mellan raderna.

Jag älskar vad solen gör med dina ögon men jag skyller inte på den när en yrsel drar genom kroppen & ger oss båda leguanblickar mot den andre. Har du valt mig nu? Undrar du. Är det så att vi har valt varandra? Jag omfamnar dig men kan aldrig få nog, kom närmre. Jag har valt dig länge, säger jag. Jag har vetat att detta skulle komma en dag, du & jag, visste bara aldrig på vilket sätt eller när. Sådant en aldrig vet men känslan i magen har aldrig gett vika, inte heller jag även om vi haft otaliga kringelkrokar för att nå varandra. Nu är vi här & jag har ingen tvekan, jag bara vet att det är rätt. Försöker vakna till om nätterna, bara för att konstatera att det verkligen är du som ligger intill & jag slingrar mig närmare; för att jag kan & vill. Tar inte en enda av dina beröringar för given, inte ett ord av vad du säger eller vad som känns för nu är nu. Vaknar & ger dig så många lyckliga leenden & viskar sådant till dig jag inte sagt till någon annan förut. You're home & I'm home. Med varandra. Ständiga processer, att landa i sig själv. Det finns inget annat än raka rör för att kunna nå ut sedan, utan omvägar för att signalera det som kommer från det mest avklädda. Alla har vi våra resor. Får möta min systra som återvänder från en resa, även hon har sina egna färder & jag finns nära; det är en lycka att få finnas verkligt geografiskt nära. Hanna gör mig ljusare, blondare & sommaren känns greppbar när en cyklar hem ljusa nätter & vi ser på Short Bus & lever i regnbågen.