mellan raderna.

har sällan varit så trött som nu men still, going (str)on(g). fick ett hastig, men inte mindre, för mig, känslofyllt  besök på morgonen av den jag nu varje dag saknar. ser honom vandra vidare [och dess symoboliska betydelse förtär allt annat och jag greppar osynligt tag och vill förändra, utveckla, förminska, göra annorlunda men vet inte hur] ut med gandhi som vi gör allt för att uppmuntra så att åtminstone någon i den tidigare familjenheten inte ska falla. jag och erika har förvandlats från att särkiljas som två, till att numera nästan tänka färdigt den andres tankar och det är i någon slags vänskapssymbios som vi möter upp med maria och snart är på landet, dagen för de fyrbenta att nå sommarbetet och friheten. njuter av bella som gnuggar tänderna mot min arm och varmt talar till mig mot mitt öra, ler över hästar som försöker finna varandra genom något slags hierarkiskapande på nya marker. ryser kallt i hela kroppen då shanti, unghästen, alldeles för hårt träffas av dominos välriktade spark och plötsligt är huden på en hästbog djupt uppkarvad och en väntan på veterinären påbörjad då stygn definitvt måste reparera skadan. vi dricker kaffe ut termos och vi är alla pantertanter med kärlek för dopp. många timmar senare sitter jag på en balkong hos maria och anders i solen och jag blir bara mer och mer förälskad i dessa fantastiska människor och definitivt förundrad över hur gandhi så milt och vänligt bekantar sig med deras katter som är allt annat än milda, de snarare vaktar, fräser och morrar ur djupen av sina rovdjursbröst, hos maria och anders är gandhi numera bonusbarn och med känslan i ro lämnar jag så henne där med uppmaningar från mina vänner att ta plats i min egentid, att våga vägra social umgängespress och faktiskt inte behöva stressa hem för att spela glad och pepp på den feministclub jag planerat att gå på. no matter what, jag går snart sönder. ringer så mina förväntansfulla vänner och förklarar läget och för varje samtal blir stegen lite lättare. möter underbara, lugna, stabila ola på hemvägen och där finner jag bara harmoni och en känsla av hemmalugn och vill stanna kvar i all evighet, så länge han fortsätter se på mig med den där blicken som säger att livet är ett allvar men lika mycket en gräsäng, en känsla, något du själv avgör. han är roten i min dag och med den tanken ler jag lite och vandrar vidare. får sälskap på vägen av en främmande man som menar att han måste få tala med mig om sin otroligt feministiska moder som han beundrar så, och jag undrar för mig själv vad jag egentligen sänder ut för koder till folk, feministiska vibrationer, någon? tackar väl och bugar då. hos erika och måns finns ingen press, ingenting som någonsin är för mycket och där landar jag senare och känner livskvalité i kanten på dagen och hur den, trots vemodighet, faktiskt kantat min tid, varje stund och faktiskt också, just nu.

mör i tankesystemet efter en dag med intensiv handledning angående vår uppsats om dragkings, och sedan, en kraftig ämnesväxling till en kvällsutbildning om förvärvad hjärnskada. Under en stund bröt jag sönder en uppmärksam tystnad från deltagarna då föreläsaren började tala om kvinnor och mäns, enligt henne, naturliga sättt att hantera känslor olika på. jag, liten kropp iklädd alldeles för stora byxor, prilla under läppen och med arg uppsyn kan inte hålla tyst, vill inte heller, i sådana lägen acceptera utlåtanden som baseras på oliktänkande biologism. övriga deltagare började benämna mig som genusvetaren i rummet och tog det med ro medan jag faktiskt ansåg mig vilja förtydliga poängen och risken med att uttala sig i särskiljande drag. det är inte alltför länge sedan som kvinnor faktiskt nedvärderades av forskare för att ha en mycket mindre välfungerande hjärna än män, något som givetvis inte ägde ett uns av sanning.

väl hemma, åter igen med ekande väggar fyller jag en kopp med te och tänder rökelse för att försöka fylla tomrum med mig själv. även om framtiden känns oviss så saknar det i nuet relevans. its all about beeing och det är nu. ikväll ska jag förmå mig att fokusera på det som får mig att koppla av eller i annat fall, fokusera på annat än allvarsamma gåtor. sprang in i min vän ola när jag just var på väg att somna stående i affären ikväll bland en doft av kaffe som gjorde mig både törsig och yr. det var en närvaro, en känsla av att krama ett träd. med honom ska jag snarast dricka kaffe, behöver mer av sådana skogsenergier. närmsta dagarna skall ägnas åt uppsatsens färdigställande med goda förhoppningar om att även denna termin kommer att kunna lämnas med väl avklarade betyg och fri sikt framåt även inom den akademiska världen. på lördag kommer en väska med den obligatoriska temosen att packas och steg styras ut med hästar, ut på landet ska färden gå för att släppa de fyrbenta på ett, förmodligen, efterlängtat sommarbete. min goda vän yona är oslagbar i sin ständiga uppmuntran, sitt envisa sätt att inte låta mig försvinna ned under ett täcke utan lockar, mjukt men bestämt och ger mig ingen chans att tro att tillvaron endast består av mörker. om jag vill hissa sorgeflagga så ersätter hon den med regnbågen och jag inser att jag faktiskt hellre vill vara just där, på hennes regnbåge som bjuder på otaliga aktivistäventyr. erika möter mig i vardagen och jag medger ibland att jag aldrig varit tröttare än nu och hennes famn erbjuder den sömn som jag inte längre finner ro i om natten. marlene är min spegelbild dessa dagar och vi möts med blickar som berättar mer än orden bakom och jag inser att jag inte kan tillåta mig att tro att jag kommer att drunkna för mina vänner, the chosen ones, är livräddare och medsimmare. ni är vackra, vackrast i världen. här och mil bortom, jag vet att ni finns och tar emot och det lindrar lite den trygghet och förankring jag förlorat.

vaknar med en insikt om tiden, att den är oerhört snäv, inte mycket finns kvar, inte för någonting alls som rör det som är just här. det ekar när jag kliver upp, det är bara mina egna drömmar från natten som kan finnas hängande i luften då morgonkaffe förtärs ensamt. they are lonely, these days.
"still dont know is this for real, still my heart can always heal. still dont know is this for real, when colours they seem to fade when Im around" - ane brun.
to let myself flow is the only way of beeing och det finns inget annat här än nu och det känns precis som om jag kliver in just här nedan, i textraderna; " I shot my heart to let you go, I shot it down for you but you dont know, I let my soul grow cold and its all I could - ane brun.
its a birdsong, svår att förstå men det slår definitivt hårt och det känns. ingen stoppknapp nära, ingen möjlighet att tillfälligt slita sig ur när jag minns och upplever allting igen men ändå inte finner något sätt att finna, för att inte gå. det är ett eko, en, on the road, melodi. vet inte var den bär, inte hur jag stannar men jag vet hur jag rör mig framåt.

