att landa i nuet & få vara lortig om händerna.
Att vandra mot Skurholmen en sommarnatt i sälskap av de godaste två är oslagbart. Gandhi som inspirerar oss längs vägen med sin nyfikenhet & uppenbara glädje över att vara i lugna Norrland igen & bästa egentiden med Ludvig igen, vilken glädje. Natten kapslar in oss tre & mjuka örsnibbar glider genom fingrarna medan energierna får flöda fritt, in i natten & rakt ut i det som för oss samman. Det vackraste kommer till en när en inte längre anstränger sig; inte försöker greppa utan när en släpper allt, slår sig ned för en kopp kaffe, kanske för att skriva en textrad eller spelar memori. Eller; när vi bara tystnar utan att söka efter ord & när allt får blir som det vill. Sanningen i oss själva gör sig så tydlig då; som när du & jag möts & placerar handflatorna mot varandra & ler & exploderar & låter våra inre hästar skena. För visst skenar vi, hejdlöst in i äventyret & landar på sätt & vis i samma mage för du & jag är ganska ofta som den andre, i varandra. Vaknar upp på morgonen & har ingen brådska vidare för det finns ingen annanstans jag hellre är än bredvid eller under eller över. Gärna intill den där nacken, när vi skrattar & är som vilda djur eller bara smälter ihop som två vattendrag. Vi är inte heller blinda för det här som just nu sker utan talar om det & bestämmer oss för att våga välja & glädjen över att vi väljer såhär. Å andra sidan finns det ögonblick när jag vaknar upp, som förvirrad & faktiskt på riktigt har glömt bort att vi inte bara är två i detta & att denna insikt inte alls känns särskilt bekväm. Hjärtat har sedan så längt valt & det påminner mig varje dag om hur väl jag vet vad jag önskar. Men allt har gång & sin mening & jag har en lugn känsla i magen, den säger mig att andas in & andas ut. Att saker & ting kommer lösa sig längs vägen & att vägen är med dig oavsett.
Vi drar till skogs på söndagen, Anneli, Ludvig, jag, Evelin & hundarna. Inser hur mycket jag älskar att traska runt över moss & sten, att lufsa omkring & bära stövlar. Att vara tyst under solen & kunna kasta mig över kärleken & låta oss bli solvarma intill en stor sten. Vi dricker kaffe ur temos & jag får höra en nyhet av min Anneli som får mig att vråla skogstjut i ren glädjeyra & jag bara ä l s k a r livet med sina vändningar & kommande landningar. Det är verkligen h ä r i Luleå jag ska vara för orsakerna bara växer.
Mot kvällen sedan drar jag & moder iväg till Alvik för att låta Gandhi får komma hem. Gandhi, allra finaste hundracka som jag plötsligt insett hur mycket jag saknat. Åter igen har vi blivit som ler & långhalm, två i ett & jag vet att vi bara är i början på ett nytt gemensamt liv här uppe. Våra likheter i söder blev vår gemensamma stress men här möts vi istället i det norrländska, gemensamma lugnet and she's my baby. Hos Mona är det ett paradis, är det lugnt & ro & kvällsmys i det lantliga köket, är det kväll i stallet med hästmular & rygggnuggande. Jag har ett rum på övervåningen i det stora huset & Gandhi blir snabbt tillfreds under Monas mjuka händer. Kommande morgon som faktiskt är idag vaknar jag upp tidigt & kilar ned till stallet igen. Bara det, att öppna ytterdörren & vara ute på landet ger livsgnistan rena explosionen & Gandhi verkligt skrattar med hela kroppen. Snart får jag en överraskning också, när en bil rullar in på gården & Ludvig, Anneli & Buddha uppenbarar sig & jag behöver inget annat i världen. Hey, kom så flyttar vi hit familjen!
