mellan raderna.

Rakt in i explosionernas driv; det slår kaskader av färg & det sprutar regnbågar ur mina vener här; tillbaka i Norrland & äntligen för en obestämd tid.

Den eviga kampen om geografiska avstånd (och saknad efter de som inte finns inom den tillgängliga sfären) finner någon slags acceptans; sakna får en alltid göra hur en än vrider på kakan. Ropar uggleskrik om natten hur jag än placerar mig men den inre (o) balansen som alltför ofta denna vår infann sig i Skåneland är mindre ( och ibland obefintlig i granarnas rike). Det är med andra ord rätt att vara här & jag älskar att höra tåget om natten, vårregn mot rutan & kan nära på känna grandoften ta sig in överallt. Det lugnar & det rotar in sig, stunderna & flödet. Jag planerar att uppfinna en luftballong som hämtar upp de efterlängtade genom riket & en dag föra dem till mig här men jag vet att just nu gör alla de som fria fåglar behöver & jag kan inte vara annat än glad för dem & de processerna; för gisses, vi lär så mycket av varandra.

När jag börjar Luleåresan finner jag inledningsvis på landningsbanan denna stads version av det icke heteronormativa livet. Jag & Idafina slänger våra dreadshuvuden vilda i dans på en gayklubb om natten när hon dyker upp, för mig obekant men jag känner igen känslan när blickarna möts; ge mig (dig). Om så bara för ett ögonblick. Det är lite glamourrös indian över henne, ett slags potentiellt blondinförpackat svärmeri. Hon är blyg men ärlig & rör sig närmare, som ett katt med tvekande steg. Vi möts i detta. Det är så rent & vackert på något vis & jag anar att detta skulle kunna vara något annat än bara för ett ögonblick men inget som jag vet (eller kanske ens vill ) & låter stunden leda oss. Just denna natt är vi för en stund vackra tillsammans & kanske hörs vi aldrig mer (men jag tvekar om det sistnämnda).

Resan börjar inte med utan forstätter inom den eviga politiken för den fria sexualiteten. En grundläggande utgångspunkt för det egna varandet? Olika tillstånd som varierar, en livsstil, renaste politik om frihet? Frihet att få uttrycka sig, att få känna, att frångå tanken om kärlek stöpt i en specifik form. Sexualitet och relationsformer. Definitionen som begränsar? Att vara något särskilt, i en uttalad relation med endast sig själv, två eller fler. Att föreställa sig tanken om detta, tankar som fylls med värderingar, riktlinjer som formas, annat som genom väl valda fokus aktivt väljer att inte se det andra, att välja det en tror är rätt form, rätt känsla, som om den vore bestämd. En illusion om dess varaktighet fastän tillvaron om en är ärlig ofta ter sig mer förgänglig, föränderlig, rörligheten i sinnet, känslan, olika meningar och syften över tid, situationer. Ser jag ett långsiktigt syfte? Vill jag styra in, kunna vara uppslukad & utan frustration? Att välja något är också att välja bort. Men kan en få allt, vill en, vill jag verkligen ha? Blir inte dedikationen mindre då, mer lösryckt, obestämd? Mindre kännbar, mer påklädd? Ibland vill jag ha någon särskild, hela tiden och för alltid. Men nästa dag ser drömmen annorlunda ut. Då kan jag inte förstå hur jag skulle kunna vara just så. Att köna kärleken & lusten. Är det så jag gör? Mitt regnbågshjärta revolterar mot sig själv & det finns inga riktlinjer i denna politik som är bortom några begripligheter, ibland faktiskt bara känsla, kanske mer ärlighet också. Med Mattew har jag under en bra tid talat om oss men också om annat; om henne. Om att jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna frångå att själv köna kärleken, att jag måste få virvla mellan allt. Om rädsla att förlora människor som så gärna definierar när jag faktiskt väljer mig själv först men att jag varken kan eller vill frångå denna känsla i mig själv & den underliga längtan efter kärlek & kroppar som inte tillhör mansfolk. Jag flödar varje dag åt olika håll, ständigt återkommande vackra flöden men sällan utlevt med tilltro. Dyker ofta upp något annat, någon annan i mansfolksvärlden som mer ger mig sådant jag kan lite mer, känner igen & kan greppa. Gör jag det för kärleken, för att den råkar gestalta sig i relation till en mansfigur eller för att där finns en rädsla för total hängivelse åt kvinnan i stunden? Tänker att jag alltid återkommer till det jag känner till kanske, att den tanken omedvetet finns där och omedvetet lugnar mina utflykter som allt oftare dyker upp. Men egentligen känner jag mig inte rädd utan ofta så redo men då, alltid just då dyker någon upp som inte har en fitta. Är det inte konstigt, är det ironi? Nu vill jag ha allt. Er båda två, fler. Ibland ingen annan än mig själv. Men att bara vara just två? Är jag ärlig då?

