Om de där stunderna.
Okej. De senaste stunderna flödar igenom mig & de får ta sig igenom & ut. Går det verkligen att gå tillbaka & för sig själv återskapa känslan som upplevdes för ett par stunder sedan så att de återspeglas ungefär som när själva stunden gavs? Allt i efterkonstruktion blir en tolkning men likväl som fotografier där alltid något särskilt hamnar i blickfånget, i fokus. Där är du & jag häromnatten, min bara rygg mot din mage, min tyngd vilar över dig & vi smälter ihop där, så nära som det är möjligt när en går bortom de fysiska barriärerna & s e r även med slutna ögon den andre. Senare hamnar vi i en äventyrshall & din & Idas klättring är också min då jag aldrig släpper er med blicken, snarare följer er, finslipar tekniken & känner endorfinet flöda genom er, till mig. Vi möts som fåglar på marknivå & du drar mig så gärna intill mig, allra helst hela tiden & det är dessa små ögonblick när du verkligen inte kan hålla dig en enda stund ifrån mig som det där leendet kommer fram som tydligast, mitt leende som du brukar omtala, längta efter. Leendet som inte kan vara ärligare än just när det föds, når ut & träffar dig i magen. Stunder som när jag vaknar på morgonen av att du räknar mina fräknar & när det leendet banar väg in i dagen. Märker hur vi kommer varandra närmre för varje stund som genomlevs, när vi möts & andas, ut genom dina näsborrar & tillbaka in i mina. Rundandning & slutna symboler som är fria & bara föder mer & större längtan. Din puls mot min då våra egna skiljelinjer suddas ut & det är något abstrakt & öververkligt som länkar oss samman.
Jag börjar landa i tanken om vi möts i något att fördjupa, något som även finns i förlängningen av det som länkar alla stunder tillsammans ( i tanken börjar det skapas, scenariot om två, inte tre ). Jag börjar märka, som i afton att detta börjar få andra processer att tumla runt där jag verkligen får andas djupt med magen när du kysser henne, även om jag själv också har tillträde till de där läpparna, till era sammanstrålande mjuka linjer. Varför träder egot in såhär när jag egentligen borde vara nöjd & glad över allt det vackra jag får genom er båda två? Kanske anar hon mitt inre tumult, brottar ned mig & förför mig med de där sammetlena händerna & jag glömmer plötsligt bort varför jag nyss börjat tveka inför formen av relationen. Men det är just de där stunderna med dig som hägrar mest, som ger både sköna blad & riviga kvistar för att jag vill ha mer av de stunderna, för mig själv. Du & jag & egen dedikation, Thats it. Egot talar, girigheten tar ibland över & vill skapa tvåsamhetsfokus & rävtrutsdedikation. Jag närmar mig leendet igen när din hand söker min som denna kväll, värmandes varandra i den gamla soffan i kollektivet, när vi möts i blickarna som får det ila genom hela kroppen men jag fryser fast & vill vända mig bort när jag ser hur hon lutar sig över dig, ger oss båda varsin kyss & det är egentligen jublande vackert men känns så jävla svårt. Hejdå & godnatt säger jag när du går men vill egentligen inte alls säga varken hejdå eller sov gott (eller visst; sov gott men också, jag tänker göra detsamma, bredvid) & stannar kvar med henne. Med huvudet i hennes famn blir det lugnt igen, blir jag glad & faktiskt rätt salig för hennes svala hand i min nacke är som fria fåglars dans.
Livet är egentligen rätt vackert även när det känns turbulent. Älskade & superbästa Mallamåne är här hos mig nu också. Inte riktigt så nära att jag får somna sked med henne men ändå, vi möts när livsvindarna för oss fram till Sunderby sjukhus, när läkarna slutligen konstarerar att axeln på riktigt inte sitter där den borde & planer för operationen i augusti fastslås. Med Malla bredvid känns hemmet flyttbart (då hon är hemmakänslan personifierad) & alltid nära.
Har hunnit med en tidig morgon hos Sveriges Radio Norrbotten med däremot ingen sömn så nu är det tack & adjö.
