mellan raderna.

efter en minst sagt intensiv dag så försöker jag övertala min kropp till att göra aktivt motstånd mot de baciller som smygande tar sig allt närmre, i något bittert försök att däcka mitt sinne, för att be min kropp kapitulera i liggande position. [ tänder en nagchampa, slår på en buddha-bar skiva och låtsas som att jag är oövervinnlig ty mästerkatten lämnar inte sina stövlar i första taget o ni som känner mig vet att envisheten kommer att stå inristat på den slutgiltiga stenen ] efter morgonens queer tour på biblioteket så ligger nu ett par kilo queer/trans/homo/bi/transexual/heteronormativa studier/transvestism/faghag/ - och liknande litteratur här och lockar med sina skrivna ord om praktiker och teorier. jag och erika har påbörjat vår mentala process, något som i slutändan skall resultera i en b- uppsats, frågeställningen är påbörjad men vårt forskningsfält är ännu inte begränsat nog. ytterligare något som kan få stå på den där stenen, oändligt törstande o ständigt i jakt på det bortom, det som inte alltid syns men som finns, det som skriker och ropar och känns. efter en ordentligt queerrunda, efter trappor jag aldrig uppfattat som så oöverkomliga som nu, med andnöd och niagarasvett, så kom jag hem, dansade lite vals med gandhi, bytte om och så on track again. spenderade många timmar i stallet och övertygade mig själv om att hårt arbete är bra, är nästan som en bastu, iklädd tjocka kläder med svetten rinnande längs kroppslandskapet. de fyrbenta delade min tillfälliga (o)balans genom att uppträda som om den starka vinden var en livshotande best, som om varje buske dolde satan och i sin rädsla blockerade de sitt minne, det som vanligen talar om för dem att den röda räven intill dem är trygghet och vänskap. jag och erika nästan flög omkring själva på åkern medan vi brottades med sju hundra kilo hästkropp, vi fick anstränga oss för att spela ledarskapets charader då unghästarna hellre ville flyga över våra huvuden är fromt promenera intill. svetten slutade aldrig forsa och göra min kläder obekväma och jag blev en relativt sliten (liten) katt.

"det är ett mysterium", svarade lejonet. "jag antar att jag föddes sådan. alla andra djur i skogen räknar naturligtvis med att jag ska vara modig, för lejonet anses överallt vara djurens konung. jag upptäckte att om jag röt tillräckligt starkt så blev alla levande varleser rädda och gav sig iväg. jag har alltid blivit förfärligt rädd när jag stött på människor, men jag bara röt mot dem och de sprang alltd så fort de kunde. om elefanterna och tigrarna och björnarna någonsin hade försökt slåss med mig så skulle jag själv ha sprungit - så feg är jag - men så snart de hör mig ryta försöker de försvinna så snabbt som möjligt och jag låter dem naturligtvis löpa." L frank bauum, trollkarlen från Oz.
läser just nu en, för mig, ytterst aktuell bok, där författaren skriver; "alla människor och djur eftersträvar alltid att kunna kontrollera och hantera sin situation i alla lägen - det är en central del i vår överlevnadsstrategi. [...] även om hästar är farliga djur och ridning är en farlig sport, så är det inte alltid i första hand fysiska faror och kroppsliga skador, som gör oss rädda. den utlösande faktorn är istället att vi människor hamnar i en situation vi inte vet hur vi ska kontrollera eller hantera[...] där många människor drabbas av symptom på rädsla som olika fysiska och mentala blockeringar som försvårar situationen." författaren utgår ifrån vetenskapliga studier, där både läkare samt ryttare på elitnivå är inblandade i projektet. jag funderar på detta med rädsla och blockeringar. vår tillvaro är allför konstruerad, vårt sociala varande, är för skapat utifrån normativa ramar som begränsar oss till att våga erkänna våra rädslor, för att hämma det verkliga, det som känns men inte alltid begrips. detta behöver inte ha att göra med dagens upplevelser. jag tänker på en viktig människa som finns alldeles intill, inte så ofta med sin fysiska person men med sin mentala, desto mer. vi samtalar om hur mått av självbehärskning och upprätthållande av normens moral ständigt reproduceras och hur människor ständigt tycks jaga definitioner av känsloliv, som om någon äger det sanna, det goda, det som alla mår bäst av. det blir problematiskt då min upplevelse av känslan är autentisk, samtidigt som jag förväntas hålla mig till alla de ord som de flesta tycks förstå. min egen upplevelse av stunden, av energierna, av det jag längtar efter, kanske inte vill eller ens har behov av verbala uttryck, bör inte inhängnas, minimeras till det verbala språkets hage utan bör istället få explodera i själva upplevelsen, i mängder av tillfällen då just de sköna energierna närvarar som mest. resultat av alla förväntningar är att vi lär oss att fördöma oss själva, sättet vi drömmer på, det vi önskar som faller bortom det vardagliga. slutligen faller vi in i förvirring, i ingepersonsland, där vi inte längre vet vilka vi är för det kaos som uppstår mellan inre verklighet och yttre frontalkrockar totalt. döm inte, döm inte, döm inte. vi får inte förneka, inte glömma, inte var osanna mot det verkligt, verkliga. jag bryter av på det sätt jag vill. texten är min egen. vi avslutade timmarna i stallet med hästar som skapade den vackraste musiken med käkar som malde middagsmat. de enda övriga ljud som hördes var katternas smygande i halmen och min kamera som fångade några stunder i ögonblick av ren glädje, rofylldhet och slutligen, även balans.

                               
                            
                
                            

                            

                            

                            

                            
                      
                            

på hemväg. genomblåsta av den skånska vinden som aldrig flyr fältet. tyvärr så har det blivit något problem med min uppladdning, har underbara fotografier på allra finaste erika, uppstyrd med hästsvans på huvudet som den vackraste trolldrottning men tids nog, kommer även de upp. väl i hamn så är jag renskrubbad men inuti pågår kriget, bacillinvasion eller icke. då ser jag inte mer, och inte heller mindre ut, än såhär. må bästa liv vinna.