Det är dags för mig & den (ständiga längtan till den ) blonda att mötas igen & jag är redo för att det kan bli vadsomhelst av det här. Det är likt sommarkänslor när vi ses men de väger lite tyngre än så ändå men solen är nära nu & vi vågar & kan mer än förut tala om k ä r l e k. Vi får fortsätta dras till varandra, det verkar vara så vi finns till för den andre & jag gör allt jag kan för att förstå om vi verkligt är ärliga nu; för jag vill & jag tror att vi åtminstone kan ge varandra det. Jag är rakt på för en sak har jag lovat mig nu & det är att inget skall ångras. Möt mig ibland just såhär om även du längtar men jag förväntar mig ingenting. Jag vill iallafall inte ångra något nu för att rädslan äger. Fantastiskt fint att andas nära din nacke igen men det räcker så; just nu. Vad kärlek är? Det här. Bland annat.

Har funnit en möjlighet till produktiv oas om dagarna; biblioteket that is. Eller hemma hos – oavsett sker det alltid med den blonda, truten, det kära barnet, vännen, kärleken med alla namn. Vi skapar otaliga klubbar; akademiska föreningen, fritänkarsällskapet, författarförbundet. Tillfälligt tvåsamma & kreativa verk som skapas där i. Vi skriver på våra akademiska projekt eller ibland, fritänkande sagor om nätterna på skrivmaskin. Medan jag skriver om allt möjligt pågår alla slags evenemang. En dag pågår en stor mässa på biblioteket som syftar till att utveckla gruvarbetet i Norrbotten & det känns nästan exotiskt. Var har jag hamnat? Här talas det inte om regnbågsförskolor utan om utvecklingsprojekt som istället för att helt förändra, vill bevara det som redan är. För att det som är faktiskt är bra? Eller för att förändringar skrämmer? Tänk om det robusta, stabila, trygga Norrland förlorar sin stereotypa bild?

Jag är här för att påbörja nya projekt på många plan, det är uppenbart. En dag kommer jag på mig själv med att gå raka vägen fram till en kvinna i anslutning till en yogaklass som har ett litet barn i famnen. En för mig, främmande liten person som visar sig heta Zack. Jag plockar helt sonika upp Zack från moderns famn & spenderar sedan ett par timmar med honom & uppskattar det. Verkligen. Provar massage & akrobatik med den lilla figuren & inser att jag trivs med kommunikationen som skapas. Rakt på, rena nyanser. Mitt leende blir till ett leende även i hans ansikte, hans sätt att greppa efter mina dreads ger mig tillträde att föra honom fram & tillbaka som ett flygplan. Vi är okonstlade, ogenerade. Detta möte leder till att jag ett par dagar senare får höra att det saknas folk på en förskola vid ett par tillfällen & jag greppar utmaningen. Kanske kan jag prova, för att se vad det är för en slags värld som många av dessa små figurer befinner sig i om dagarna? En värld som tillhör min mor & min syster men aldrig varit i närheten av mitt intresse. Yes, jag lyckas få chans att prova & tar den. Framöver innebär det att jag får varva mitt skrivande med förskolebarn & jag ser det som en utmaning. Jag kan egentligen ingenting om det här men ändå är det här som sociala konstruktioner av normgivande meningar tar vid, kärnor som färgas & förbannas av heteronormen. Det är bra att få se detta, göra akademin mer konkret för allt, precis allt vill jag förändra & vara en del av just nu. Har planer på att rycka i trådar, vill skapa gatukonst i staden, ska söka arbeten jag inte tänkt på förut, blir intervjuad för Uppdrag granskning & springer mellan varven mellan biblioteket, olika tillställningar, söker lägenhet, planerar utbildningsdagar med RFSL och lever i den mest öververkliga kärlek.

