just how it is.
En riktigt bra sträckläsning är syftet som för mig längs hemstadens gator och jag vet inte om det verkligen är våldsamma upplopp och oväsen överallt omkring mig men i vilket fall är det ett öronbedövande brus i mitt huvud och jag rör mig hetsigt som en jagad räv på flykt. Väl inne i bokhandeln bär inte benen mig och jag finner mig själv som i ett utifrånperspektiv, sittandes på huk för att få luft för att återfå fokus i blicken då allt omkring mig flyter samman likt en dåligt inspelad film. Om jag riktigt vill minnas så är det en känsla jag känner väl igen ifrån en tid för mycket länge sedan då överfyllda gator drev mig ur balans och kanske bör jag inte fyllas av förvåning då ingenting ändå längre är sig likt det gångna åren bär inte längre upp mig. som ur en önskan dyker hon utan förvarning upp och omfamnar mig, drar mig upp ur den illa bärande trancen och vi plockar båda upp varandra ur stundernas fall och stärker som två lärare för varandra och jag försöker sluta undra hur vi ständigt kan veta när en injektion behövs, hur vi kan varandras a l l t i exakt rätt ögonblick år efter år. Hermana Hanna.
Följer därefter med till systrasaras hem och hon ger mig järntabletter och kanske är det inte värre än så. Dricker kaffe hos en moster i sälskap av moderlivet och sedan styr vi hjulen mot skogen som rena rövardöttrarna. Hamnar på besök hos en rejäl karl i normativa ord skapad och bjuds på kokkaffe intill det gamla torpet och skogens tystnad bryts av ett råmande då en spekulerande ren dyker upp lagomt till att pepparkakan faller sönder i koppen. Jag möter den grå på halva vägen och vi betraktar båda varandra några centimer ifrån utan krav och rödkantade renögon ger mig inga svar men däremot en fin naturupplevelse. På väg från torpakarlen beundrar jag en annan ren med de största horn jag någonsin sett som utan brådska rör sig över skogsvägen och jag vill ödmjukast tacka för mötet. Är det något jag verkligen älskar så är det stugliv som tar stunden som den är. Hamnar oväntat hos folket i Orrbyn där den vackra kloka Mirahunden bor, den jag än bär en inre önskan om att få ta med mig en dag. Vi spelar alla aspis, eller mjölki eller lesbisk eller vad än det finska spelet må heta och jag vinner och leker stöddigare än jag någonsin kan bli och rusar omkring medan ett sommarregn faller över bara armar och jag är i en salig stund av vattenbalans och aldrig sinande lek. Sent på natten är jag så lugn att jag förlorat alla ord för kommunikation och jag tänker att jag nog skulle bli stum om jag bodde i en stuga i skogen alltför länge men att just den stumheten är en frihet. Att se modern i gungstolen och läsa en bok om rastlösa kvinns ta till flykt mot berlin ger mig en konstig känsla av att vara lika rotad samtidigt som min längtan börjar spricka ur lugnets trygga ägg och minnen knackar sönder skalet och ropar om hur jag har älskat att vara på väg och plötsligt är jag åter igen inget annat än på väg men vet inte riktigt vart. Med ludvig i luren konspirerar vi färdvägar och jag vet att det är en låtsaslek för mig men inte för honom och jag glädjs över att han är just där, i startskottet, vid början av ett nytt kapitel där varje nytt avsnitt kommer att beröra nya platser att besöka och sedan lämna bakom sig. Samtidigt enas vi båda om att det just är själva friheten i tanken om att vara på väg som är det bästa på en hel resa, då allt ligger osagt och oskrivet framför en, inte ännu upplevt eller glömt, bara lockande och förförande härligt och möjligt.
Vaknar upp ytterligare en dag och tänker tankar om att varje dag är en lika stor saknad och verklig längtan tillbaka till min särskilda fredsvän och försöker fortsätta leva i en medvetenhet om att det är helt logiska drömmar av en sorgsen process och jag ser tillbaka på gårdagens frukostmöte med broder jani som dök upp i stugan och gjorde mig klok igen och inser vikten av vännernas energier, hur vi alla bär upp den som just i stunden behöver det. Att äta frukost ihop med jani gör mig lika ren som frukterna som vilar på fatet mellan oss. att sedan bara behöva ge honom en blick som säger; kasta loss kapten, av med paltorna så slänger vi oss i havet, och sedan gör vi det tillsammans, fortfarande utan att ord behövs, är ren mental connection och förståelse innanför.
Att slå upp ögonen med mörkt gröna granar utanför fönstret ger mig insikten om att jag själv vill bo såhär en dag. Badar naken med moder i andträsk som egentligen är en stor sjö, inramad av granträdda berg. En liten pojke dyker upp på bryggan bredvid mig och vi förstår varandra bra. Jag ler över hur han ivrigt berättar för mig om brackagäddorna som han tror vila i vassen och jag kan bara ana hur gigantiska dessa gäddor är i hans värld och när han ser mina blåfrusna tår tar han helt naturligt mina fötter i sina femåriga små händer och värmer dem. Någonting har lösts i gåtan angående barns förut så hemliga språk. Min teori lyder att jag själv har funnit min egen barnsliga sida åter och jag vill aldrig släppa taget om den igen. Väl tillbaka i stugan öppnar himlen sig och fåglarna som byggt bo i krukan på altanen ser nöjda ut bortom det forsande himlahavet och jag är bara våldsamt lycklig över att åskväder kan finnas så nära det konkreta, att åskan liksom har den förmågan att vrida ur allt vardagligt och skapa magi i luften som vibrerar med varje blixt.
