on the road that is.
jag tänker att öland är platsen för icke-tänkande på gränslandet till icke-varandet och det är därför jag hakar på trädkramarvännen olas idé om att göra honom sälskap dit. en möjlighet att få en paus dagen efter det att rävlyan definitivt blivit tömd på mycket av det som varit, det efter en nästan överdrivet dramatisk dag av ihopplockande avslut på en viktig epok. det är verkligt lyckorus som kittlar när jag susar fram med tält på ryggen genom malmö i gryningstid och vet att jag gör det jag är bäst på, att färdas framåt on the road again. slutligen når vi öland men rotlösheten blir inte mindre av långa skogspromenader med ola, inte heller av det omgivande havet eller bland alla yogamänniskor på festivalen som träder fram i sina vackra kläder med noga uttänkta detaljer som genomsyras av prana. jag tar inte för mig av mötet med den starka figur som ellen molnia är när hon omfamnar mig och jag går i ärlighetens namn omvägar då jag möter människor som söker min blick för ett samtal om energier, kanske om dagens givande workshops eller något annat. jag vet inte vad som är givande, bara att jag för en gångs skull betraktar yogamänniskorna utifrån och det perspektivet ger mig hemlängtan men jag vet inte riktigt till vad. det är bara i bastun som jag för en stund kommer hem. kanske är det samvaron med alla likställda nakna kvinnokroppar som i en bastu på en yogafestival förenar allt det nakna i lika avklädda samtal och jag betraktar och samtalar och finner var och en så oerhört stark och trollbindande. så bryts förtrollningen och jag vandrar vidare. ut i vindar som lurar mig att solen inte tar och jag gömmer mig mestadels i böcker och i olas närande sälskap. vi passar den tiomånader gamla noar, vars namn betyder, den som kommer med ljuset men den lille är för liten för att beröra mig och jag förstår inte vad han försöker förmedla då han söker sig till mig som om jag vore en människa, rädd för katten, som just därför blir provocerad av min svalhet och envist försöker få mig att se. noar är den lilla katten som trycker sin näsa mot min och studerar mina ögon och suger in mina röda dreads i en liten mun men det går inte, jag smälter inte, det är inte min kopp te.
på hemvägen är jag ändå glad över hur öland avslutades med mantran som sjöngs i den mysiga ateljen i skogen och hur jag sett människor som sprider kärlek åt varandra likt vass som smeker sig mot varandra i vinden och finns där, oavsett. ölands stillhet byts sedan hastigt mot dagens opponering bland klasskamrater som tveklöst har blivit en viktig del av livet och jag vill inte att en enda av dem ska byta riktning. ikväll har jag packat väskan för norrlandslivet och fått ett överraskande samtal från den bärnstensvän jag någonstans visste att jag aldrig på riktigt skulle förlora. det går inte att förklara men vårt språk är gemensamt och bär en självklarhet av vår historia och främst, av glädje. ständigt denna glädje. inget behöver jag mer än just detta. skrattet han lockar fram i mig kommer någonstans djupt inom mig, som en urkraft. energier i balans och de tårar som rinner är av glädje som inte går att stå emot, det väller fram och jag skrattar nästan ursinnigt och älskar denna bärnstensväns förmåga att göra min egen närvaro i mig själv så tydlig, så genomskinligt klar. det inre ögat blickat framåt och jag ser bara en enda dag kvar nu som består av struktur, sedan är friheten och ett möte med ludvig på en perrong i stockholm verklighet.
här nedan, några bilder från öland.
det oslagbara med att vara ute är nog ändå morgonkaffe kokat med triangiakök, att vakna rufsig i en grön sovsäck.
nu packas så ytterligare en väska och med stark prana blir rävlyan levande igen och jag ruskar på vingarna för att uppskatta hur högt jag kommer att flyga den här gången, för det är just så att vi alltid reser oss igen och snart sker det tillsammans med de mina, korallvännerna.
på hemvägen är jag ändå glad över hur öland avslutades med mantran som sjöngs i den mysiga ateljen i skogen och hur jag sett människor som sprider kärlek åt varandra likt vass som smeker sig mot varandra i vinden och finns där, oavsett. ölands stillhet byts sedan hastigt mot dagens opponering bland klasskamrater som tveklöst har blivit en viktig del av livet och jag vill inte att en enda av dem ska byta riktning. ikväll har jag packat väskan för norrlandslivet och fått ett överraskande samtal från den bärnstensvän jag någonstans visste att jag aldrig på riktigt skulle förlora. det går inte att förklara men vårt språk är gemensamt och bär en självklarhet av vår historia och främst, av glädje. ständigt denna glädje. inget behöver jag mer än just detta. skrattet han lockar fram i mig kommer någonstans djupt inom mig, som en urkraft. energier i balans och de tårar som rinner är av glädje som inte går att stå emot, det väller fram och jag skrattar nästan ursinnigt och älskar denna bärnstensväns förmåga att göra min egen närvaro i mig själv så tydlig, så genomskinligt klar. det inre ögat blickat framåt och jag ser bara en enda dag kvar nu som består av struktur, sedan är friheten och ett möte med ludvig på en perrong i stockholm verklighet.
här nedan, några bilder från öland.
det oslagbara med att vara ute är nog ändå morgonkaffe kokat med triangiakök, att vakna rufsig i en grön sovsäck.
nu packas så ytterligare en väska och med stark prana blir rävlyan levande igen och jag ruskar på vingarna för att uppskatta hur högt jag kommer att flyga den här gången, för det är just så att vi alltid reser oss igen och snart sker det tillsammans med de mina, korallvännerna.
Kommentarer
Trackback
