mellan raderna.

Dagarna genom hänger vi i samlad skara, familjen växer & det är verkligt bokstavligen så. Nu firar vi öppet med att jag ska bli moster som vi säger. Min kära vän A har ett liv, än så länge inte större än ett hallon i magen & det vi i hemlighet vrålat av glädje för i skogen är nu tydliga leenden vi bär med oss överallt. Vi ska lära den a l l t vi kan, vara guider & ta den med oss & gå upp & ned på saker. Att se hur A & L flödar fram på sina longboars i form av de två som skapat den som växer är ren njutning, kan riktigt se hur hallonet redan nu lär sig rörelse & balans. Tålmodigt skall vi nu vänta, hoppas på det bästa & se vad som sker. Det är mycket som växer, även i Bengt-kattens mage & snart kommer födelsen & med den kanske den unge jag & Lurig vill namnge & ta hand om. Jag & L växer också vidare. Jag tog språnget ut en dag, i en båt på sjön i sälskap av far & Ludd där jag & den sistnämnda skapade turnéspel, skrattade åt fars underfundigheter, levde i närvaro & i någon slags familjelik sfär. "jag vill bara vara med dig", sa jag medan småfåglar slog i min halsgrop. När han tog emot mina ord med antydan till att förändra sig själv för att passa mina önskemål slog jag ifrån & sa nej & gör inte så. Välj inte som jag önskar för att jag önskar. Inte förrän du verkligen av egna initiativ väljer kan jag tro på det du gör så landa i din egen mage först." Nu vet han något väldigt konkret & jag vet väl egentligen inte mer än att jag gjort det jag måste, raka rör & inget annat. Vi fortsätter därför in, raka valser & ibland helt upp & ned genom reflekterande dagar av inre dramatik där Hanna lugnar med att thats organic so no panic; allt är en naturligt förändringsprocess i ständig rörelse, det landar där det ska & månlivet uppmuntrar till att andas ordentligt när jag går lös & förlorar den medvetna närvaron. För inte är det enkelt alla dagar när mycket vill ha mest & jag oroar mig för att jag ser mönster som går igen. Eller; Går dessa mönster verkligen igen? Jag har möjlighet att av erfarenhet välja annorlunda nu & kan därför omvandla & låta den äntligen så ärliga processen ha sin gång. Jag vill bara befinna mig puls mot puls & vara utan hinder & tar mig i kragen & försöker en gång till. Hon är nära ibland, stunder när jag glömmer av att jag glidit undan & visst berör hon mig fortfarande men inte så. Youŕe not the right one. For this. Tanken redan född & det är svårt att vända om så jag fortsätter. Så en morgon ringer R mig, likt en slags distraherande lockelse & dyker upp i staden. Mönstret börjar tydligt visa sig, visst gör det. Då, på den tiden var det du & jag, sedan dök hon upp & jag vek undan & valde annat. Nu, samma historia & jag börjar vika undan igen & väljer annat; Eller gör jag? Egentligen inte. Inte alls faktiskt. Och det är bra. Bara en stund av tid att reflektera över samma gamla visa. Jag & R hamnat om kvällen & natten på tu hand & somnar sedan med Bengt mellan oss som det en gång var men ändå inte riktigt. Vaknar upp & har hamnat så nära att vi måste tala om saken & det är inte svårt att förklara hur melodin går & R ler med de där snart Velvet goldmine sminkade ögonen & förstår & uppmuntrar. Vi flödar vidare in i dagen & har familjefrukost med A & L & Luring & det är ganska enkelt att vara ärlig egentligen när det inte finns någon annan väg när en är närmast sig själv. Vi skrattar i öronen på varandra & vi får se till att landa såhär, då kommer sanningen så nära. Jag vill så gärna bygga vidare på saker, våga go for it; all in & i dedikationens namn se hur stort det kan bli, vilka höjder som kan nås. Tillit & tålamod när vi inte möts i tanken om detta än; kanske aldrig eller så är det möjligt; en får se. Sysselsätter mig med drömmar om vindar i skogen, wendy in my wood. Tänker kring hur vackert det är att vara berörd; att jag är en sucker för rättframhet & eld. Hur jag beundrar att hon en så lång tid efter mötet i Indien kommer tillbaka till mig i form av långa mail där hon berättar om kärleken & rädslan för den då & drömmer om ett nytt möte som en dag kanske kommer. Klart att det kommer om det sig vill. Vi kan också hjälpa flödet tillbaka till varandra på traven. Livet är rätt vackert ändå, även när axlarna har börjat ge mig begränsningar jag aldrig mött förut. I veckan börjar ett jobb jag nog inte alls kan utföra men så är det, livet. Då dyker annat alltid upp & snart kommer Månlivet & hälsar på. Ugglehållplats & jag längtar så. Det finns mycket att vilja hänga upp i sin gran, betrakta & vara glad över. Jag måste kanske slänga ett par förväntningar på vägen, kasta loss på det sättet för de där förväntningarna, de hade aldrig bjudits in så hejdå. Nu är det dags att gå, kanske Bengan har fött barn idag.