mellan raderna.

Men bara kör säger kajsalanta åt mig i luren, låt det ske med buller & brak & ingen ånger. Och visst närmar det sig.

Så kär är leken; är också det lekfullaste på stort allvar & broar byggs & fälls. Vaknar om natten där du sover intill; bär upp ansiktets alla drag när det ser som tydligast ut, naket. Du ser begriplig ut i ditt lugn medan jag själv vaknat av att nattens timmar vänder på tid & rättvisa resonemang, upp & ned. Så nära mig du ser ut att ligga om jag kunde se oss från fönsterkarmen, liksom inslingrade i varandras lugn. Ändå har jag vaknat av inre oväsen där jag drömt att du dragit mig hårt i tårna men trots allt är vi verkligare än drömmen. Ingenting annat än din djupa sömn tycks du befinna dig i medan jag befinner mig i efter-drömmen-energier & funderar över varför du drog så hårt i mina tår & befäster vidare; i andra resonemang att allt måste ske genom kärlek. Kärlekens hänsynslöshet skapar riktningar & beslut där varje känsla förtjänar sin plats i stunden, allt i sin ordning. Det finns egentligen bara en enda väg i sig själv när kärleken är det som fyller en & är det enda som leder en framåt; allt visar sin tydlighet & flödet framåt tvekar då inte. Kärlek i allt & för allt. Jag märker något i magtrakten nu, något som nu börjat landa ordentligt & som ger mig indikationer på att du inte kommer välja som jag önskar & att jag redan nu måste förstå & acceptera det; se på dig med kärlek som saknar all vilja att påverka dig att göra annorlunda. Så länge du går din egen sanna väg ska jag vara glad för dig för bara då är jag ärlig i min kärlek till dig & därmed, som närmast den kärleksfulla grunden jag vill utgå från i mig själv. Jag får inte forcera över det jag önskar på dina läppar när jag vidrör dig för de orden jag önskar är blott mina; inte dina & jag vill inte ha några kopior, inga staplande steg för att möta några krav, inga möten som sker av rädsla att förlora varandra, inga gripande händer; bara för att. Flyg fritt, älska störst käraste trutsång, min besvikelse är min process & resa; inte din & jag vill bara älska dig; inte vara orättvis. Där på natten börjar jag försiktigt & rent symboliskt att reda ut alla våra ihoppusslade delar till kroppar; lyfter bort min hand från din sovande bröstkorg med den glada solen jag var den första att en gång kyssa till liv; låter min vilande hand på din ländrygg glida undan. Sov i ro; vakna fritt & fortsätt älska.

När jag vaknar igen nästa gång är du där; efter natten & utan aningar rör du dig över mig med det välkända bettet som placeras i min nacke; de där händerna längs min ryggrad & jag ler för mig själv; trots allt; undrar om du egentligen anar något men ingenting frågar jag utan delar vidare & möter dig i stunden & sedan; vid morgonkaffet; slutligen möter jag din famn där jag släpper något när jag går. Jag gör detta; steg för steg för kärleken & inget annat; för den stolta kattens kärlek; för att jag älskar dig & vill se dig fri i dina val; bortom det jag drivit mig själv till vansinne över. I ärlighet kan vi finnas & det är den enda väg jag väljer.

Yesterday we made our new clothes; följande dag är det rakt på utan mellansnack. Möter Eve & börjar i samtalet med henne förstå att det är jag som är drivkraften bakom er sammanlänkning; att jag är guiden som fört er två samman igen; att jag genom mina resonemang & agerande kring kärlek fått er att våga tro på kärleken & formen av tvåsamhet inom den som ett vackert alternativ. Som jag uppmuntrat & stöttat er två att mötas & våga falla & står plötsligt där & inser vad jag skapat nu; hur omvänd min önskan för sommaren gestaltar sig. Underligt & ganska vackert i all sorg möts jag av en känsla som är nära på rofylld. Nu har ni ingen annan väg att gå än att möta varandra & på riktigt ta reda på vad ni tror er ha & vill ni så kommer jag inte stå i vägen för det. Detta krävs också; om er relation annars kommer finnas kvar i den dedikation jag en dag vill möta själv. Eve är glad [hon tror sig ha fått den jag älskar i egen hamn nu] medan jag vet att detta bara är början på en mödosam process.

Så går jag vidare; nära mig själv hela vägen in i nästa [avslutande] möte med älskade trutsången; vidare in i den vackraste sommarkväll vid fjärden där L:s ögon strålar mot mig som vilken annan kväll som helst. Mitt i mödan; i det som komma skall finner jag lugnet; den landning jag alltid känner på resande fot & detta i sig är en sådan resa där alla okända gränder finns där; redo att upptäcka. Förklarar A L L T jag någonsin känt & idag bara VET så säkert; har ingen rädsla kvar i något utan låter ärligheten, sprungen ur kärleken tala fritt & kräver endast en sak; ärligheten i gengäld. I mötet finns så mycket ömhet att mötet i sig är det alla sorgligaste för inget kan en veta & önskan är inte riktigt över än. Men. Så talar han om att hon finns där, i honom på ett sätt han inte heller vill välja bort; istället önskar han mer av det som redan är för livet utan räven kan han inte heller se. Men då vet jag & jag andas med magen, fryser fast en stund & tydliggör att det är dags för mig att bryta upp nu; time to go för jag nöjer mig inte längre med några smulor här & där trots att jag älskar varje en av dem; alla stunder vi delar men behåll dem för dig själv nu; jag vägrar vara något som ibland väljs i andra hand när du tillägnas mer än så för mig; alltid. Att tydligt säga att jag bryter allt med dig nu, att inte tveka när orden kommer är det svåraste jag gjort men det enda möjliga just nu. Vår resa är över. Kramar om dig; hela kroppen skakar & dina tårar fortsätter rinna som de gjort ett bra tag nu, känner din smekning över nacken, hur du når mina örsnibbar & jag måste dra mig ur ditt grepp för jag dör just nu; vill inte möta din blick längre; ser för mycket i den. Men ska du verkligen gå nu, undrar du. Jag vill inte leva utan en relation till dig, det går inte. Det måste gå; svarar jag. Jag måste få landa i mig själv, allt steg för steg. Hejdå. Går utan att vända mig om trots att jag på sätt & vis har dött för en stund men återuppstår längs promenaden hem.

Dagarna som följer visar att beslutet inte kunde tagit sig andra uttryck; inte nu. Är lugn & i balans. I fullaste sorg men utan ånger. I full respekt för mig själv & så glad över att kärleken till en själv fått visa vägen. Allt i föränderlighet; allt i enighet med flödet framåt. Luren vilar tyst, alla impulser att ringa dig får kastas i sjön; ingen chans att jag ändrar mig nu; inte i livet som det är nu. Vore lögnare om jag sa att jag är glad för er; är bara glad för min egen skull att jag inte blev min egen bödel.