mellan raderna.

har sällan varit så trött som nu men still, going (str)on(g). fick ett hastig, men inte mindre, för mig, känslofyllt  besök på morgonen av den jag nu varje dag saknar. ser honom vandra vidare [och dess symoboliska betydelse förtär allt annat och jag greppar osynligt tag och vill förändra, utveckla, förminska, göra annorlunda men vet inte hur] ut med gandhi som vi gör allt för att uppmuntra så att åtminstone någon i den tidigare familjenheten inte ska falla. jag och erika har förvandlats från att särkiljas som två, till att numera nästan tänka färdigt den andres tankar och det är i någon slags vänskapssymbios som vi möter upp med maria och snart är på landet, dagen för de fyrbenta att nå sommarbetet och friheten. njuter av bella som gnuggar tänderna mot min arm och varmt talar till mig mot mitt öra, ler över hästar som försöker finna varandra genom något slags hierarkiskapande på nya marker. ryser kallt i hela kroppen då shanti, unghästen, alldeles för hårt träffas av dominos välriktade spark och plötsligt är huden på en hästbog djupt uppkarvad och en väntan på veterinären påbörjad då stygn definitvt måste reparera skadan. vi dricker kaffe ut termos och vi är alla pantertanter med kärlek för dopp. många timmar senare sitter jag på en balkong hos maria och anders i solen och jag blir bara mer och mer förälskad i dessa fantastiska människor och definitivt förundrad över hur gandhi så milt och vänligt bekantar sig med deras katter som är allt annat än milda, de snarare vaktar, fräser och morrar ur djupen av sina rovdjursbröst, hos maria och anders är gandhi numera bonusbarn och med känslan i ro lämnar jag så henne där med uppmaningar från mina vänner att ta plats i min egentid, att våga vägra social umgängespress och faktiskt inte behöva stressa hem för att spela glad och pepp på den feministclub jag planerat att gå på. no matter what, jag går snart sönder. ringer så mina förväntansfulla vänner och förklarar läget och för varje samtal blir stegen lite lättare. möter underbara, lugna, stabila ola på hemvägen och där finner jag bara harmoni och en känsla av hemmalugn och vill stanna kvar i all evighet, så länge han fortsätter se på mig med den där blicken som säger att livet är ett allvar men lika mycket en gräsäng, en känsla, något du själv avgör. han är roten i min dag och med den tanken ler jag lite och vandrar vidare. får sälskap på vägen av en främmande man som menar att han måste få tala med mig om sin otroligt feministiska moder som han beundrar så, och jag undrar för mig själv vad jag egentligen sänder ut för koder till folk, feministiska vibrationer, någon? tackar väl och bugar då. hos erika och måns finns ingen press, ingenting som någonsin är för mycket och där landar jag senare och känner livskvalité i kanten på dagen och hur den, trots vemodighet, faktiskt kantat min tid, varje stund och faktiskt också, just nu.