mellan raderna.

Citroner & tranbärsjuice för att dagarna levs för upp till kamp, existensiella garnnystan i huvudet rörande vad som egentligen är ärlighet; för mig själv & hur jag så lätt slänger med dessa ord men saknar en plan. Frågan är om en måste ha en plan om allt, hur mycket av tankarna som mer är skuggfigurer än faktiskt verkliga fenomen? Plötsligt tenderar alla mina ord att sakna en fast förankring & det rör till sig som det mesta annat just nu & jag inser att det börjar bli nödläge för att investera i mer personliga resurser nu. Tid att stanna upp & på riktigt reflektera. Landa i meditation & låt kärleken grunda sig allra främst i en själv för att därmed ens skapa en möjlighet att kunna sprida den vidare. Var har yogan tagit vägen? Var är det där verkliga meningsskapandet; det som gör mig stark & nyfiken? Vad har hänt med allt; det är frågan. Plötsligt känns det inte som ett ens möjligt projekt att möta kärlek sådär hand i hand när mina egna händer till mig själv för tillfället är lite förlamade eller kanske snarare; snurrande snurr i alla riktningar utan något konkret alls. Vill drömma om sommardagar under en tall med dig för plötsligt saknar & tror jag mer än någonsin på det här även om jag hör hur jag så sällan lyfter fram det; hur mycket du faktiskt betyder. Men vad är ord när känslan ibland, trots snurrande snurr visar sig & jag hungrigt tuggar i mig den? Jag vill lägga ned ord. Vara närvarande på en yogamatta & det får nog räcka så. Snart. När tentan är skriven, tänderna sitter fast & det geografiska läget ser annorlunda ut. Då.

Symboliskt & verkligt som livet är just nu; det är något där mellan mig & verkligheten.