För det handlar mycket om kärlek. Ständigt & jämnt ( och ibland ojämnt såklart för livet är aldrig rakt ) Om att vara fri att känna utan krav, bortom definitionen & att den friheten ger mig större mod & önskan om att vara närmare än någonsin. Den tvekan som tidigare fanns har förvandlats till ett tydligt erkännande om vilja istället, en vilja som skapats just för att det inte förväntats från något håll att den skall finnas som den gör. Jag vill vara med någon särskilt ibland, en goansk drake & jag är det. Att vi lyckas mötas såhär är en bonus som jag inte tar för given & jag påminner mig själv om dess föränderlighet varje dag. Vi möts med färg på våra kinder, min ena hand på ditt bröst & allt jag förklarar rinner genom min hand, rakt in & jag vet att du förstår fastän jag har valt att inte förklara mer än såhär.

Vi ska låta vår samexistens verka som ett flöde säger vi till en början här. Vi kommer att se våra teorier om det öppna & fria praktiseras. Kanhända blir det inte alldeles enkelt. Det är i sin ordning. Vi ska utveklas genom detta, om möjligt en dag välja dedikation; endast åt varandra men då; för att vi har ifrågasätt vanemässiga rutiner kring kärleksrelationer, för att vi väljer bort begrepp som saknar enhetliga meningar. För att vi vågar tro att kärleken för den andre är så stark att det kommer att föra oss närmare varandra än någonsin. Men visst märker jag hur svårt det är för vi kommer för varje dag den andre närmare. Som vi sagt en gång & även genomlevt. Två månader från varandra i Indien var smärtsam. Två veckor ifrån i södra Sverige var full av längtan. Två dagar lyckas vi knappast med då timmar ibland känns som en onödig evighet. Jag vill med andan i halsen berätta för dig om allt som inspirerar mig & jag vet redan att du på det mest självklara sätt även tar emot mitt niagara ibland & mitt skratt & min blottande närvaro, min blåa peruk & min akademiska nördighet. Vill somna med dina andetag i nacken & dricka juice med dig om morgonen. I timmar vill jag förlora greppet om tid, vill försvinna & återuppstå & märker redan hur skalbaggeskalet är skrotat & glömt. Det är just det sistnämnda som även skapar rädslan; en föraktad osäkerhet & som ibland inte kan tro på att vi kan vara såhär trygga & tvivellösa; att någonstans finns haken & just för att jag inte kan se den så börjar jag skapa den; helt på egen hand som den kreativa person jag ibland blir; i dramatisk anda slutar jag tro & menar att det måste vara hos dig den ligger ändå; en slags rastlöshet född ur otåligheten när jag faktiskt inte alls har särskilt mycket tid & utrymme för dig eller oss. Vi tar det sedan menar jag & du vill inte störa mig i detta. Men sedan, kanske bleknar elden då? Jag möter din blick, rakt på kastar jag mina tvivel & ser hur jag kastar granatsplitter över dig.

Jag finner min fristad i maskeraden. I att få gå upp i någon annan; en helt ny roll i att vara en vild prostituerad kvinna (för är vi inte alla sålda på något sätt) & hon saknar några som helst gränser. Hon dansar sig vild med bar mage, full av begär. Hon tar för sig; placerar det blonda svärmeriet i en mörk gränd & kysser honom; bara för att hon i sin frihet får & kan göra vadsomhelst (& för att hon vill & känner såklart) Hon möter Mattias som nu är den oemotståndliga transan Claire & låter dem slingra vilt, ser hur Claire slingrar vidare med andra. Allt är i sin ordning i det fria flödet även om dagen efter kräver samtal om vad nattens uttryck egentligen grundade sig på. Ren lust? En rädsla kring att falla in i heteronormativa uttryck när jag & mattias i våra vardagliga uttryck kan uppfattas vara gestalter i tvåsamhetens heteronormativa grepp?

Möter mycket att reda ut här & det handlar framförallt om rädslor; om hur rädsla alltid begränsar så till den grad att en väljer att förminska sig själv oftare än att anta utmaningar om att förändra från grunden.