en vän skriver om förankring och jag låter begreppet passera och fyller det med betydelse utifrån där jag själv står, eller kanske snarare, f a l l e r.  samtidigt vet jag inte om heller det känns som en korrekt översättning för vad som sker, för jag förmår inte riktigt hantera vad som pågår. å ena sidan har jag inte heller några andra sätt att agera på än vad som just nu är min verklighet och på det sätt jag för den framåt. kroppen vill sjunka djupt ned i trötthet och klä sig i apatiska uttryck men min drivkraft, den som aldrig tycks lämna mig, drar ständigt upp mig igen och plötsligt står jag i ett stall och smeker en fuxfärgad hårrem i långa tag och bekräftar att vi båda, fyrbent som tvåbent, faktiskt är konkreta, även om inget annat tycks vara det. det är tyst omkring oss. det enda som hörs är ett stundtals diande från toterups noisette, isas fölunge, som äntligen, 23 dagar över tiden, såg ljus. bella är lugn och speglar den sinnestämning jag försöker finna själv och jag undrar vem av oss som egentligen leder den andre ut på en åker för att uppleva landet. på hennes rygg är det mesta annat förminskat och under en lång stund är det bara vi två i min värld och det renar. när tjädrar dyker upp från ingenstans eller när stenar tycks förvandlade till monster kan mitt fokus inte vara någonanannstans än just där, för att jag skall lyckas med att förhindra ett snabbt fall mot marken. efteråt står vi i stallet igen. bella med sina ögon fast förankrade på mig och jag låtsas att hon ler. kanske är det precis vad hon gör. när hon väl står ute och betar igen låter vi noisette braka lös med sina rangelben i padocken, noga övervakad av en beskyddade moder, under en himmel som bär en åska som riktigt vrider på sig, överväldigad för att så småningom få kasta sig nedåt med hjälp av regnet. ögonblick som dessa är ovärderliga möten, är en tid som får stanna upp ibland och ger perspektiv på det allvar som tycks ha krupit in under alla trösklar hemma, under kudden och ned i mina jeans byxfickor.

                                 

                                 

plötsligt tycks tiden som passerat gå om intet och jag slungas obarmhärtigt tillbaka till en tid då jag stod i en nästintill tömd lägenhet i natten, betraktandes fullmånen medan någonting vasst karvade ur den sista tryggheten ur min mage. allt detta var innan du kom och erbjöd något fulländat, men på en handvändning är historien en böneflagga utan riktning. en nära vän uppmanar mig till att börja dagen med yoga i ensamhet, att genom det försöka finna fokus och styrka. and then, the river come. det rinner ut och det är en obegriplig verklighetsuppfattning, men trots det, inte mindre sann. har inte tid att falla, inte plats att följa med strömmen nedåt utan måste agera som om det påklistrade modet verkligen är mitt eget och det är just därför som jag fyller händer och hjärta med regnbågsflaggor och smälter samman med hardqueerfamiljen i manifestation i folketsparks pariserhjul. det är därför som jag dansar gatorna fram och triggas av en polis som vill hindra marschern av färgglada aktivister, det är på grund av detta som jag tar natten tillbaka och dansar barfota i natten i en telletubbiesvärld och kramar mina vänner som livbojor på land. jag känner inte modet som jag hör tillskrivs dem som vågar följa en känsla som är omöjligt att förstå utan ser det inte annat än som en nödvändighet just nu för att kunna bevara mig själv som upprätt materia. det är för mycket allvar i varje steg att jag nästan ser mig själv uppträda i en tragikomisk liveshow där huvudpersonen skrattar hysteriskt åt vemodet och plötsligt är en ballong som spricker sönder och försvinner uppåt. mitt erfarenhetsregister brister i sömmarna och det liknar ingenting och hemlösheten förtär som thinner och kanske är det därför som jag cyklar fem mil en dag, allt för att vara så totalt utmattad att ingenting annat kan ta plats. varje upplevelse ger skavsår inifrån en omedveten sfär långt inifrån, som en källa av köld som sprider sig och ger mig kalla sköra händer. inget tycks färdigtänkt och rösten är stum men ändå där, det är någonting som hörs och det verkar vara jag. jag bekänner färg för mig själv när jag repar ackord och tar betydelsefulla stenar i handen. försöker uppfinna en metod för att fortsätta ett slags varande. nick drakes cello song gör sig inte riktigt rättvis genom rader som att;

”you would seem so frail in the cold of the night, when the armies of emotion go out to fight.
but while the earth sinks to it’s grave, you sail to the sky on the crest of a wave”

jag behöver en signaturmelodi som kan vara mitt ansikte när the usual one inte längre går att förlita sig på. när min fyrbenta vän bella la sitt huvud på min axel och varmt andades in kärlek i mitt öra så var hon min brygga, mitt hem och en önskvärd trygghet i magen.

jag tror att jag vill landa i stunden i stället för att uppdatera med rader om det som passerat. behöver inte skriva ingående om malmölivets ordentliga soldagar under feministfestivalen i månsälskap,behöver inte gå in på hur det åter igen var i mitt stora intresse att draga till en karaktär jag inte riktigt fann. visst har dagar passerat när jag och erika stod lutade mot en sällan upplevd vind som drog fram likt krigsskepp på åkern och nog har även andra stunder berört och passerat som säkerligen är värda att målas upp men det ligger inte för mig just nu. inte heller längtar jag efter att uppdatera om det som passerat efter det, eller är det av nödvändighet, att fylla på med ord likt dagar staplade efter varandra, med meningar mellan rader, för att nutidens verklighet skall kunna begripas? jag skriver hellre om kvällen som just passerat i sälskap av ida, med samtal i det gröna, konversationer som senare förlades inomhus i sälskap av fredrik och hundar med rötter i spanien och rumänien, vikta fåglar i bakgrunden, tankar här och någonannanstans. broken smiles och jag övar på min gitarr trots att det inte tycks vara min starkaste sida. vilken är den egentligen, styrkan, är det kroppen som idag har cyklat med mig mellan malmö och lund och tillbaka igen, är det orden som inte flyter fram? är det en b-uppsats som är en berg att förflytta, är det mina symboliska mardrömmar? jag finner mig själv upp och ned without hands. det är vad jag vet och hur det avrundas nu. its a birdsong.

