mellan raderna.

det var när jag tänkte att det inte längre spelar någon roll och jag släppte taget och motståndet mot att kämpa emot fallet som det kom till mig. det kom tillbaka, eller så anlände det från något helt nytt håll, ljuset som förändrar mörker, kanske var det min synska kollega som gav mig något då hon kramade om mig i gryningen med ord om att hon fallit för mig, att jag var något speciellt som korsat hennes väg. ord som både förvånade och behövdes då jag inte såg mig själv annat som en trasa, utan något att vrida ur. potentiellt kan det vara att meningen kommer då acceptans infaller och alla barriärer rasat,

plötsligt, i ett kök på ett födelsekalas bland nytt och gamla fjäderfolk kom skrattet ur magtrakten och jag vill tro att det var ur egen kraft, inte en spegelbild av någon speciell i närheten. att jani aldrig viker undan med blicken och ständigt påminner om stammen i trädet bidrar förmodligen till att jag alltid landar ordentligt igen, eller, åtminstone för en stund rastar fågelbenen. jag och ludvig har skapat en historia om trutkorren och lekfullheten vi spelar på är likt en lättsam reggaelåt, kanske en uppmuntrande jazzslinga där musikerna bär glada scenkläder och bara spelar rakt ur imrovisationens djup och glöd. grattis korrevän med oändlighet i ögonen, tack för kaffet, för inspirationen och gemensam återkomst.