Jag & den blonda lever äntligen & första gången på samma plats för obestämd tid & det är från bådas sida uppenbart uppskattat. Ingenting tar vi gör givet; att vi vet hur vi vill vara eller är just nu med & för den andre. Vi jobbar däremot på det; inte för att begripa men på att vara sanna. Allra första gången möter även L mig med ilskna utbrott & jag älskar det; att han törs visa mig allt & där syftet lyser tydligt: vi är här för att vi vill mötas & låta energierna trassla in sig, inte i oreda, mer bara för att vara nära men för att mötas nära behöver vi förstå vad den andre menar med dessa möten. Med relationen Han besöker mig i min akademiska strävan, söker min hand utan att jag ber om det & vi delar på termosen & varandras örsnibbar. Jag älskar att vara här. Definitivt & alldeles säkert. Jag & den blonda har så mycket virke att bygga med; nu äntligen kan vi dansa fuldans om nätterna; längs broräcken kan vi spela på varandras strängar; där vi kan vi leva utan tid & med gröna blad bakom öronen där jag rakt in i dina ska viska om att det här är bra & att moln finns överallt. Bara vi kan förstå dem .

Jag arbetar med olika processer. Många av dem får jag möta genom trutsången. Det sker särskilt en dag när jag ser hur

hon närmar sig honom & det finns antydan hos honom till att vika undan; men du, jag vill inte att du gör det, tänker jag.. Möt henne istället precis som du vill för bara då kan du ge mig det jag vill ha; ärligheten. Samtidigt noterar jag ett flöde i mig själv där jag vill ta ett par kliv tillbaka, skala av som som tillkommit i vår närhet & vara lite mer skalbagge. Men, det bästa är att jag inte gör så, inte längre. Fokuserar på nuet & att ta mig igenom stunden för snart kommer nya, lättare uttryck när det här också förändras. L är uppmärksam & ser att något pågår; frågar mig & jag svarar ärligt så mycket som det är relevant. Att jag har en resa som pågår, min egen. Att jag överreagerar på en känsla som grundar sig på att jag saknar balans i stunden. Att jag för en stund måste få landa ensam & känna hur flödet passerar för det är en känsla jag känner igen; svartsjukan. Förr skedde stormlika reaktioner som jag agerade på, direktattack. Jag visualiserar att jag lämnat det bakom mig & lyckas praktisera det. För det här handlar inte om honom, inte om henne eller någon annan. Mig allena & det är inget oöverkommligt i det här. Hon försvinner ur vår kväll & känslan mattas av medan jag märker hur trutsången betraktar mig; på ett sätt jag aldrig mött dig förut. Så reser han sig upp från sin akademiska vrå & smyger sig på mig som katten; kind mot kind & lägger armarna omkring mig & ber mig stanna kvar så. Vi spinner oss vidare genom kvällen som blir natt & tiden på våra likadana armbandsur går vidare medan vi tar oss utom den. Cause there is something we believe. Han förklarar det som att möter varandra i vår akademiska strävan & att insikten nått honom nu; att en ambitiös strävan framåt går utmärkt att kombinera med det här som han första gången omnämner som kärlek. Visst har vi talat om det förr men inte såhär avklätt, det var på tiden vi båda bar skal & förväntningar på något ingen av oss begrep. Vi möts & skapar det kreativa & vi har inga måsten, inga tidsbegränsningar, inga geografiska splittringar. Det är som att vi möts för allra första gången & på sätt & vis gör vi det för vi har nog aldrig på riktigt mötts förut. Det är sen natt & jag vilar i hans famn medan de där fantastiska händerna återupptäcker mina öron & min röst. Gå inte hem säger han bara för att du kan & du vill & jag svarar att jag kommer att gå hem bara för att jag kan & för att vi har alla möjligheter i världen till långa nätter. Han söker upp mig när jag är på väg & ber mig om att iallafall bädda ned honom så att vi lättare kan visualisera varandra i natten sedan. Det är en av våra nya metoder, tantrisk visualisering som fungerar fantastiskt & jag bäddar ned honom, katten & placerar i trygghet mina läppar på hans panna.