med bulleribång o alldeles för hög antal hjärtslag i minuten försöker jag hantera vardagens stress. i erikas ögon kan jag skönja den stress jag förmodar att jag skulle ha upplevt om jag hade fungerat på det viset. [tyvärr] så tenderar jag att fungera annorlunda. allt oftare är tydliga tecken på stress i det mentala inte mycket annat än ilskna utbrott men i den fysiska sfären synliggörs destofler. inser att jag varken är stresstålig eller vidare bra på att hantera stressens faktum. i stunden ibland, visst. beundransvärt lugn och kontrollerad, styr skeppet i rätt riktningar och ser till att allting fungerar men efteråt, rasar kroppens mekanismer samman. "vi måste fylla vardagsstressen med små äventyr, min vän," säger jag till henne.  vi bestämmer oss för att äta frukost ute på astrid och apornas veganska kök medan vi under tiden skriver vårt synopsis till b-uppsatsen, medan litteraturen blir betraktat lite mer ingående, medan våra sinnen rusar på högvarv. vi måste lära oss att göra paus, att stanna upp som om vi vore tågresenärer, att se plattformar, tågstationer där vi andas och finner det roliga i att vara mitt i glöden. med lite självdistans ser jag att några fullbokade dagar snart är i hamn för en stund och vi får lov att byta om till festskrud för ett ögonblick. mitt månliv, min mallavän, min förtrogne genom åren o i samtiden har alltid varit en av de få som genom något som kan liknas vid magi, har förmågan att släta ut en fårad panna, hjälper mig att greppa det som skaver och får mig alltid att kunna dansa, överallt och närsomhelst. det är en ovärderlig gåva. på fredag anländer hon till skåneland och malmö för att leva dagarna med mig. på asylfest bland lovande musik, på feministfestivalen som hägrar. med henne finns inga låtsaslekar, bara spegelsamtal och förtroende. snart kommer hon och jag längtar som om det vore en dröm om sommmaren och jag vet att sommaren kommer, att hon snart är här.
måne och räv genom åren, vilken livskonst.

                                                                                        2004
                                                                      
                               

                                                                                               2005

                               

                               

                                                                          2006

                               

                               

                                                                                   2007

                               

                                                                                    2008

                               

                               

                               

                                                                              2009

                                

                                

and still going strong. jag vill fortsätta att ha svårigheter med att välja ut fotografier som fångat oss, välja ut enskilda ögonblick av alla dessa stunder som länkar samman alla årets dagar. idag, imorgon och om åttio år. te quiero.

"Jag bestämde mig för att prata med kvinnor om deras vaginor. Göra vaginaintervjuer som blev till vaginamonologer. Först var de tveksamma. Blyga. Men så fort de kom i gång, kunde du inte få stopp på dem. I hemlighet älskar kvinnor att prata om sina vaginor. Men ingen hade frågat dem." - Eve Ensler

det är så jag känner för att påbörja detta inlägg, denna lek av ord placerade i följd efter varandra.  med fittor och den afton som erbjöds inget annat än ett fittfokus. det var jag, tillsammans med freden, ida och yona, två nya pärlor på min vänskapshimmel som begav oss till lund och en vaginaafton. för att kortfattat förklara vad vaginamonologerna är så handlar  de om kvinnors och flickors rätt till sina egna kroppar och till sin sexualitet. vaginamonologerna spelas världen över och har gett liv åt en rörelse, "V-day" för att stoppa våld mot kvinnor. bara tanken över och medvetenheten kring allt rent helvete som drabbar flickor och kvinnors kroppar och vaginor/fittor/muttor/pumor [med namn i evighet, amen -som sällan ändå används, ersätts alltför ofta med underliv/framstjärt/köttgrotta/därnere och vidare osynliggörande] gör mig skakig i benen och skänker mig torr mun trots att jag lever så långt ifrån en sådan grotesk verklighet i en fysisk mening. å andra sidan blir jag uppfylld av den gemensamma styrka som människor världen över bidrar till, genom att fira V-day och genom detta visa att det finns människor som inte vill låta helvetet drabba kvinnor utan att viljan som finns att krossa detta förtryck är stort. det handlar om ett aktivistgummiband ifrån kongo till algeriet, indien, libanon, peru och många andra länder, en kamp som för samman mer människor än vad arrangörerna kunnats hoppats på, hela vägen till sverige, i en lokal i lund. V-days vision är att öka medvetenheten om flickor och kvinnors situation, att sträva efter att alla kvinns ska vara fria och säkra. det behövs en sådan dag [minst en, gärna fler, allra helst alla årets dagar] och det rör mig allra längst in i mitt aktivisthjärta att vi är så många som samlas i en global kamp för att fira kvinnor och inte någonsin upphöra med kampen före målet är uppnått. [antar att det inte kommer räcka med mitt eget korta människoliv] vagniaafton i lund blev en vaginaafton med ”fittkonst”, test av ”fittkunskaper” med ett vaginapussel, möjlighet att pyssla fram en vagina gjord av garn, tyg, papper och glitter eller vi arbetade med att hitta på ersättningsnamn för skäggbiffen, hårtårtan, muffen eller pullan alternativ smaka av ”klittkittlande delikatesser” som muttbullar, hallongrottor och fittsaft. vaginamonologerna framfördes och min klasskamrat och vän malou avslutade sitt scenframträdande med att glatt konstaterade att det var fittigt underbart. intäkterna från kvällen gick direkt till kvinnor och flickor i den demokratiska republiken kongo som utsatts för sexuellt våld.  jag var glad över att freden var ett av mina goda sälskap då det i överlag var en mycket större representation av vaginabärare än något annat. med stor sannolikhet känns det främmande för många, identifierade som män, att samlas för fittans skull. vi hade en bra kväll. för vidareläsning och mer kunskap o v-day rekomenderar jag att kolla in här. några bilder från kvällen och de fittor jag, yona och freden skapade.

                        

                        

                        

                        

                        

                        

                        

                        

från aktivistbryggan tog jag ett (o)vigt hopp ned i dagar som följde, inslagen av en nedslagen kropp som kapitulerade för feber och förkylning men styrt av ett envist sinne som trots det, längtade efter görande, mer än bara varande. fick ihop en natts arbete för att sedan hämta nya krafter i lantligt miljö i det stall, som numera är min ständiga längtan. vissa dagar vill jag ingenting annat än att bara vara just där. denna gång tog jag och erika oss an två katter som behövde öronvård och stunder som dessa ekar rösten till den lindaliten som en gång bar på stora veterinärdrömmar. senare satt vi ute i solen, tidlösa, och njöt av inkas betande, väl invaggade i vår nya familj av både människor och djur. med ny energi glider jag vidare med dagarna, fyller dem av mer än vad som egentligen ryms i agendan. på måndagkväll är vi en modig, uppmuntrande, queeraktivistisk samling människor som samlas i en undergroundlokal för att äta kaspers vegankaka och diskutera det intersektionella queeraktivistiska forum som föddes hos oss i höstas och som nu fötts fram ur idéernas sköte. vi är glada, färgstarka, idéerika, kreativa, lite galna och varvar politiska tankar med vardagskonst, hurrarop och respekt för varandra och det som kommer. med olika bakgrunder och med stort fokus på det öppna, flytande, har vi funnit varandra och det här. jag är så pepp, det här kommer att bli fullt av glans och betydelse, glam och allvar. för att förklara närmare så finns vi snart överallt, som nyskapat reklam på någon vägg, som en manifestation med rosa banderoll. vi har skapat en blogg som snart kommer att ge närmare förklaring på vårt syfte och det fina med att vi faktiskt finns - hardqueer!

