Oh, vilken iver.
Jag tror att intervjun gick som den kunde. På väg dit mötte jag fyra ekorrar & tog det som ett gott tecken. Dessutom hade jag fått äran att ( i vanlig ordning ) vakna upp bredvid Ida & kvällen innan fått somna med handen i det mjukaste av nackfjun vilka tillhör henne, en kvällsrutin som alltid ger mig den godaste sömn. Med andra ord; goda förutsättningar för en bra dag som tog vid. Istället för att ge näring åt någon osäkerhet blev jag under intervjuns gång påmind om vad jag faktiskt under de senaste långa åren har investerat i & att den akademiska verktygslådan är på riktigt är ordentligt välpackad & noggrannt iordningställd. Time will tell men jag ska inte sticka under någon stol med att viljan om att få ett arbete just där vrålar konstant i mig nu.
Euforin från mötet suddades ut litegrann under min lunchdate med Ida & Jan-Olov Madeleine sedan då Uppdrag Granskning ringer & påminner om en stundande deadline; något som även innebär att mina ord kommer att träda fram, med röjd anonymitet. Frågor & osäkerhet börjar välla fram i mig, trots att jag egentligen inte ser att jag haft något annat val än att stå upp för den berörda kvinnan i fallet. Men ändå finns de där; Borde jag verkligen ha gjort detta? Kommer människor att förstå mitt syfte? Framtida arbetsgivare? De omtalade & berörda angående fallet? Hur framställs det jag säger – Vettigt eller bara upproriskt & pubertalt ilsket? Är det acceptabelt från blickar utifrån att jag ställer min dåvarande chef i ett hörn & målar henne i mörkrets färger? Vilka kan egentligen konsekvenserna bli? Är jag redo för kampen som kan komma? Jag bollar mina tankar med Madeleine som av egen erfarenhet fått ta otaliga strider & svaren är; Det är ingen som vet. Jag kan bara förbereda mig nu & se till att jag själv kommer ihåg mitt eget syfte men också; att jag bör höra av mig till Länsstyrelsen & berätta vad som snart kommer ut i media så att de inte skräms av min rättframhet. En kan så lätt förstå sig själv, att det verkar lysande klart men människor bär så tunga normer, värderingar & tro kring att vissa saker är okej att acceptera, andra inte. Min rädsla är att bli rejält missförstådd nu, trots att framträdandet i min uppfattning är för en god & väldigt angelägen sak.
Fick släppa tankarna på ovanstående en stund när jag & min far valde att spendera många timmar med varandra, på cykeljakt & med starkt kaffedriv. Drog till havet också, funderade kring gamla träbåtar. Mötte en gammal träbåt; avtäckt från sitt skyddande kapell. Den kalla vinden rakt genom henne; någon hade tagit ifrån henne sina fönster, lämnat skrovet till föruttnelse. Ensam där, övergiven. Allena med sina historier om alla hav hon en gång tagit sig över, varit fyllt av människors förväntan & längtan i äventyret, burit dem alla fram. Hur kan en överge henne så? Det är något med båtar, hur de berör mig. Liksom min far; med sina historier. Är så glad att livet gav oss en ny chans såhär & att vi tagit den.
Cyklar från min far med en ny blå, supersnabb cykel med sikte mot Ludvig, den blonda & ostyrigt aktiva i min tankevärld. Som två mormor vilar vi middag en stund i hans mors sälskap & jag märker hur den som vanligt infinner sig; känslan av stillhet & lugn, samtidigt som denna ro grundar sig på vildaste energi, som om Ludvig bär en lockelse på sin tunga som föder en omättad hunger i mig varje gång jag känner smaken. Den blondes blickar talar ganska tydligt för sig själv när han spinner så nära & jag tror att du vet, viskar han över min mage & ler. Men jag vet inte om jag vet, bara vad jag känner. Vi bastar i timmar, möter sommarregnskänslor i kroppen, återupptäcker sådant vi aldrig glömt hos den andre men får se på nya sätt nu. Vi förlorar båda två uppfattningen om var våra egna kroppslinjer börjar & slutar, finns där skiljelinjer mellan oss när vi vilar våra pannor mot den andres, när pulsarna slår ikapp som i rusningstrafik? Renaste glädje, det skrattar överallt & jag bara vet vilken härlighet vi är. Jag är ditt sommarregn & du är min resa & det här finns bara nu & nu & nu för nuet är det enda vi har & kan veta något om. Många timmar senare skiljs våra fysiska kroppar åt & jag vet att jag verkligen inte ska vänta mig något annat, något nästa möte. Det blir bättre så. Detta är min process, att påminna mig själv om föränderlighetens närhet, att imorgon är något nytt. Men, visst är det otroligt & jag fascineras över hur vi bara blir närmare, vackrare & mer sugna på den andre för varje dag som går. Att vi alltid lyckas mötas i stunder som om vi aldrig varit där förut, där vi båda är upptäcksresande & förälskade bortom alla tvivel. Det fina är att vi är trygga i oss när vi är just såhär, tryggast & bäst för det är såhär vi byggt upp vår sång. Jag känner dig överallt nu; skrattar & är kärleksfånig men mest när ingen annan närvarar. Jag vet att vi kan tippa över kanten, förlora varandra, glömma av hur vi kan vara. Men just nu grusar inget glädjen för att få falla är nuet & jag tror verkligen på detta för gisses; jag faller verkligen & flyger för dig. Jag vet att vi just nu är där vi ska vara. Utan förväntan har jag ändå en önskan om att vårt nuvarande nuet blir lite längre än det brukar men jag måste också förankra tanken om att det även är som det ska om du försvinner nu.
Är glad över flödet. Att jag valt att lämna annat även om det varit svårt att lämna även det. Nu visar sig riktningarna igen; tydligare än någonsin. Steg för steg läggs många stigar. Ikväll ska jag & Ida spana in en lägenhet där vi kanske skulle kunna bo & vår idé om att starta företag har börjat grönska hejvilt. Sen vet jag att vi två ses igen, trutsång & rävsvans. Nytt möte ikväll & jag märker att jag måste tona ned min längtan för jag flyger just nu ovanför allt annat & uppsatsens text ser så liten & obetydlig ut härifrån.