Jag fortsätter tillvaron & glider framåt ( tydligare & mer konkret i min värld ), vänder & vrider på tanken om hur det ska vara möjligt att översätta de senaste upplevelserna, förankra dem utifrån hur de berört för att sedan låta dem landa i ord; som att stå på sin båt & släppa ut ankaret & då förstå vart en i stunden befinner sig. Börjar få höra av Mattias, draken att han upplever mig som abstrakt & flyktig men det är så långt ifrån; handlar snarare om ( numera ständiga ) missförstånd eller oförmågor att (vilja) se ( att vi önskar oss olika saker av det här ). Du börjar ställa krav, föder viljan om att veta vad som blir sen. Imorgon. Med oss & det här. Känner mig tydligare i mig själv än någonsin, brottas ständigt med att inte falla för frestelsen att landa i vanemässiga mönster för att det vore enklare & mer tydligt för andra. Antar istället utmaningen att vara ärlig mot mig själv, att notera vad olika känslor tolkas som i mig själv utan att agera på dem; för att förstå dem & inse vad de kan handla om. En katt är en katt kan en säga. Men är en katt verkligen en katt eller kan den vara en symbol för något annat? Vad innebär det att vara fri i syn syn på kärlek, att inte förankra den inom definitionernas ramar? Jag samtalar länge med Hanna om det här & jag förstår när jag hör orden falla över den andre, fritt & värderingslöst. Det är en trygghet i sig själv att inte slänga sig i famnen på kärlek vi kan, bara för att det kan verka eftersträvansvärt i stunden. Vi menar båda att vi inte behöver förstå oss själva i kärlek genom att vara ankrade i någon annans hamn utan att den förståelsen skall få komma inifrån oss själva, att begripligheten ges genom möten med andra där andra människor kan vara olika slags resor men att dessa resor börjar i oss själva & utgår från vad vi själva upplever oss vara; hur vi är, varför & vad olika viljor handlar om. Vi menar att det är så lätt att söka bekräftelse genom andra, särskilt i kärlek & att det är alltför lätt att förlora fotfästet & den egna meningen Att det som kan kännas som en storhet genom att en blir fler än bara en enhet med sig själv inte alltid blir något större, inte gör en starkare utan kan riskera att verka uttömmande för det egna jaget. Kärlek som en psykos, som det allra vackraste i stunder. För visst är vi suckers för love, för att bli berörda & det är därför vi inser hur mycket vi måste jobba på det här; att finna oss själva först & främst för att inte välja resor till destinationer vi inte mår bra av. Gör vi så, reser tvivelaktigt blir resultatet inte sant någonstans.

Och som jag har rest här & forfarande reser. Ibland så hejdlöst vackert att jag gråter, vrålar & dör en stund. Vaknar upp, förvirrad & ordlöst placerad inom någons förväntan på ett särskilt förhållningssätt framöver & jag känner att det inte är sant längre, att jag måste få förstå mig själv bättre först; att just nu är ingen tid som ger mig viljan att vara din eller din. Ingen kan väl ändå vara någon annans än sin egen & det är svårt att leverera det budskapet på sätt som inte sårar. Du tror att jag är på flykt när jag egentligen finner & landar alltmer, du tror att jag är osann & spelar spel när jag aldrig varit såhär sann förut. Det handlar bara om att vi inte möts i detta; att din önskan om att leva i tvåsamhetens dedikation inte är min men det betyder inte för den skull att jag är kärlekslös eller rädd för det; tvärtom. Jag ser inte det svartvita, jag ser det möjliga & storslagna i att få mötas när sanningen är nära, bara då. Så vem är den andra, för det måste vara någon annan du hellre vill vara med undrar du (menar besviken att det måste vara den där blonda igen) & jag säger dig att det inte är sant. Om jag måste välja någonting eller någon så väljer jag mig själv & att få vara förstådd. Dina tårar rinner även i mig & jag känner den verkliga kärleken i mig & för dig. Men. Det räcker inte så, inte för dig. Vi blöder för den andre, torkar den andres tårar med våra läppar men skapar nu mer skavsår av de ständiga försöken än något flygande fritt. Det vi var men inte kan bli längre. Eller var vi någonsin definitionslösa? Kanske var det inte så. Där var du & jag & vår praktik & våra drömmar men någonting skedde. Det måste få ske för allting förändras ständigt & i denna förändring kan vi inte längre mötas på just det sättet. Jag väljer att sörja ordentligt för jag vet att det inte finns något annat sätt än att vi båda tar oss igenom det här. Din ilska & besvikelse är inte min även om jag till slut blev urvriden & lade ned oss båda, krossade förväntningarna som skapats & bröt den gemensamma kvisten. Jag är inte arg, det är bara kärlek kvar. Det knepigaste är att förstå hur något så vackert kan bli alldeles för svårt & att det då inte är värt att det sårade får oss att glömma att vi tillsammans aldrig var något fult eller kravfullt; vi var vackra & det vi hade var vårt eget. Jag vet att du inte vill veta av mig nu, att våra kaffemorgnar är delade itu men jag känner acceptans & tilltro i vemodet. Jag vet att du är klok & sann. Att om vi möts igen så kommer vi att kunna minnas, att dela något nytt för relationer äger alla dessa föränderliga scener.