                          

                          

                          

efter en minst sagt intensiv dag så försöker jag övertala min kropp till att göra aktivt motstånd mot de baciller som smygande tar sig allt närmre, i något bittert försök att däcka mitt sinne, för att be min kropp kapitulera i liggande position. [ tänder en nagchampa, slår på en buddha-bar skiva och låtsas som att jag är oövervinnlig ty mästerkatten lämnar inte sina stövlar i första taget o ni som känner mig vet att envisheten kommer att stå inristat på den slutgiltiga stenen ] efter morgonens queer tour på biblioteket så ligger nu ett par kilo queer/trans/homo/bi/transexual/heteronormativa studier/transvestism/faghag/ - och liknande litteratur här och lockar med sina skrivna ord om praktiker och teorier. jag och erika har påbörjat vår mentala process, något som i slutändan skall resultera i en b- uppsats, frågeställningen är påbörjad men vårt forskningsfält är ännu inte begränsat nog. ytterligare något som kan få stå på den där stenen, oändligt törstande o ständigt i jakt på det bortom, det som inte alltid syns men som finns, det som skriker och ropar och känns. efter en ordentligt queerrunda, efter trappor jag aldrig uppfattat som så oöverkomliga som nu, med andnöd och niagarasvett, så kom jag hem, dansade lite vals med gandhi, bytte om och så on track again. spenderade många timmar i stallet och övertygade mig själv om att hårt arbete är bra, är nästan som en bastu, iklädd tjocka kläder med svetten rinnande längs kroppslandskapet. de fyrbenta delade min tillfälliga (o)balans genom att uppträda som om den starka vinden var en livshotande best, som om varje buske dolde satan och i sin rädsla blockerade de sitt minne, det som vanligen talar om för dem att den röda räven intill dem är trygghet och vänskap. jag och erika nästan flög omkring själva på åkern medan vi brottades med sju hundra kilo hästkropp, vi fick anstränga oss för att spela ledarskapets charader då unghästarna hellre ville flyga över våra huvuden är fromt promenera intill. svetten slutade aldrig forsa och göra min kläder obekväma och jag blev en relativt sliten (liten) katt.

"det är ett mysterium", svarade lejonet. "jag antar att jag föddes sådan. alla andra djur i skogen räknar naturligtvis med att jag ska vara modig, för lejonet anses överallt vara djurens konung. jag upptäckte att om jag röt tillräckligt starkt så blev alla levande varleser rädda och gav sig iväg. jag har alltid blivit förfärligt rädd när jag stött på människor, men jag bara röt mot dem och de sprang alltd så fort de kunde. om elefanterna och tigrarna och björnarna någonsin hade försökt slåss med mig så skulle jag själv ha sprungit - så feg är jag - men så snart de hör mig ryta försöker de försvinna så snabbt som möjligt och jag låter dem naturligtvis löpa." L frank bauum, trollkarlen från Oz.
läser just nu en, för mig, ytterst aktuell bok, där författaren skriver; "alla människor och djur eftersträvar alltid att kunna kontrollera och hantera sin situation i alla lägen - det är en central del i vår överlevnadsstrategi. [...] även om hästar är farliga djur och ridning är en farlig sport, så är det inte alltid i första hand fysiska faror och kroppsliga skador, som gör oss rädda. den utlösande faktorn är istället att vi människor hamnar i en situation vi inte vet hur vi ska kontrollera eller hantera[...] där många människor drabbas av symptom på rädsla som olika fysiska och mentala blockeringar som försvårar situationen." författaren utgår ifrån vetenskapliga studier, där både läkare samt ryttare på elitnivå är inblandade i projektet. jag funderar på detta med rädsla och blockeringar. vår tillvaro är allför konstruerad, vårt sociala varande, är för skapat utifrån normativa ramar som begränsar oss till att våga erkänna våra rädslor, för att hämma det verkliga, det som känns men inte alltid begrips. detta behöver inte ha att göra med dagens upplevelser. jag tänker på en viktig människa som finns alldeles intill, inte så ofta med sin fysiska person men med sin mentala, desto mer. vi samtalar om hur mått av självbehärskning och upprätthållande av normens moral ständigt reproduceras och hur människor ständigt tycks jaga definitioner av känsloliv, som om någon äger det sanna, det goda, det som alla mår bäst av. det blir problematiskt då min upplevelse av känslan är autentisk, samtidigt som jag förväntas hålla mig till alla de ord som de flesta tycks förstå. min egen upplevelse av stunden, av energierna, av det jag längtar efter, kanske inte vill eller ens har behov av verbala uttryck, bör inte inhängnas, minimeras till det verbala språkets hage utan bör istället få explodera i själva upplevelsen, i mängder av tillfällen då just de sköna energierna närvarar som mest. resultat av alla förväntningar är att vi lär oss att fördöma oss själva, sättet vi drömmer på, det vi önskar som faller bortom det vardagliga. slutligen faller vi in i förvirring, i ingepersonsland, där vi inte längre vet vilka vi är för det kaos som uppstår mellan inre verklighet och yttre frontalkrockar totalt. döm inte, döm inte, döm inte. vi får inte förneka, inte glömma, inte var osanna mot det verkligt, verkliga. jag bryter av på det sätt jag vill. texten är min egen. vi avslutade timmarna i stallet med hästar som skapade den vackraste musiken med käkar som malde middagsmat. de enda övriga ljud som hördes var katternas smygande i halmen och min kamera som fångade några stunder i ögonblick av ren glädje, rofylldhet och slutligen, även balans.

                               
                            
                
                            

                            

                            

                            

                            
                      
                            

på hemväg. genomblåsta av den skånska vinden som aldrig flyr fältet. tyvärr så har det blivit något problem med min uppladdning, har underbara fotografier på allra finaste erika, uppstyrd med hästsvans på huvudet som den vackraste trolldrottning men tids nog, kommer även de upp. väl i hamn så är jag renskrubbad men inuti pågår kriget, bacillinvasion eller icke. då ser jag inte mer, och inte heller mindre ut, än såhär. må bästa liv vinna.

