Going home; äntligen!
Lyssnar på Tallest Man här i Pärlan; hemmet jag verkligen är på väg att lämna. Inget hasta luego, inte på återseende utan adjö. Nästa gång jag besöker denna plats tillhör den Kajsa, mina prylar & min rotkänsla har jag packat ihop & tar med mig härifrån. En halv dag av längtan tillbaka hit fick jag uppleva, sedan började strävan vidare, tillbaka norrut kännas igen. Malmö är härligt när det sjuder av liv, när människor rör sig överallt i alla möjliga utstyrslar, brunbrända armar, när gamla män spelar shack längs gatan, hundar ylar, barn skrattar & allt tycks levande; likt en kokande gryta. Men just därför gör staden mig också tokig; var finns en lugn plats? Gick runt en dag & sökte förgäves. I min sökan hann min plånbok bli stulen & vips var jag utan både telefon & identitetskort, pengar & annat som ändå gör livet lite enklare. Kajsa & jag har snabbt förvandlats till en enhet med två huvuden. Vi har följt varandras steg & försörjning, telefonsamtal & nattliga meddelanden. Visst är hon min enda man, min morfar & min fantastiska vän & det är henne jag kommer sakna, inte staden i sig själv. Och Erika, finaste Erika med mulliga Molle er kommer jag sakna men ni är familj & vi måste snart ses igen. Har upptäckt en pärla under stenen jag inte lyft på förut, Gabbie från förra sommaren är numera en vän med en redan inbokad Luleåresa så allt börjar sjunga om granarna igen.
I vanlig ordning har jag även fått möta Robert under de omständigheter vi gjort till våra; nämligen känslan av lånad tid & plats; något för stunden som alltid grundar något, det där vi en dag någon annanstans på något sätt kommer skapa något större av. Lika abstrakt som det låter men oerhört verkligt möts vi & det i närvaro. Denna gång hade vi sällskap av Roberts lilla Ludvig & dennes storebror Ivan. Rörande att bli ihågkommen av Ludvig som den han en gång målat tavlor med. Robert bär en doft av skog med sig, var han än tycks befinna sig & visst faller jag litegrann. Det är helt i sin ordning för vi vet båda hur livet ändå händer för oss & det rör sig inte i gemensam riktning & just det är som det ska. Men visst är det underbart härligt att möta någons blick som vi möter varandras, lite vemodigt att skiljas åt. Jag är glad att han strålar, att han har någon särskild som han sammanstrålar med. Jag berättar om det som sker i mig & hans leende tillbaka är bara ljust & rent. Vi vet båda två att livet inte än är menat att förena oss; inte annat än som vi just nu möts.
Jag & Sophie spenderar många timmar, nakna som valrossar i solen vid kallbadhuset & färgas röda & fräknarna talar för att sommaren är nära nu. Mötet med Fredrik några timmar senare är motsatsen till solen, är en urvridande känsla av gråa moln & jag vill fort ta mig vidare & klippa det sista bandet. Det är nära nu & inga ord till honom har jag kvar. Hejdå, tack för åren som gick. Jag lämnar det bakom mig nu & jag vill nästan fira det. "We spend so many years", Tallest man sjunger på & jag förundras utan att ångra någonting över hur somliga kan passera genom ens liv men sedan verkligen tona ut. Där var några lärdomar som behövdes & de åren behövdes nog, tack för det.
Samtalar med Ludd i luren & han ber mig komma hem; nästan varje dag ber han mig återvända & jag vill inget hellre nu. Så många roliga projekt som väntar; its time to go. Blir lika förvånad varje gång han så tydligt uttrycker det jag så länge inte vågat känna tilltro till, att det här finns. Att vi finns; att vi vågar vara fallande tillsammans, flygande & glada. Så jävla kär, hur är det möjligt?
Nu vill jag hem. Sista dagen i Malmö imorgon. I sinne & känsla är jag redan där i norr; har nog varit kvar där hela tiden. Det blir inte något hem kvar här, inget rävgryt. Löftet jag gav mig själv i Indien som resulterade i granarna på ryggen är infriat; Im going home & äntligen vet jag var det är. Denna gång reser hon med mig, Gandhi. Kanske kommer hon äntligen att landa, kanske kommer hon aldrig någonsin göra det.
Kommentarer
Trackback
