mellan raderna.

Ett hastigt adjö på tåget i form av ord som från mig lyder Hej Då Fredrik nu ses vi aldrig mer & det blir sannerligen inget mer eller mindre av det där nu. Kan hända tenderar jag att bli lite väl rak i vissa stunder men då är ärligheten som mest avklädd också & det är den enda röda linjen. Inget famntag alls, istället lämnas vår fyrbenta vid mina fötter. Utanför tåget stannar han till, ser på den forna familjen genom kupéfönstret, iklädd vemodet själv & ler sedan litegrann, vinkar & jag besvarar det. Det räcker så. I Lund stiger min Enda Man på, my beloved Kajsa & vi talar i vanlig ordning utan röda trådar hela vägen till Stockholm & jag försöker mig på att kela med henne som om jag vore en katt [åh, som jag kommer sakna dig toktant]. I Stockholm får vi en härlig välkomstkommitté i form av Marlene, Maja & Åsa-Clara & en stund bubblar vi över, Gandhi viftar runt & jag får äran att läsa högt; den erotiska kiosknovellen a la Morfar. Sedan är det dags; Norrlandståget väntar & vi säger hej & somliga av oss ses nog snart igen. Under tågresan är jag i ro & gestaltar nog det norrländska lugnet där jag frånskuren teknik nördar in mig bland grönt garn & får en mössa färdig, lagom till att tåget rullar in i Luleå. Blir alldeles till mig i trasorna när jag överraskas av nästa skönlirare; närmare bestämt Idafina, Ludvig, Sara, Evelin & Moder. Alldeles ofrivilligt blir jag skakig i benen & kan inte göra annat än att kasta mig över det blonda svärmeriet; den som faktiskt möter mig these days. Vad du har varit borta länge, säger han. Och så glad jag är över att du är hemma igen. Jag förstår att han menar det när vi inte kan slita oss från varandra, inte en sekund bort vill jag att hans hud skall befinna sig, de där ögonen som strålar & berättar alla de historier jag så gärna vill höra, alla orden vill jag äta upp & det är verkligen som om vi vore utsvultna. Helt sonika är det så att vi båda fått perspektiv & insett att det just är detta; varandra vi vill få vara nära. Och han får & jag får & det är yrsel överallt.

Så öppnar sig himlen, regnet öser ned & det är ett tecken för det här. Så skiljs vi åt en stund, jag får njuta av Idafina, Sara & Mor & får finaste presenterna av Ida & vi säger inte hejdå för snart är det bara så att vi fortsätter. Istället bär det av ut till skogs, kvinnsen, Gandhi & jag lufsar i det gröna, möter en huggorm, dricker kaffe ur termosen & det är skratt & landning i magen. Vänder hem & sen vidare, livsenergin sprakar lös & jag har plötsligt biljett till en teaterföreställning. Infinner mig & får Hannas hand i min, älskade stolta vackra fågel, shit Så Vacker hon är. Ludvig tar plats på scen för att ge en spelning innan föreställningen & jag måste krama Hannas hand lite hårdare, wow; det har skett nu. Han är verkligen inte långt ifrån mig där på scen & jag fånler, sanna är de orden. Teatern bjuder även den på allt möjligt, som livet & efteråt bjuds vi på tårta för föga förvånande är det våra vänner som koreograferat pjäsen. Jag & Ludvig sitter där som två kärleksspinnande figurer slingrande omkring varandra & har inte riktigt ögon för annat, inte öron heller, knappast händer. Bara jag får vara med dig, viskar han & har en blick jag börjat begripa är riktad åt mig nu. Ja, var med mig, risken finns dock att vi försvinner från omvärlden, svarar jag & trycker i mig tårta & kan inte riktigt bete mig tror jag. Men det gör väl inget, det är som det ska nu, det är bra att vara öppen för olika former att ta vid & nu vill jag stänga in mig med dig, massor, räven, res inte iväg. Om, då vill jag följa med. Orden som kommer ur hans mun är godis för han är humor & ömhet & jag vill sluka hela honom. Nästa resa vill jag ta honom med mig. Detta i sig är en resa & det är i sin ordning att ge efter för det här, för kärleken för kärlek är nog inte så fånigt ändå, bara förbannat Vackert.

Och vilken lycka det är att se dig le såhär. Att vi ler; att vi flyger.