                            

det riktigt kliar i längtans iver över att få börja, hör och häpna - jobbet. har just talat med min chef för sommaren. hon meddelar mig med den allra goaste norrländska att en av de andra två som tillsammans med mig kommer att ha ansvar över allt nattarbete på ett äldreboende över sommaren, visar sig vara min barndomskamrat och goda vän. jag ser inget annat än meningar med detta. jag och min vän delade tillvaron och tonårsångest, vi drack dåligheter och skrattade åt storheter. om kvällarna fyllde vi hennes vardagsrum med människor och filmer. en hel sommar reste vi runt på teaterturné och spelade teater med temat; krossa rasismen och vi täckte hela norrland med våra egengjorda manus. åren har fört oss vidare och bort ifrån det som en gång var och de som kommer att mötas i sommar och uppdatera varandra i all evighet är två starka, förbannat envisa feministkvinns som har starka ideologier och vänskapskärlek i blicken. älskade anneli, det här är för dig. du kommer att förgylla min sommar och fylla våra ljusa nätter med klokhet och ingen kunde vara gladare för det än jag.

ett alternativt påskfirande i skånelandets platta men kupade hand har kommit och gått. det platta går att reflektera kring då denna plats konturer ständigt visar upp dolda sidor av smultronhak. det gula i traditonell påskanda har snarare varit grönt och indiskt, har varit mat som ätits med händerna blandat med falafel i gräset. det fascinerar mig hur band knyter samman relationer och bidrar till en känsla av platsers obetydlighet. med systerskapets närvaro i sara har malmös gränser suddats ut, ibland varit norrland, andra gånger indien. på alla dessa mentala platser vi besökt så har definitonen av hem varit i mina steg, alla hinder varit överkomliga. leende har jag bäddat ner henne godnatt om kvällarna och velat kapsla in stunderna i ett framtida vardagsscenario medan jag samtidigt aldrig vill ta ifrån norrland en av hennes - norrlandets, vackraste skogsbarn. jag vill alltid kunna resa tillbaka till rotsystemet och veta att jag har en plats där, bland de mina. i skolan läser vi just nu om identitetsskapande i nationsbildande Vs att leva i diaspora, att skapa hemmahörande känslor över gränser, på olika platser, något som resulterar i att identitet inte behöver kopplas till föreställningen om att ens födelseord nödvändigtvis behöver betyda hem. tidigare var jag tveklöst rastlösheten personifierad med en längan ifrån den rot jag likställde med leda och sveda och jag levde ett liv i diaspora. gör på många sätt fortfarande. mina hem blir inte färre utan fler men däremot så har jag upptäckt att roten inte går att tvätta bort, inte heller finns där någon vilja att göra det. jag vill kunna sitta intill en orörd fors, en norrlandsälv, vill kunna vandra på platser som inte är överbefolkade och veta att det är möjligt att leva även där, i närheten till blodsband och raka jargonger. om två månader gör jag sommar på riktigt, packar ryggsäcken och börjar resan norrut för att spendera en sommar i rotlandskapet och denna vetskap gjorde det mindre ledsamt att se tåget föra med sig sara vidare efter våra dagar här. malmö har varit en kupad hand att vilja stanna i under påskdagarna och vi har fyllt dagarna med hav, second hand, kaffe mot solvarma husväggar, folketsparkhäng, hårkreationer, långfrukostar och fotografering. 

 

                                            

                                            

                                            

                                            

                                            

                                            

                                            

                                            

                                            

                                            

                                            

                                            

                                            

                                            

                                           

                                                 

                                             

                                                   

                                           

                                           

                                           

                                           

                                           

                                           

                                                   

                                                                                                      

tentaskeppet ökade sannerligen farten denna morgon samtidigt som våren dessvärre saktade ned på sitt tempo för att göra malmö grönt och grillvänligt då snöflingor hånfullt tycktes glida ned från skyn och befläcka de smutsiga gatorna med sitt vita täcke. den (o)sanna norrlänningen i mig talar för att snön inte är annat än att vårjackan åter måste vänta en dag och skorna fyllas med raggsockar. skrivarglöden riktigt yrde iväg med representationsanalys och critical discursive psychology. min nya genusvetarvän ludvig uppmuntrar mig och menar att diskursanalys är roligt(!) och jag kan, nu i efterhand, med tentan postad, förstå hur han menar och jag är inte längre främmande för tanken på ett framtida, djupgående forskningsprojekt! är lite för trött och tärd för att jubla över att jag åter är fri och står på randen inför en ny delkurs som enbart inriktar sig på mitt egenvalda ämne, nämligen migration och globalisering. det kommer att bli en resa, början på en B-uppsats och jag är lugn och glad och mest förväntansfull inför det. i stunden är jag dock allra mest som en pyspunka. vill inte göra något annat än att ligga i soffan och läsa en roman, vilket är det enda jag tänker fördriva kvällen med. har hämtat över molle och anar att jag inte kommer att sova ensam i sängen inatt.

finner ett foto ifrån förra våren. den trettonde mars 2008 hade vi redan badat för första gången och värmde oss i kallbadhusets bastu och kärsbärsträden hade redan börjat blomma.

                                              

sedan föll dock snön. igen. två dagar senare.

                                              

inser att det kommer att komma. om en månad. i början på maj var
verkligen grillningen på plats och jag badade som en uttorkad säl i havet.

                                             

                                             

till dess väntar vattentörstiga med otålighet, frustar högljutt och väntar, tappert. ska fylla min kropp med grönt. förbereda inför helgens yogaretreat som ä n t l i g e n är här, åter kommer balansen att infinna sig och sanningen får sig en skjuts i rätt riktning. kommer att fylla närmsta dagarna med erika och second hand, kärleken som återvänder och en kropp som kommer att le, igen.

                                             

                                             

sällan har nog ett tentaskrivande gått så trampandes-i-koda långsamt som nu men trots det så infinner den sig inte, den vanliga tentastressen som vanligtvis gör mig genomskinligt blå i huden och övertänd i blodet. kanske är det för att andra omkring mig har mycket som får dem ur spel, att deras kaosala (o)ordning får kontrollquinnan i mig att sätta ned båda fötterna stadigt i marken och ser till att rälsen oljas, att tåget går vidare på spåret, oavsett. måste dock erkänna att min egen närvaro i tiden inte infunnit sig där kontrollen snarare tagit över. innan tentan kom att bli min vardagsdomare, då dagarna avlöste varandra på ett nästan menlöst (o)kännande sätt så dök den röda virvelvinden pia upp och formligen blåste liv i vårt näste. hon sprängde undan alla mina tänkbara analyser, min eftertänksamhet och mitt allvar och lyckades även förlösa fredens inneboende kreativa glöd, en energi som rann ut ur hans ögon och formades till skratt. hon kom hit och tog sin plats vid köksbordet, bland nybakade bröd, som om hon aldrig hört hemma någonannanstans än just här och jag älskar henne för det. vaknade morgonen därpå och lät blicken falla över henne som något av det vackraste jag sett, en vänskap personifierad, sittandes i soffan, drickandes kaffe ur en blommig second hand kopp, skissandes på någon kreation. jag älskar när våra världar går samman på det sättet, en morgon med ostyriga hår och oborstade tänder. hon och freden drog senare iväg för att inhandla veganska delikatesser och dricka lyxigt gott kaffe och även den vetskapen, om två favoriter i varandras sälskap, gjorde min morgon kantad med salighet. virveln drog vidare och vi återgick väl till detta vardagslivslevande med än det ena och det andra, inte alltför ofta i fokus.