Att nu vara tillbaka i stan innebär två arbetsnätter att lägga bakom mig och jag fyller mig med orange nyanser och röd längtan utan att släppa stunden. Har lånat saras kamera ett par dagar och har några egna ögonblick förenade här nedan. Var och en bär sin story men ord är som vanligt helt förbi sanningen i vilket fall.
Följer därefter med till systrasaras hem och hon ger mig järntabletter och kanske är det inte värre än så. Dricker kaffe hos en moster i sälskap av moderlivet och sedan styr vi hjulen mot skogen som rena rövardöttrarna. Hamnar på besök hos en rejäl karl i normativa ord skapad och bjuds på kokkaffe intill det gamla torpet och skogens tystnad bryts av ett råmande då en spekulerande ren dyker upp lagomt till att pepparkakan faller sönder i koppen. Jag möter den grå på halva vägen och vi betraktar båda varandra några centimer ifrån utan krav och rödkantade renögon ger mig inga svar men däremot en fin naturupplevelse. På väg från torpakarlen beundrar jag en annan ren med de största horn jag någonsin sett som utan brådska rör sig över skogsvägen och jag vill ödmjukast tacka för mötet. Är det något jag verkligen älskar så är det stugliv som tar stunden som den är. Hamnar oväntat hos folket i Orrbyn där den vackra kloka Mirahunden bor, den jag än bär en inre önskan om att få ta med mig en dag. Vi spelar alla aspis, eller mjölki eller lesbisk eller vad än det finska spelet må heta och jag vinner och leker stöddigare än jag någonsin kan bli och rusar omkring medan ett sommarregn faller över bara armar och jag är i en salig stund av vattenbalans och aldrig sinande lek. Sent på natten är jag så lugn att jag förlorat alla ord för kommunikation och jag tänker att jag nog skulle bli stum om jag bodde i en stuga i skogen alltför länge men att just den stumheten är en frihet. Att se modern i gungstolen och läsa en bok om rastlösa kvinns ta till flykt mot berlin ger mig en konstig känsla av att vara lika rotad samtidigt som min längtan börjar spricka ur lugnets trygga ägg och minnen knackar sönder skalet och ropar om hur jag har älskat att vara på väg och plötsligt är jag åter igen inget annat än på väg men vet inte riktigt vart. Med ludvig i luren konspirerar vi färdvägar och jag vet att det är en låtsaslek för mig men inte för honom och jag glädjs över att han är just där, i startskottet, vid början av ett nytt kapitel där varje nytt avsnitt kommer att beröra nya platser att besöka och sedan lämna bakom sig. Samtidigt enas vi båda om att det just är själva friheten i tanken om att vara på väg som är det bästa på en hel resa, då allt ligger osagt och oskrivet framför en, inte ännu upplevt eller glömt, bara lockande och förförande härligt och möjligt.
Vaknar upp ytterligare en dag och tänker tankar om att varje dag är en lika stor saknad och verklig längtan tillbaka till min särskilda fredsvän och försöker fortsätta leva i en medvetenhet om att det är helt logiska drömmar av en sorgsen process och jag ser tillbaka på gårdagens frukostmöte med broder jani som dök upp i stugan och gjorde mig klok igen och inser vikten av vännernas energier, hur vi alla bär upp den som just i stunden behöver det. Att äta frukost ihop med jani gör mig lika ren som frukterna som vilar på fatet mellan oss. att sedan bara behöva ge honom en blick som säger; kasta loss kapten, av med paltorna så slänger vi oss i havet, och sedan gör vi det tillsammans, fortfarande utan att ord behövs, är ren mental connection och förståelse innanför.
Att slå upp ögonen med mörkt gröna granar utanför fönstret ger mig insikten om att jag själv vill bo såhär en dag. Badar naken med moder i andträsk som egentligen är en stor sjö, inramad av granträdda berg. En liten pojke dyker upp på bryggan bredvid mig och vi förstår varandra bra. Jag ler över hur han ivrigt berättar för mig om brackagäddorna som han tror vila i vassen och jag kan bara ana hur gigantiska dessa gäddor är i hans värld och när han ser mina blåfrusna tår tar han helt naturligt mina fötter i sina femåriga små händer och värmer dem. Någonting har lösts i gåtan angående barns förut så hemliga språk. Min teori lyder att jag själv har funnit min egen barnsliga sida åter och jag vill aldrig släppa taget om den igen. Väl tillbaka i stugan öppnar himlen sig och fåglarna som byggt bo i krukan på altanen ser nöjda ut bortom det forsande himlahavet och jag är bara våldsamt lycklig över att åskväder kan finnas så nära det konkreta, att åskan liksom har den förmågan att vrida ur allt vardagligt och skapa magi i luften som vibrerar med varje blixt.
Att nu vara tillbaka i stan innebär två arbetsnätter att lägga bakom mig och jag fyller mig med orange nyanser och röd längtan utan att släppa stunden. Har lånat saras kamera ett par dagar och har några egna ögonblick förenade här nedan. Var och en bär sin story men ord är som vanligt helt förbi sanningen i vilket fall.
Kommentarer
Trackback
