med frustande och frustrationer.
jag vältrar mig ur sängen snarare än smidigt glider ur den till en alarmerande signal som inte visar på mer än 05.30 en lördagmorgon. från det ena till det andra, all eventuell klagan över denna tidiga morgon försvinner genast då vi öppnar den knarrande stalldörren och möts av välkomnande morgonhälsningar av de fyrbenta. gandhi gör oss sälskap där hon sitter på stallgolvet och betraktar oss i våra prakiska sysslor. att återvända till dessa djur efter många års frånvaro har varit - och är fortfarande ibland så annorlunda, mestadels för att de skrämmer mig ibland, djuren. en medvetenhet om hästars styrka och storlek gör att den vuxna linda inte längre för sig lika vant och orubbligt bland hästkropparna, inte längre odödlig. frågan är om det gör någonting? minns dagar då min moder förfärades över att den lilla men stentuffa dottern satt inne hos stallets största hästar, viskade förtroligheter till dem och fick de allra största hästarna att slappna av och göra sälskap med henne. those were the days. många år senare har jag nu återvänt till hästarna men inser att min utgångspunkt är helt annorlunda nu. jag kan inte förneka att jag vet att djuren är vilda, enormt intelligenta, starka och ibland oresonliga. jag vet också att det endast är med respekt jag kan förtjäna deras tillgivenhet, att de är goda, nyfikna, sociala och livfulla. jag har fått erkänna att deras storlek skrämmer mig, att jag måste se min egen rädsla i ögonen, utmana den för att kunna övervinna hinder. samtidigt så är det någonting som gör att bara deras närvaro gör mig salig och tillfredställd, att jag kommer hem. jag hade bestämt mig för att denna morgon var utmaningarnas tid och dagen då jag skulle göra de allra största djuren till mina vänner. frustande, hungriga, otåliga sparkade de i boxväggarna efter mat. jag slängde av mig osäkerheten och befann mig snart inne hos dem, vidrörandes en mjuk hals och fick en mjuk mule snusandes i mina kläder, i mitt hår. med stora ärliga ögon, betraktande. medan hästarna tuggade i sig frukosten så gjorde jag och erika detsamma, det kändes som att jag svalde ned den sista osäkerheten och började falla igen, falla för dessa underbara djur för att de ger så mycket. jag är tillbaka nu.
någon som däremot är balanserandes på den sköra tråden nu är gandhi. det hände något fruktansvärt, ett kort ögonblick så krossade hon mitt förtroende och glädje, en relation som förbytts till vemod, ilska och svårhanterlig kärlek. ända sedan hon kom till oss så har hon utvecklats med stormsteg till att bli en fantastisk lekkamrat, familjemedlem, arbetspartner och kramkamrat, busigare och alltmer livlig. hon har även på senare tid utvecklat en alltmer utmanande karaktär. hon har blivit en hund som vaktar sitt hem, som varnar nykomlingar med en dovt morrande vs höga skall, ett uppträdande som inte har varit annat än en uppblåst teater som snart bytts ut till att älska nykomlingen. dock har hon börjat nafsa dessa nya människor i hasorna, ett beteende vi inte sett allvaret i utan menat att en hund är en hund och att smånafs inte är någon skada skedd. likadant som föräldrar skyddar sina barn har vi skyddat vår hund och menat att; "vår hund är så god, hon bara låter och gör absolut ingenting." jag ser nu i efterhand att det som skedde kanske var oundvikligt, att det behövde hända för att vi skulle se allvaret. idag i stallet så passerade en kvinna gandhi då denne satt och sälskapade med oss i stallet ett par meter ifrån mig där jag stod och borstade stallgången, jag hann inte upptäcka vad som skedde förrän kvinnan står en bra bit ifrån gandhi, upptryckt mot väggen och gråter. gandhi hade redan hunnit attackera kvinnan och huggit henne i benet. inget nafs, ingen lek utan tagit en rejäl tugga. att kvinnan dessutom är hundrädd gör att jag vill skrika över situationen ännu mer, hur ska denna stackare någonsin våga tro att alla hundar inte är farliga då även vår "goda hund" biter? situationen är under kontroll men kvinnan gråter, mest av chocken över att bli anfalllen och jag gråter för att jag i min ilska inte ser några alternativ än att säga adjö till vår hund, att skicka vidare henne för omplacering för att det aldrig någonsin är okej att ha en hund som biter, att jag inte kan riskera att hon biter fler nu när hon visat att hon bär de tendenserna. nästa gång kan det vara fredens små brorsöner som jag älskar som råkar illa ut, en granne, någon på bussen. jag står inte ut med tankarna som kväver mig där i stallgången och erika är min stöttepelare och pepp som menar att allt går att lösa, att gandhi behöver hjälp, att hjälpen kommer att göra henne trygg och värd att leva med. några timmar senare ligger hon nybadad i sängen och vilar. slänger en blick på mig av tillgivenhet och signalerar med ett milt svansviftande att jag är hennes mycket goda vän. jag behöver diskutera med hennes andra människa freden, vi behöver finna någon som vill ge gandhi det hon behöver i form av terapi.
