pure love. oavsett riktning nu.
Direkt ur min kaffekopp och ned längs strupen går strömmen av varmt kaffe och kärlek och en oemotståndlig och aldrig nedslagen strävan upp igen och vidare. Itś pure love. Vi är en intressant och mångfasetterad skara människor som samlas för att skapa en röd tråd av [nödvändig] livsnjutaranda i den gröna oasen. Hade jag haft min kamera tillhands hade jag visat upp fotografier på en gräsmatta prydd av färgstarka saronger, av små bord placerade med känsla lite här och där. Ni hade betraktat ett träd som inte bär frukt av traditionell bemärkelse utan av instrument och lekfullhet. På fotot hade ni skymtat lekfullhet i all ära när den är som mest urspårad och kroppar som bänds i vridna vinklar. Linda och ludvig i akrobatisk yoga med försök till mina lotusställningar på ludvigs upplyfta armar och skratt som nästan hade gått ut ur bilden, genom betraktarens ögon och in i dennes djup. Vilka timmar. Människor från förr och idag. Yogamänniskor som möttes i familjeenhet och en lycka som berörde mig och som i framtiden kommer att träda fram i minnet och antagligen få mig att gråta av saknad. De mina här har rotat in sig i mitt hjärta och inspirerar mig till den glöd jag älskar mer än allt annat. Lena-Linda-Hanna-Lelle-Lenitha-Theodor-Gordana-Oskar-Patrik-Ludvig-Bamse-Johanna-Herman-Filip-Wille-Stina – vilket radband ni är. För alltid vill jag meditera med er mellan fingrarna ifrån just denna afton.
Ludvig spelar musik som förför varenda själ i rummet med brasan som värmer. Timmen är sen och det är kuddar och filtar och kroppar om vartannat och överflöd och kontraster och skarpa knivar och en förbannat lysande klarhet. Änglakorten talar om kommunikation och ärlighet men det är det sista jag vill beblanda mig med. Föreställer mig leva i en ordfattig värld då ord är mållösa och aldrig blandar färgerna på rätt sätt, i alla fall inte på det sätt jag försöker förklara eller uppnå. Ett trotsigt motstånd som bryts upp och ett tvingande kommunikationsflöde som sker i den lilla gäststugan med den stora hunden på golvet. Ingenting blir någonsin som kvinn tänkt sig och jag somnar skeppsbruten med ryggen mot ordens måltavla och vaknar i gryningen med orosmoln och ett fallande regn som ger mig en anledning att vakna upp alldeles för tidigt stiga ut ur ordens kammare och i sällskap av den fyrbenta kamraten kasta mig ut i sjön. Sida vid sida simmar vi i gryningen där inget annat stör och jag kanaliserar all värme åt Bamse som har visat mig vad vänskap över artgränser betyder när den är som tydligast. Den empati och känslighet han visar är oöverträfflig. Så fort jag behöver är han nära med sin stora nos och tröst, med sin varma tunga kropp som rotar min egen.
Min nufynna yogavän petter skriver ett par ord till mig som gör mig glad men frustrerad;
”Jag är så otroligt tacksam för att vi har möts även om det bara skulle vara för en kort, kort stund så kommer jag alltid bära med mig den trygga, glada, tillitsfulla och öppna Linda inombords resten av mitt liv. Jag tycker det är beundransvärt att se dig verkligen fånga tillfället och bara handla när tillfället dyker upp! ”
Mina ständiga försökt till aktion går inte alltid vägen men hans ord uppmuntrar mig till fortsatt färd. vi har lärt varandra mycket under veckan som gått med daglig yogapractice för lenitha med detox och lyckorus jag sällan mött i en yogashala förut.
Vaknar upp med de övriga i det sköna kollektivet och det är opretentiös rufsighet och kvarlämnad fruktsallad, musikjam och en fortsättning på gårdagens akrobatiska känsla, egentid på bryggan och bastubad. Det är stillhet och egen övertid åt insikter och sveda, bekräftelse på vänskapens värde och urkraft. Skulle kunna skriva en hel roman om klishésmetiga sakerunderhuden och mellan rader, om en nyskriven låttext som bände mig ut och in men det är detta med orden som inte känns bekvämt. Det blir aldrig riktigt rätt levererat. Samtalar länge med min underbara frida på ön och det måste vara tantriska energier mellan oss då det är just då i vårt samtal som orden får vingar på det sätt jag själv ser dem och hur vi båda upplever stunder just nu. Om jag kunde fånga känslan vi har mellan oss och förmedla vidare till omgivningen skulle saker ske på ett klarare sätt.
Lena lämnar aldrig det seende och uppmuntrar mig i natten och stärker trasiga sömmar. Hanna har fortsatt vara den vän som inte för ett ögonblick vänder sin blick ifrån mig utan lyckas ta mig ifrån ett utbrott av flodvågskatastrof i rätt ögonblick. Vi talar om svårigheten när hjärtat verkligen vill något och vikten av att inse att nuet ibland inte alltid innebär att allt måste hända nu, det är där tillit och tålamod kommer in. Vi ser lärare i människor och i varandra och jag vet att jag kan gråta och förkasta men utan att ge upp leendet för ingenting är på riktigt för alltid förstört, det bara lever upp i nya variationer.
Tacksamt nog fotograderade eldfagra martina en del under besöket här. I stunden är det dessa jag vill lyfta fram för att visa att glöden aldrig slocknar i det röda och att vi är ena riktiga rövarknytten som har paradiset nära.
