mellan raderna.

det är svårt att ta på allt som, i en rasande, riktigt explosionsartad hastighet färdas under huden. det är så många delar, likt flera kapitel i en högst osammanhängande bok som har sjutusen viljor samtidigt som alla kapitel har en röd tråd av total brist på hängivenhet och glöd. jag borde väl vara en firande, likt de myllrande kaos av studenter som låter alldeles för högst mest hela tiden där jag råkar befinna mig. visst är jag väl det, om inte firande så oändligt lättad och lite överraskad över att ha styrt uppsatsskeppet i mål medan vindarna har rasat i samma takt, väggarna kapitulerat för tankarnas tyngd och varje mast brustit. många nätter har jag lyssnat på vinden som fått hela rummet att förvandlas till ett fartyg och jag har velat haka på utan att försöka styra, velat omslukas av havet utan att drunkna, omfamnas utan att behöva tala om varför. de som känner mig väl och speciellt hon som en gång delade lägenhet med mig i spanien vet hur jag gör om natten, hur jag gärna öppnar fönstret på vid gavel och bjuder in vindarna att kyla ned mig till den grad att rök signalerar min andning. det är inte annorlunda nu även om sommaren är varm. jag är lika frusen under det alldeles för stora täcket, nedkrupen med ett par romaner inhandlade på second hand, allt för att avdramatisera tystnad och distansiera mig från akademiska krav. har spenderat ett par värdefulla timmar med den allra närmsta idag och jag bara vet att vi har ett alldeles eget språk. jag har inga skyddsmurar kvar och jag tror att han ser det men jag bevarar orden för mig själv men det är inte längre jag som går. jag vet inte längre om den här resan har ett slut, om ens en station att mellanlanda vid. jag har helt klart tappat riktningen och det är ofta som jag vill vända om nu, jag vet  inte alls längre, vet inte om, eller vad jag vill.  det är ett under att mina vänner står ut när jag planlöst trampar mig igenom grönskan på landet, när jag inte orkar ge bella mer än en hastig haentrevligsommarfamnvackrahäst och istället för att rida, hellre ser henne beta vidare på egen hand. jag vill inte, kan kan inte, jag orkar inte känna såhär mycket, skriker det istället i mig men jag säger istället att jag har en dag utan känslor, att jag förvrider även omgivningen och därför bör gå ensam. katten är tillbaka och slickar såren för sig själv. då vibrerar det i fickan som en säl och det är ludvig som verkar använda sig av någon slags magi för helt plötsligt ser jag hur grönt allt är omkring mig, minns hur jag älskar den vite hunden som bara har ögon för mig där hon sitter och jag lever verkligen i stunden men fortfarande utan närvaro. jag är på ett berg, jag tror att det är kebnekaise och det är snart kväll i min tanke och vi ska snart sitta i våra sovsäckar, jag i min gröna fristad, medan vi berättar historier för varandra medan elden skapar musik i det som nu är natt. jag är där men vet inte hur jag tog mig dit så jag försöker vakna och finna ett fokus här på annat som glädjer. min trädstamsvän ola har bestämt sig för att dra med mig till öland i helgen för att umgås med yogafolk, läsa romaner vid vattnet och dricka kall öl i sanden och jag förundras och älskar mina vänner.