jag är glad över att freden är en fantastiskt poet och nu uppbokad för workshops och uppträdande, jag behöver se att han ler i den värld han hanterar allra bäst, den som förlöser hans egen glädje. det är så vi ska leva vill jag påstå, med känslan i handen, oavsett mål och riktning. vardagen kommer och kväver dessa dagar, därför anstränger jag mig hårt för att finna thinner att upplösa slätheten med. freden är i göteborg nu och jag leker med tanken på att vara där jag också men inser att jag inte finner någon längtan. de fåtal vänner jag har kvar där är antingen flyktiga fåglar eller rotade liv, jag behöver inte resa dit för att se dem. jag vet att de finns och de vet att jag lever. istället har jag bokat en resa tillbaka till huvudstaden, igen. inser att jag nu har så mycket mer där genom de människor som lever i storstadsmyllret, de som funnit sina egna myrstigar att andas på. längtar i maggropen men har en ännu större längtan dock, nämligen att om två veckor ta emot mitt systerskap här i vårt hem för att visa henne allt jag kan och sedan kommer mitt månliv och förgyller.

ett steg i taget. tentan ropar, vrålar, stirrar mig i nacken. tog en paus idag. steg ut i solen och begav mig med min andra hälft erika till stallet och de fyrbenta kamraterna. de hade mycket gott att säga och mycket pepp att ge så nu får skeppet öka farten och köra i mål.

        

                                         

                                         

                                         
 
                                         

                                         

                                         

                                         

från en underbar paus i vardagen med pia så gör freden mig till en medial drottning en kväll, bildbevis nedan att all skönhet är relativ.

                                         

                                         

sedan kommer tentan in och griper tag och en serie ögonblick förevigade ifrån min egen inlåsta analytiska värld.

                                         

                                       

                                       

                                       

avslutningsvis så fångar erika mig på bild i skön samvaro med inka som den empatiska vän hon är, placerar sitt huvud på min värkande rygg och masserar min stelhet. what goes around comes around, respekt och kärlek.

                                       

                                       

                                       

fyller mellan-rader med praktiska ting. gryningsstall, dräktigt sto och erika i mitt blickfång, sedan en barbackaritt på bella, en lyckans hästsmed som rispar in ömheten i min bak och ett leende på mina läppar medan den stora varma kroppen masserar mitt hjärta.

                                       
                                   
                                   

                                   

                                   

min forna klassvän satu skriver att hon; "försöker sortera [de] insikter som sipprar in mellan springorna" och jag kunde inte sagt det bättre själv för det är särskilt i försökstadiet jag med mildhet kan säga att jag befinnner mig i, ett tillstånd av någon slags mental återvinning, återlämning, sortering. ryan adams rader träffar mig rakt i ömhetsfästet and it makes me hurt och jag är minst sagt olustigt förvirrad. in the back of my mind. wild flowers och skeppsbrutna vandringar mellan själsliga och kroppsliga uppfattningar om världen och min högst egen verkliga verklighet.

stockholm. en stad där jag vandrade bland vänner, mellan vänskapshänder, mestadels så nära malla jag bara kunde. fick uppleva ludvig, pernilla, frida, bysse, lena, krille, daniel och andra. pure love. upsidedown och rätsida, multikultidans, glass i solen och rullande ord på strån. ivrigt levande med försök att vrida ur varje timme, strila ned saften i glaset för att girigt förtära i stora klunkar. liv och lek och allt utöver som spelar roll. bilder för förtälja en del, övrigt är någonannanstans än just här.

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

                                 

frukost på en ö som många timmar senare var en fest med många olika slags dansanta steg. stadiga vänskapshänder och någon som slant. röda tråden var utan tvekan sena nätter som jag lika gärna kan benämna som gryningar och närvaron av att leva med glaset överfullt slog rekord. söndagen avslutades med kaffe på en tågstation, med en promenad i staden och med försök att greppa en tillvaro. you rock my world people. I watch you dancing all night och jag älskar att jag tänker på er, på allt samtidigt som jag vrider händerna ut och in och skrattar, gråter, andas.

varken han eller jag är det vidare romantiskt lagda skulle jag nog kunna påstå, sådär utan vidare, men däremot finns en glödande kärna av ömhetsmakeri och möjligen också en gnutta traditionellt tänkande kring firande. det finns en risk att jag är helt ute och glider nu. kanske är det så att vi bara är fulla av respekt och kärlek, att det är det som gör att vi inte glömmer av att varje dag med varandra är en bonus, en av de största källor till livslust och glädje, traditionellt eller inte så är det något varje dag som påminner mig om varför jag valt att vakna bredvid just denna människa varje morgon och minst en gång om dagen får han mig att skratta, bara för den spontana glädjens skull. idag är det exakt tre år sedan som malla lyckades övertala mig att gå fram [hon snarare lyfte dit mig] till den dansglade mannen med skägg och nyfiken blick. en man som spontant då gav mig en kram och fortfarande inte har släppt taget - och inte jag heller. snarare har denna famn blivit en plats för rofylldhet, inspiration, livsdesign och framtid. thank you månliv, tack tillfälle för stunden och tacksam är jag idag över det egna modet då, att våga falla.

                                             
                  
                                             

                                             

                                             

                                             

                                               

                                             

                                            

                                            

                                            

                                            

                                             

                                             
                                                               

lördagen förblev vissen med undantag för besöket av en av världens härligaste människor som i[för-]klädd stor mörk luvtröja och svarta solglasögonen med bestämda steg klampade in hos oss för att sätta den vite på plats vid eventuella tendenser på ilskna fasoner. gandhi genomskådade [givetvis] erikas maskering men lika gott gjorde hennes besök ändå, detta trots att vi redan spenderat hela lördagmorgonen tillsammans. vissa människor förtjänar min kärleksförklaring och hon är en av de. lördagen gled tacksamt undan för en söndag med nya styrketag, färgade av generationers kvinnokamper och strävanden framåt, vidare och uppåt till en samtid som är långt ifrån lyckad men helt klart mer möjlig att ta plats i, utifrån en kvinnlig positionering. ändå kan jag bara nicka åt gudrun schymans konstaterande i söndagens debatt på SVT att feminismen har en [tillfällig] tillbakagång dessa dagar. inom feministiska kretsar bland de redan politiskt involverade aktivister pågår en nästan revolutionistisk forskning men utanför genusbubblan har ordet "feminsimen" en dålig eftersmak med associationer åt radikalfemintiska mediefigurer så som skrämmande kvinns a´ rosenberg och schyman. jag blir förbannad och påminns om hur otroligt värdelös jag tycker att vår jämställdhetsminister är, en kvinna som menar att hennes liberala ståndpunkt är nog och täcker alla områden, att hon varken vill eller har planer på att själv kalla sig för feminist. nyamko sabuni tycks inte [vilja] se hur symboliskt viktigt det är att sveriges jämställdhetsminister kan stå upp för feminismen, att hennes positionering som feminist skulle bana väg för de konservativa svenska folket att [åter] våga ta detta "skrämmande ord"  i mun, att våga smaka på ordet och inse att det inte enbart är något för de mest radikala. skrota sabuni, det finns andra, bättre människor, gärna kvinns, som inte lever för att slicka de politiska vita männen i skåran, som genom dessa spel förnekar och spelar männens charader.

