Den hänsynslösa tönteriverkstaden.
När du rör vi henne är det som ett slag i magen & jag vänder den andre kinden till (dock inte för att visa på någon slags icke-våldsprincip, snarare för att bara inte se; eller är det så? Är det min egen kind jag skyddar eller stjälper, inte hjälper? ) Du är så otroligt tydlig med vad du vill ha & visar alltid precis vad du känner & tar också utan tvekan & ger allt för att du vill, säger en vän. Det är det här med att vara tydlig för mig själv, att låta det skina igenom. Att tro att det gör det, att fastna i det abstrakta, det som kan bli ett nystan om en inte fångar upp trådarna i tid. När vi går i hand & i hamn är det enkelt, jag vet vad din hand säger men du visste nog inte riktigt vad min blick sa dig ikväll där jag stod; naken inför dig, bokstavligt talat där på strandkanten med kvällsol i ryggen & leendet rakt på dig; tyst alldeles tyst egentligen & bad dig möta mig så. Tyst & talande med hjärtat i varje pulserande slag & sa allt jag försöker bli modig nog att tala högt om. Lite senare blir jag katten igen; din eldräv framför dig som bara granskar, tar in & älskar det jag ser & du frågar & jag inser att jag inte önskar villa bort dig alls; tydliggör istället med ord denna gång att du är det finaste jag vet & jag känner dig leende hela vägen in när du placerar de där läpparna överallt men mest längs med & bakom mina öron. Mer än såhär kan du inte få av mig ikväll, tänker jag. Du har redan allt som är möjligt utan att veta om det men jag avböjer ditt sälskap inatt, tyvärr & godnatt för mycket vill ha mest & just det kan jag inte få idag ty Kärleken är hänsynslös. Det där som blir till slaget i magen ( i min, inte er) försöker jag förvandla till mantrat om att kärleken är i allt & alla & är därmed gemensam njutning & känsla. Jag arbetar med att hålla mig kvar på min kant, lite frånvänd för att inte förlora melodin men (o)djuret i magen lyckas inte tämjas men jag ger inte efter, det skall inte vara därför du väljer, inte för att jag ber, endast för att du själv önskar göra det (med andra ord har du ingen aning om vad jag ber dig om att fritt välja). Varje stund hon lämnar oss försvinner berget från magtrakten & du mjukar upp mina spända uttryck genom trutsång & tydlighet om mersmak av vad vi har (som bara är början på den oändliga historien). Om natten lever vi genom samma puls där mina linjer är dina riktmärken där jag ibland vaknar upp för att du i sömnen söker & finner & skrattar dig fram i en dröm som är sann. Att finna istället för att söka, att springa naken i vattnet lockar fram egna sanningar på vattenytan bland skräddarna som verkar lyckosökande & jag bara vet. Ur min väns mun kommer ord jag tänker vidare kring, ord om din övertygande kärlek till mig som de andra verkar se hela tiden, vännens ord om hur min rädsla att komma mellan er inte bygger på ärlighet; inte mot mig, inte mot dig & inte heller mot henne när jag misstror hennes förmåga att kunna möta det som är på väg att explodera fram ur mig. Det är inte lönsamt att vara sig själv otrogen, jag vet; kärleken måste få vara hänsynslös. Men jag väljer ytterligare en gång att pussla ihop mig med dig en stund & sedan be er fortsätta utan mig för nu tar det mer än det ger med tre. Allting är föränderlig & det har vi vetat om hela tiden; inget är fel så länge den inre rösten får höras mest & när den inte bara hörs utan också följs åt. Det har förändrats, jag ältar det nu som en idisslare & jag välkomnar & vill anta utmaningen med dig, bara dig. Jag väljer inte för att avgränsa mig, för att jag måste eller av moraliska skäl borde, det är bara inte rätt att vara någon annan närmare men du däremot; jag vet att du somnar med hennes armar omkring dig & då när det är vad du önskar vill jag inte alls vara där. Inte heller vet jag vad det gör med oss, att jag inte vill be dig om något annat, att jag accepterar det för att arbeta med egot, för att vara fri & medveten om att kärleken redan finns i en själv & kan få gro vidare där. Är vi då lånade stunder, en tillfällig parantes ibland eller den mest verkliga tillvaro av truträvspussel? Jag tvivlar inte, inte alls på dig eller oss. Bara måste fortsätta vara en ältande bäver ytterligare en stund innan jag tar sats med orden & ser vart det leder.
