is this a cello song or just a sinking melody?
plötsligt tycks tiden som passerat gå om intet och jag slungas obarmhärtigt tillbaka till en tid då jag stod i en nästintill tömd lägenhet i natten, betraktandes fullmånen medan någonting vasst karvade ur den sista tryggheten ur min mage. allt detta var innan du kom och erbjöd något fulländat, men på en handvändning är historien en böneflagga utan riktning. en nära vän uppmanar mig till att börja dagen med yoga i ensamhet, att genom det försöka finna fokus och styrka. and then, the river come. det rinner ut och det är en obegriplig verklighetsuppfattning, men trots det, inte mindre sann. har inte tid att falla, inte plats att följa med strömmen nedåt utan måste agera som om det påklistrade modet verkligen är mitt eget och det är just därför som jag fyller händer och hjärta med regnbågsflaggor och smälter samman med hardqueerfamiljen i manifestation i folketsparks pariserhjul. det är därför som jag dansar gatorna fram och triggas av en polis som vill hindra marschern av färgglada aktivister, det är på grund av detta som jag tar natten tillbaka och dansar barfota i natten i en telletubbiesvärld och kramar mina vänner som livbojor på land. jag känner inte modet som jag hör tillskrivs dem som vågar följa en känsla som är omöjligt att förstå utan ser det inte annat än som en nödvändighet just nu för att kunna bevara mig själv som upprätt materia. det är för mycket allvar i varje steg att jag nästan ser mig själv uppträda i en tragikomisk liveshow där huvudpersonen skrattar hysteriskt åt vemodet och plötsligt är en ballong som spricker sönder och försvinner uppåt. mitt erfarenhetsregister brister i sömmarna och det liknar ingenting och hemlösheten förtär som thinner och kanske är det därför som jag cyklar fem mil en dag, allt för att vara så totalt utmattad att ingenting annat kan ta plats. varje upplevelse ger skavsår inifrån en omedveten sfär långt inifrån, som en källa av köld som sprider sig och ger mig kalla sköra händer. inget tycks färdigtänkt och rösten är stum men ändå där, det är någonting som hörs och det verkar vara jag. jag bekänner färg för mig själv när jag repar ackord och tar betydelsefulla stenar i handen. försöker uppfinna en metod för att fortsätta ett slags varande. nick drakes cello song gör sig inte riktigt rättvis genom rader som att;
”you would seem so frail in the cold of the night, when the armies of emotion go out to fight.
but while the earth sinks to it’s grave, you sail to the sky on the crest of a wave”
jag behöver en signaturmelodi som kan vara mitt ansikte när the usual one inte längre går att förlita sig på. när min fyrbenta vän bella la sitt huvud på min axel och varmt andades in kärlek i mitt öra så var hon min brygga, mitt hem och en önskvärd trygghet i magen.