Det bästa är att få vakna på landet där livet är att plocka nässlor med händerna. Att se hur Gandhi får springa fritt i det gröna, att hon är lycklig. Att känna Monas fårmular i nacken, de vackra ögonen som granskar en & den varma luften som blåser in i öronen från de lurviga liven. Att dricka kaffe i ett kök på landet. Att Lära sig & inspireras av djur, att förundras över vilken närvaro de kan befinna sig i. Att vara rufsig & lantlig i stövlar. Att inse att tid inte är något begripligt & därmed saknar betydelse i sammanhanget. Att ligga raklång i gräset eller ännu hellre, att där få brotta ned någon särskild. Att drömma om ekologisk odling med Anneli & Ludvig , att klappa en hästmule. Att se Gandhi förvandlas till lortgris & Buddha till flygande löpare. Att planera irrfärder längs floder. Att le & landa i magen & inse att det är nu det bästa är.
Nu är Gandhi kvar i paradiset & vi andra i staden. Men plötsligt har vi ett sommarhus & jordiga tankar.
Småstadsfigurerna har landat & det i gemensam dröm.
Vi drar till skogs på söndagen, Anneli, Ludvig, jag, Evelin & hundarna. Inser hur mycket jag älskar att traska runt över moss & sten, att lufsa omkring & bära stövlar. Att vara tyst under solen & kunna kasta mig över kärleken & låta oss bli solvarma intill en stor sten. Vi dricker kaffe ur temos & jag får höra en nyhet av min Anneli som får mig att vråla skogstjut i ren glädjeyra & jag bara ä l s k a r livet med sina vändningar & kommande landningar. Det är verkligen h ä r i Luleå jag ska vara för orsakerna bara växer.
Mot kvällen sedan drar jag & moder iväg till Alvik för att låta Gandhi får komma hem. Gandhi, allra finaste hundracka som jag plötsligt insett hur mycket jag saknat. Åter igen har vi blivit som ler & långhalm, två i ett & jag vet att vi bara är i början på ett nytt gemensamt liv här uppe. Våra likheter i söder blev vår gemensamma stress men här möts vi istället i det norrländska, gemensamma lugnet and she's my baby. Hos Mona är det ett paradis, är det lugnt & ro & kvällsmys i det lantliga köket, är det kväll i stallet med hästmular & rygggnuggande. Jag har ett rum på övervåningen i det stora huset & Gandhi blir snabbt tillfreds under Monas mjuka händer. Kommande morgon som faktiskt är idag vaknar jag upp tidigt & kilar ned till stallet igen. Bara det, att öppna ytterdörren & vara ute på landet ger livsgnistan rena explosionen & Gandhi verkligt skrattar med hela kroppen. Snart får jag en överraskning också, när en bil rullar in på gården & Ludvig, Anneli & Buddha uppenbarar sig & jag behöver inget annat i världen. Hey, kom så flyttar vi hit familjen!
Det bästa är att få vakna på landet där livet är att plocka nässlor med händerna. Att se hur Gandhi får springa fritt i det gröna, att hon är lycklig. Att känna Monas fårmular i nacken, de vackra ögonen som granskar en & den varma luften som blåser in i öronen från de lurviga liven. Att dricka kaffe i ett kök på landet. Att Lära sig & inspireras av djur, att förundras över vilken närvaro de kan befinna sig i. Att vara rufsig & lantlig i stövlar. Att inse att tid inte är något begripligt & därmed saknar betydelse i sammanhanget. Att ligga raklång i gräset eller ännu hellre, att där få brotta ned någon särskild. Att drömma om ekologisk odling med Anneli & Ludvig , att klappa en hästmule. Att se Gandhi förvandlas till lortgris & Buddha till flygande löpare. Att planera irrfärder längs floder. Att le & landa i magen & inse att det är nu det bästa är.
Nu är Gandhi kvar i paradiset & vi andra i staden. Men plötsligt har vi ett sommarhus & jordiga tankar.
Småstadsfigurerna har landat & det i gemensam dröm.
Kommentarer
Trackback
