När det lossnat & ankaret gått förlorat.
Det är det där med att gå in i väggen. Med tänderna. Att ha tänderna i väggen. Att väggen är tänder & tänderna en & en bygger sig in i väggen, skapar en mur som det rationella inte tar sig igenom. En stenmur, en mur av tänder.
Jag beordrar dig att sluta stressa säger far men menar att han verkligen ber mig, snälla sluta nu. En far som faktiskt är det han utger sig för att vara. På riktigt nu. Och ändå fungerar det ju inte så, att orden alltid når där de ska, att de förvandlas till en känsla som blir en insikt som genererar handling. Att stanna upp. Var? Mitt i steget? Jag vet inte ens var det är, steget.
Men visst ska jag sluta. Jag gör det nu. Slutar alltså. Jag har redan gjort det fast samtidigt tror jag inte på just det. Att det går. Att sluta.
In i väggen igen. Tänderna först & huvudet tycks ha lossnat på vägen. Eller i väggen?
Jag beordrar dig att sluta stressa säger far men menar att han verkligen ber mig, snälla sluta nu. En far som faktiskt är det han utger sig för att vara. På riktigt nu. Och ändå fungerar det ju inte så, att orden alltid når där de ska, att de förvandlas till en känsla som blir en insikt som genererar handling. Att stanna upp. Var? Mitt i steget? Jag vet inte ens var det är, steget.
Men visst ska jag sluta. Jag gör det nu. Slutar alltså. Jag har redan gjort det fast samtidigt tror jag inte på just det. Att det går. Att sluta.
In i väggen igen. Tänderna först & huvudet tycks ha lossnat på vägen. Eller i väggen?
Kommentarer
Trackback
