mellan raderna.

en vän skriver om förankring och jag låter begreppet passera och fyller det med betydelse utifrån där jag själv står, eller kanske snarare, f a l l e r.  samtidigt vet jag inte om heller det känns som en korrekt översättning för vad som sker, för jag förmår inte riktigt hantera vad som pågår. å ena sidan har jag inte heller några andra sätt att agera på än vad som just nu är min verklighet och på det sätt jag för den framåt. kroppen vill sjunka djupt ned i trötthet och klä sig i apatiska uttryck men min drivkraft, den som aldrig tycks lämna mig, drar ständigt upp mig igen och plötsligt står jag i ett stall och smeker en fuxfärgad hårrem i långa tag och bekräftar att vi båda, fyrbent som tvåbent, faktiskt är konkreta, även om inget annat tycks vara det. det är tyst omkring oss. det enda som hörs är ett stundtals diande från toterups noisette, isas fölunge, som äntligen, 23 dagar över tiden, såg ljus. bella är lugn och speglar den sinnestämning jag försöker finna själv och jag undrar vem av oss som egentligen leder den andre ut på en åker för att uppleva landet. på hennes rygg är det mesta annat förminskat och under en lång stund är det bara vi två i min värld och det renar. när tjädrar dyker upp från ingenstans eller när stenar tycks förvandlade till monster kan mitt fokus inte vara någonanannstans än just där, för att jag skall lyckas med att förhindra ett snabbt fall mot marken. efteråt står vi i stallet igen. bella med sina ögon fast förankrade på mig och jag låtsas att hon ler. kanske är det precis vad hon gör. när hon väl står ute och betar igen låter vi noisette braka lös med sina rangelben i padocken, noga övervakad av en beskyddade moder, under en himmel som bär en åska som riktigt vrider på sig, överväldigad för att så småningom få kasta sig nedåt med hjälp av regnet. ögonblick som dessa är ovärderliga möten, är en tid som får stanna upp ibland och ger perspektiv på det allvar som tycks ha krupit in under alla trösklar hemma, under kudden och ned i mina jeans byxfickor.