Lever i en tillvaro av människor, av en stark gemenskap i denna chosen family som jag tvivelöst älskar & alla har sina egna processer. Någon har just förlorat en mor till döden & vi andra en kär vän genom henne. Vi möts även i detta & det är vackert att känna hur det är möjligt att falla åt alla olika håll utan att slå i marken för alltid finns där någon, på något sätt. Jag njuter av att möta dessa människor. Att häromdagen få vara nära Anette & Simon igen. Att ha Mattias bredvid & nästan smärtsamt mycket minnas det vi hade där när vi levde i Indien i denna familj men också insikten som samtidigt kommer om att allt förändras. ”I thought that you were going to stay together for ever” säger Simon om mig & Matt. Jag kan le när jag skakar på huvudet för jag tror faktiskt inte alls på det där, att det går att tänka i eviga termer om något. Men en stund i sig kan upplevas som en evighet & i den bemärkelsen var vår kärlek evig just en sådan stund. Vi slingrar omkring i tillvaron jag & dessa människor. Möts & dansar gärna. Jag & den blonda möts så verkligt i rörelse alldeles intill & alla dessa möten, alla dagar med honom påminner mig om hur känslan i magen upplevs när den är som ärligast, när jag är ärlig mot mig själv om vad som känns närmast. Ibland har vi svårt att skiljas åt, om än bara för en stund. Andra gånger skiljs vi inte alls utan jag har de där händerna lekandes omkring mig & jag kramar om länge & rakt på sak; säger att jag är så glad för det här. Inte mer & inte mindre. Jag har ingen strävan efter annat, inte nu. Det räcker att veta hur jag vill att det ska kännas när det är rätt att landa lite längre med någon särskild. Nu kan han befinna sig långt ifrån med sin fysiska kropp men jag har en tilltro ändå för hur nära han är. Min upplevelse & ansvar för de här känslorna & det går fantastiskt fint att leva i det såhär.

Det är mycket som kommer till mig. Skrivprocessen som skall ge mig en färdig uppsats i tid, den känns & har sin process. Längtar efter att vakna med Idafina varje morgon i ett gemensamt framtida hem & även i denna relation finns kärleken för kärlek skiljer sig inte åt, inte grundkärnan. Processer & investeringar & de nära får stort djupt. Dricker morgonkaffet för mig själv & drar en hand genom nacken som efter gårdagen inte är något hår att tala om. De åkte av, hela lurvet & det är ingen ånger någonstans, bara lättnad. Rakmaskinen gjorde sitt & jag älskar känslan av renhet, att det gamla blir till symbolik som får lämnas för den nya tiden som kommer nu. På onsdag väntar ett av mina viktigaste möten; anställningsintervju på Länstyrelsen i Norrbotten. Måste visualisera tilltro & trygghet för detta. Att jag vill & faktiskt kan en hel del även om det flyger vilda fåglar i magen vid tanken inför det; steget vidare, där jag ska visa för andra vad jag faktiskt har lärt mig genom årens gång & genom de tragglande stunderna av akademisk inlärning.

Steg för steg kommer jag drömmen närmare, den dröm som i stunden känns som den mest sanna. Att få landa, att bygga fågelbo, att få chansen att arbeta med genus & vara i ro med det. Tidigare hade en sådan dröm gjort mig livrädd, hade låtit som något för stabilt & grått.

Nu känns det bara som en hink med glada färger & familjen är verkligen sagolik!