imorgon är det internationella kvinnodagen och jag vet att jag kommer att marchera med stolta starka steg. ikväll är det tänkt att en fest inför dagen ska hållas och att vi ska vara där. jag hoppas att dagens timmar ska föra min lust i den riktningen.
någon som däremot är balanserandes på den sköra tråden nu är gandhi. det hände något fruktansvärt, ett kort ögonblick så krossade hon mitt förtroende och glädje, en relation som förbytts till vemod, ilska och svårhanterlig kärlek. ända sedan hon kom till oss så har hon utvecklats med stormsteg till att bli en fantastisk lekkamrat, familjemedlem, arbetspartner och kramkamrat, busigare och alltmer livlig. hon har även på senare tid utvecklat en alltmer utmanande karaktär. hon har blivit en hund som vaktar sitt hem, som varnar nykomlingar med en dovt morrande vs höga skall, ett uppträdande som inte har varit annat än en uppblåst teater som snart bytts ut till att älska nykomlingen. dock har hon börjat nafsa dessa nya människor i hasorna, ett beteende vi inte sett allvaret i utan menat att en hund är en hund och att smånafs inte är någon skada skedd. likadant som föräldrar skyddar sina barn har vi skyddat vår hund och menat att; "vår hund är så god, hon bara låter och gör absolut ingenting." jag ser nu i efterhand att det som skedde kanske var oundvikligt, att det behövde hända för att vi skulle se allvaret. idag i stallet så passerade en kvinna gandhi då denne satt och sälskapade med oss i stallet ett par meter ifrån mig där jag stod och borstade stallgången, jag hann inte upptäcka vad som skedde förrän kvinnan står en bra bit ifrån gandhi, upptryckt mot väggen och gråter. gandhi hade redan hunnit attackera kvinnan och huggit henne i benet. inget nafs, ingen lek utan tagit en rejäl tugga. att kvinnan dessutom är hundrädd gör att jag vill skrika över situationen ännu mer, hur ska denna stackare någonsin våga tro att alla hundar inte är farliga då även vår "goda hund" biter? situationen är under kontroll men kvinnan gråter, mest av chocken över att bli anfalllen och jag gråter för att jag i min ilska inte ser några alternativ än att säga adjö till vår hund, att skicka vidare henne för omplacering för att det aldrig någonsin är okej att ha en hund som biter, att jag inte kan riskera att hon biter fler nu när hon visat att hon bär de tendenserna. nästa gång kan det vara fredens små brorsöner som jag älskar som råkar illa ut, en granne, någon på bussen. jag står inte ut med tankarna som kväver mig där i stallgången och erika är min stöttepelare och pepp som menar att allt går att lösa, att gandhi behöver hjälp, att hjälpen kommer att göra henne trygg och värd att leva med. några timmar senare ligger hon nybadad i sängen och vilar. slänger en blick på mig av tillgivenhet och signalerar med ett milt svansviftande att jag är hennes mycket goda vän. jag behöver diskutera med hennes andra människa freden, vi behöver finna någon som vill ge gandhi det hon behöver i form av terapi.
imorgon är det internationella kvinnodagen och jag vet att jag kommer att marchera med stolta starka steg. ikväll är det tänkt att en fest inför dagen ska hållas och att vi ska vara där. jag hoppas att dagens timmar ska föra min lust i den riktningen.
Kommentarer
Trackback