vår första demonstration på söndagen var i ganska traditionell anda med vänsterorientering. en demo som inte riktigt kändes, inte lät och inte tog den plats som jag hade önskat. jag, freden, erika, lisa-lo och hundar höjde våra röster och vi hördes men jag hade önskat att fler hade brusat och visat hur mycket vi kan och vill och törs. regnet öste ner och gav mig lyckosamma vibrationer ändå. väl framma i våra hemkvarter nådde tåget sin slutstation och vi var ett samlat blött gäng som tog skydd i vårt hem där te och veganska snickers värmde våra feministhjärtan. efter pausande fortsatte vi vidare på demonstration numero två, anordnad av den autonoma gruppen "det är vi som bestämmer", en betydligt mer politiskt anarkistisk grupp bestående av många mörka utstyrslar, dreadshår, i min värld otroligt vackra anleten och mer riktade slagord. denna parad kändes där vi dansade fram och min blick på freden som dansade gatan fram för kvinnokampen var varm och överflödande stark. there is my cup of tea dancing in the street. genuskamrater och nybekanta, dragonkingfolk och glada svartklädda- och färgstarka rann vi gatorna fram. 8 mars är dagen, vår dag. jag sände tankar åt mina [kvinnoidentifierad] vänner land och rike runt. you make my world. skämdes över att min käre vän ludvig blev utkastad ifrån marchen i stockholm som inte ville ha män med i sin parad och jag förbannade den könade fixering som ibland skapas. en kvinnodag i all ära men kvinnodagen i min tankevärld är alla människors fokus på kvinnor, med syfte att skapa en bättre värld, en kamp som kan föras oavsett sexuell- och identitetsposition. hursomlever, jag tillsammans med kärlek och kamrater valde vår kamp, vår strid och skapade genom detta våra förhoppningar om att vi kommer att förändra, åtminstone något. sluta be om ursäkt, börja trampa!

                          

                          

                         

                         

                         

                         

                         

                         

                         

jag vältrar mig ur sängen snarare än smidigt glider ur den till en alarmerande signal som inte visar på mer än 05.30 en lördagmorgon. från det ena till det andra, all eventuell klagan över denna tidiga morgon försvinner genast då vi öppnar den knarrande stalldörren och möts av välkomnande morgonhälsningar av de fyrbenta. gandhi gör oss sälskap där hon sitter på stallgolvet och betraktar oss i våra prakiska sysslor. att återvända till dessa djur efter många års frånvaro har varit - och är fortfarande ibland så annorlunda, mestadels för att de skrämmer mig ibland, djuren. en medvetenhet om hästars styrka och storlek gör att den vuxna linda inte längre för sig lika vant och orubbligt bland hästkropparna, inte längre odödlig. frågan är om det gör någonting? minns dagar då min moder förfärades över att den lilla men stentuffa dottern satt inne hos stallets största hästar, viskade förtroligheter till dem och fick de allra största hästarna att slappna av och göra sälskap med henne. those were the days. många år senare har jag nu återvänt till hästarna men inser att min utgångspunkt är helt annorlunda nu. jag kan inte förneka att jag vet att djuren är vilda, enormt intelligenta, starka och ibland oresonliga. jag vet också att det endast är med respekt jag kan förtjäna deras tillgivenhet, att de är goda, nyfikna, sociala och livfulla. jag har fått erkänna att deras storlek skrämmer mig, att jag måste se min egen rädsla i ögonen, utmana den för att kunna övervinna hinder. samtidigt så är det någonting som gör att bara deras närvaro gör mig salig och tillfredställd, att jag kommer hem. jag hade bestämt mig för att denna morgon var utmaningarnas tid och dagen då jag skulle göra de allra största djuren till mina vänner. frustande, hungriga, otåliga sparkade de i boxväggarna efter mat. jag slängde av mig osäkerheten och befann mig snart inne hos dem, vidrörandes en mjuk hals och fick en mjuk mule snusandes i mina kläder, i mitt hår. med stora ärliga ögon, betraktande. medan hästarna tuggade i sig frukosten så gjorde jag och erika detsamma, det kändes som att jag svalde ned den sista osäkerheten och började falla igen, falla för dessa underbara djur för att de ger så mycket. jag är tillbaka nu.

någon som däremot är balanserandes på den sköra tråden nu är gandhi. det hände något fruktansvärt, ett kort ögonblick så krossade hon mitt förtroende och glädje, en relation som förbytts till vemod, ilska och svårhanterlig kärlek. ända sedan hon kom till oss så har hon utvecklats med stormsteg till att bli en fantastisk lekkamrat, familjemedlem, arbetspartner och kramkamrat, busigare och alltmer livlig. hon har även på senare tid utvecklat en alltmer utmanande karaktär. hon har blivit en hund som vaktar sitt hem, som varnar nykomlingar med en dovt morrande vs höga skall, ett uppträdande som inte har varit annat än en uppblåst teater som snart bytts ut till att älska nykomlingen. dock har hon börjat nafsa dessa nya människor i hasorna, ett beteende vi inte sett allvaret i utan menat att en hund är en hund och att smånafs inte är någon skada skedd. likadant som föräldrar skyddar sina barn har vi skyddat vår hund och menat att; "vår hund är så god, hon bara låter och gör absolut ingenting." jag ser nu i efterhand att det som skedde kanske var oundvikligt, att det behövde hända för att vi skulle se allvaret. idag i stallet så passerade en kvinna gandhi då denne satt och sälskapade med oss i stallet ett par meter ifrån mig där jag stod och borstade stallgången, jag hann inte upptäcka vad som skedde förrän kvinnan står en bra bit ifrån gandhi, upptryckt mot väggen och gråter. gandhi hade redan hunnit attackera kvinnan och huggit henne i benet. inget nafs, ingen lek utan tagit en rejäl tugga. att kvinnan dessutom är hundrädd gör att jag vill skrika över situationen ännu mer, hur ska denna stackare någonsin våga tro att alla hundar inte är farliga då även vår "goda hund" biter? situationen är under kontroll men kvinnan gråter, mest av chocken över att bli anfalllen och jag gråter för att jag i min ilska inte ser några alternativ än att säga adjö till vår hund, att skicka vidare henne för omplacering för att det aldrig någonsin är okej att ha en hund som biter, att jag inte kan riskera att hon biter fler nu när hon visat att hon bär de tendenserna. nästa gång kan det vara fredens små brorsöner som jag älskar som råkar illa ut, en granne, någon på bussen. jag står inte ut med tankarna som kväver mig där i stallgången och erika är min stöttepelare och pepp som menar att allt går att lösa, att gandhi behöver hjälp, att hjälpen kommer att göra henne trygg och värd att leva med. några timmar senare ligger hon nybadad i sängen och vilar. slänger en blick på mig av tillgivenhet och signalerar med ett milt svansviftande att jag är hennes mycket goda vän. jag behöver diskutera med hennes andra människa freden, vi behöver finna någon som vill ge gandhi det hon behöver i form av terapi.

