våg som inte kommer avta förrän många dygn senare. Trish påminner mig [ibland alldeles för]mycket om den vita kärlekshunden jag inte har i min närhet, och vad hon gör istället och med vem och det blir en ständig kamp att varje stund övertala mig själv om att inte sky rädslan för förändring, att inte ta till dramatiska vändningar, att lyfta en lur, att begå ett brott mot en muntlig överenskommelse. Tillsammans med ida och martina, trish och hanna formar vi oss samman till en sommarlik lerklump av enhet som rullar fram med båt mot hindersön, vilar i hög under starka vindar, bränner våra kroppar under solen och slår varandra ömma med lövruskor i bastun på ett riktigt norrländskt vis. Det är inget annat än sommar under våra bara fötter och blindingarna hugger efter oss som om vi faktiskt möjligen är deras första offer efter en hård tid och de fula djuren vässar tänderna på våra hudar. Jag vill fånga stunder som dessa, föreviga dem men jag lever dock värre kvar i det trauma som förlusten av kameran har orsakat i mig, någon ful jävel stal den fräckt ur min väska min andra vecka här och genom det, amputerade en viktig del av min högra hand och kreativa sinnesförlängning. En god vän som kommer att ta upp stor del av mina dagar och framtida nätter är en inspiratör ifråga om att fånga stunden bortom en lins och guidar mig ur förlusten av en förlorad kamera. Visst är det så egentligen att jag lika starkt minns mina dagar med kvinnsen från söder ändå för vi har skapat något nytt som kommer att återupptas i höst. martina har påmint mig om sådant jag glömt av, min kärlek för detaljer och om hur en vandrare ogärna ger upp sitt kall. I framtidens höst är vi pysselkamrater och gränssprängarmarodörer och när hon påminner mig om det känns skåneland inte längre som endast en skrämmande tyst lägenhet. Det är märkbart hur jag kanaliserar bort det gångna året till att vara något icke-existerande i detta nuet och jag minns inte längre gatunamn i den stad där jag egentligen bor och just nu vill jag nog inte ha det annorlunda. Trivs bland mina rötter då även månlivet dyker upp och sprider den där känslan som bara hon har, en slags urkraft jag beundrar. Vi får några dagar tillsammans, stunder här och där med sushi och samtal från en balkong ovan vatten och både jag och hanna vill behålla henne här men kärlek är just det har jag förstått, att låta någon gå så, vi kramar adjö och på återseende.

Vissa nätter är jag på mitt arbete då all min tid inte är obunden från måsten. Jag trivs som mest då jag arbetar med min gamla – men likaså framtida nygrodda vän i anneli och då rondar jag helst barfota. får se döden luta sig över en gammal människa som vägrar släppa taget och som fyller rummet med en kall och avgrundsdjup dödsångest men möter också underbart underhållande kommentarer om att jag har gångjärn i ansiktet. en gammal dam undrar om hon möjligen får skicka in en ansökan till styrelsen om att vemsomhelst är välkommen att ligga med henne och så fortsätter lösryckta tankar strömma ur de gamlas sinnen. Jag tänker på Indien och biljetten dit för att som kvällstrött individ klara av vakande nattliv.

Det är mycket som möter mig här då det är uppenbart att jag har totalförändrat mitt liv på så många sätt. Yogar ensam och ligger efteråt kvar och studerar kroppens egna landskap med utsikt över rötternas hamn i bastun och inser att jag inte längre är lika ensam i mig själv lika ofta.

Jag upptäcker att jag besitter önskemål som bränner alldeles för starkt, för mycket, åt alla riktningar. Det är inte brist på värme ifrån min sida, snarare tenderar överskottet att bli självdestruktivt och tillsammans med hanna konspirerar vi om hur vi ska hantera nuet, som det enda verkliga, vi existerar bara här idag och det som sker är meningen, allt som händer är det perfekta, det menade utifrån aktiva val som gjorts varje stund fram till i detta nuet. Vi jobbar med att fräta sönder alla förväntningar, att låta saker ske, att det som blir är det bästa tänkbara om känslan inte förglöms i varje stund då alla minimala små beslut fattas och formar livsdesignen. Sällan har jag varit så otrygg i beslut men ändå fattar jag dem. Vi är alla en del av denna rörelse, av denna färgpalett. Har vi tur blir vi en del av någon annans färg som vi finner extra behaglig, kanske inte.

Det handlar om att förlora. Det är rädslan. Om att inte vilja släppa taget men lika rädd för att vilja ha.

Så förflyttas en tid som gett mig ro att landa in i en ny fas. Yogan har gett mig en grundande bas men jag börjar förlora fokus för practice en stund och vill inte anpassa mig efter tidiga morgnar och kontroll i sinnet då jag går in i en tio dagars lång ledighet. L dyker äntligen upp och fyller alla mina stunder oavsett tid på dygnet och vi har ingen is att smälta, inget skalbaggeskal att värja oss med gentemot den andre, snarare undrar jag för mig själv på vilket sätt vi kastar ankare djupt i varandra, hur det landar eller varför det ibland inte gör just det på ett ibland för utstuderat sätt. Påminner mig ständigt om att stunden ger meningen klarhet och perfektion, att morgondagen inte har betydelse för att existensen i nuet ibland aldrig kan bli vackrare än just såhär. I varandras sälskap rinner vi fram mellan teaterföreställning och yogamiddag, vänskapsuppslutningar på stan och längs skogspromenader med kloka gamla bamsehunden. Spontaniteten är vår drivkraft, den vi båda älskar. Stannar upp vid en trolltjärn och leker viga vattenlekar i den ljusa natten för att sedan värma oss under filten i soffan, med tekoppar i hand och firar hela tiden att vi är här och nu och lever och andas och aldrig egentligen behöver begripa eller förklara, bara befinna oss där vi önskar. Jag ser mig som en medpassagerare i en expedition till havs, ibland är jag kaptenen som styr. Jag följer resan med mitt hjärta och stärker mina steg.

Även bärnstensvännen är här och jag förundras varje gång vi möts över den glädje du ger och just dessa tider är vi åter igen förenade i morgonkaffe oavsett morgondag och jag inser hur allt jag lever för bara är just nu, precis här och närvaron är konsten, den rebus jag plötsligt utan svårighet hanterar.