imorgon är det internationella kvinnodagen och jag vet att jag kommer att marchera med stolta starka steg. ikväll är det tänkt att en fest inför dagen ska hållas och att vi ska vara där. jag hoppas att dagens timmar ska föra min lust i den riktningen.

                             

                             

fredagens sittning påbörjades i sälskap av erika och mania i hemmets vrå, i skapelseprocess av rövardotterhår, peter pan och beatrix potter. inuti mig bor en teaterspexare som blir alltmer out of control för varje maskeradplagg som adderas, tenderar att gå in i rollen totalt. jag hade valt att gå in i rollen som beatrix potter. en författarinna som skrev barnböcker, vars olika väsen, mestadels i form av djur, fick eget liv, iallafall för henne. potter levde mellan 1866-1943, en kvinna som trots sin borgerliga bakgrund valde att gå sin egen väg och inte tvingas in i ett rikt äktenskap med någon av föräldrar utvald herre. hon menade att fantasi och skriveri fick gå först och om ett äktenskap skulle bli verklighet en dag så vore det endast om den stora kärleken uppenbarade sig.  en av potters mest kända böcker handlar om peter rabbit. här nedan följer en bild av denna kvinna.

                     

resultatet av ronja, peter och beatrix i ny tappning blev såhär.

                    

                    

                    

dessa tre galenliv hamnade sedan på en trerättersmiddag med den dåligaste maten i människominne men med desto mer skratt av det godaste slag. i följande ordning har vi malou, mania och erika. jag och tung. ludvig,erika, mania och jag. tung och mania. caroline. slutligen erika, som på bilden bara ger en försmak av vad som hände sedan med en erika, en linda och en slagergalen mikrofon! tur att min kamera dog kanske men vilken afton, roligaste på flera år.

                    

                    

                    

                    

                    

                    

så vaknar jag alldels för tidigt på lördagmorgon bredvid en frände som tycks vakna för tidigt, även han. en lockande pockande klocka manar oss till att påbörja dagen trots att mina ögon är tyngda och med fötter som är dansömma. today is the day. en gryende dag och ett äventyr mot en ny plats. det räcker med att jag får se morgonsolen slicka vår gata för att jag ska bli primaballerina och det ena leder till det andra och snart är flyttbilen framkörd och vårt hem lastas in med hjälp av gudmar och rufsiga dagen-efter-ronja.

                    

                   

                   

                   

                                 

                   

det visar sig vara så att vår lägenhetsbytespartners flyttfirma är sen. trion a erika, freden och räven blir för en stund strandade i sin väntan på att kunna ge sig av med den färdigpackade bilen. men -  med gott mod och sälskap är iallafall min ö med utvalda vänner en ö att kunna bo på, länge. vandrar i gräset. det är vår här.

                    

                    

slutligen får vi klartecken och tillsammans med oskar, bekim och måns lyckas vi flytta vårt hem till det slutgiltiga möllevångspalatset. trots stökeri så är känslan glasklar, you are the one. hemmets borg är här och redan har jag glömt slottstadens glans. jag och kärleken kilar ned och handlar indiskt mat som förtärs på en filt på golvet, home sweet home. har hunnit spendera två nätter här nu, många lådor har packats upp och en tanke om sakers plats börjar ta form. klev ut med gandhi genom dörren imorse, placerade skorna på en regnvåt asfalt och log. den första jag möter som precis som jag just stiger ut genom dörren är min erika med hennes molle. ärade nya bullerbyn. såhär nära vänner har jag aldrig bott, vare sig i norrland eller i göteborg. om bullerbyn är grannskap, next door så är detta just här. genom en blöt morgon vandrar vi tillsammans med nöjda djur, berättandes nattens drömmar för varandra. jag säger till mig och fredrik
- välkommna hem.

                   
                  
                   

sista inlägget inifrån boningen i slottstaden. vår vagga som sakta men utan tvivel gungat oss in i vardagslivet i skåneland, en indoktrinering som plötsligt en dag är ett liv, en tillvaro med skratt och gråt, stillhet och livfullhet, alla nyanser och definitivt, med alla queerflaggans färger. jag har varit mer stressad sista veckorna än jag trodde var möjligt. när min egen gräns för självbehärskning varit nådd och överskriden så har freden fångat mig i den fallande stunden och genom att våga se, även lyckats med konsten att bevara mig hel. stress och press i kombination är definitivt ett av de tillstånd jag hanterar som allra sämst. thank you fredslivet, det finns så mycket att älska dig för. i den stund som mitt stressade tillstånd slog över mitt livsskepps alla kanter så blir jag uppfångad och av nödvändighet tvingad till eftertanke och ro i stallet, bland vänner. medan min puls sakta slog av på takten lade inka, den lilla hästen med de stora stegen, sitt huvud mot min panna och förenad i en stund, av något som känns som samförstånd- och ifrån hennes sida, empati, så gick det inte att ens vilja springa vidare. jag var där och då och älskade erika för hennes förmåga att inte alltid behöva säga vad hon tror att jag behöver höra utan genom att vara närvarande tillsammans med mig. djuren bör få nästan all eloge these days. möten, skolprojekt, ännu fler möten, packning och städning fortsatte att avlösa varandra därefter och igår började lägenheten anta en form som börjar ge löften om att det här kommer att gå. vandrade ut med gandhi medan skurmedel torkade in på mina händer och hamnade på en djuraffär, hos kvinnan jag adopterade gandalf ifrån, den nu i jord sovande gammelgrå. plötsligt satt jag där med robin i min famn, en marsvinsgrabb som stal all min uppmärksamhet och framförallt mina tankar på annat vilket resulterade i en meditativ vila.

som sagt, freden och djuren och vänner - you make my world. nu ska packning slutföras, lägenheten besiktas och jag börja bege mig till erika för en kväll med genussittning där jag kommer att gestalta beatrix potter. på återseende ifrån en annan gata.

att samla damm, skotta skit och trampa lera är ibland den absolut bästa terapin. bilden nedan är tagen direkt efter stallet häromdagen, smuts som är glädje.