Hej & välkommen pirater.
Tur att jag inte drog till skog den där skeva dagen som nu känns väldigt länge sedan. Makeouts 5:års firande blev även nystarten för någonting jag tidigare aldrig hade kunnat fantisera om att ge mig in i, inte övriga inblandade heller. Natten blev som den var menad för, i danserna kom en gren upp ur bördig jord.
Det är en ny slags resa som startat i och med den natten (kanske tidigare, när ingen av oss anade) & jag älskar den. Att genom denna konstellation av kärlek på tre möta mig själv på andra sätt än tidigare & (äntligen) få chans att praktisera närvaro dygnet runt där skrattet alltid är så påtagligt. Fantastiskt vilka vändningar som kan ske; det är livet som händer & jag flyr ingenting, snarare landar & möter. Likt en tre enighetsfamilj utan gränser åt något håll där de skiljelinjer som vanligtvis gör oss åtskilda inte längre finns utan snarare löses de upp & vi smälter ihop till en enda rörelse av yrsel & lek. Egot har ingen plats i det här, den inre längtan att få leva sant tar allt utrymme & uttrycker sig också på alla de sätt en i stunden önskar. Under flera dygn har vi knappt varit åtskilda en minut & jag vill just nu leva med er som sultaner, gå lös i världen utan hämningar i njutningens namn. Att vi skulle visa oss vara så bra på det här. Visserligen får det konsekvenser för den praktiska omvärldens akademiska rop men jag vill inget annat än att upplösas för att återfödas minut för minut med er. Svartsjukan som jag tidigare brottats med blir placerad i ett annat ljus när det är omöjligt att känna sig bortvald nu, snarare är jag tilldelad & dedikerad. Ludvig & Evelin i blickfånget. Inte en & en utan båda två. Kroppen finner sin grund av kärlek till sig själv & sinnet vill leka fritt & jag skrattar vid frukostbordet, över blickarna & samtalen som förs, över hur enkelt det plötsligt är att sträcka ut en hand & nå en annan. Jag utmanar mig själv för att göra det jag tidigare tänkt vore det svårare; att se dig så med någon annan, att välja att i utvalda stunder placera mig en liten bit ifrån er gemensamma rörelse för att känna efter men det enda som sker är att jag landar än mer ty min närvaro är även er njutning och er är min, är vår. Honey, Im home säger du de korta stunder du gör något annat & sen kommer hem & jag älskar även detta; livet varje dag med dig & dina blickar när vi möts igen & visst är jag kär, allra mest i dig men också överrumplade tagen av henne & av detta vi skapar ihop. Kärlek är som vackrast när den inte kräver något, när din njutning är kärlek i mig oavsett hur den gestaltas & jag är öververkligt glad över att jag insett detta för du försvinner inte, vi närmar oss istället då kärleken som fri uppmuntrar till större mod att mötas då den ger, aldrig tar. Om nätterna hör jag ditt hjärta slå & jag är så tacksam över att det slår, att du vaknar upp ibland & mumlar något, söker efter mina örsnibbar & hon är nära, mjuka bröst intill min ryggtavla & norrlandsskogen & vi drömmer om dagarna, nätterna, drömmer & lever verkligt vakna. Hur det än blir sen glömmer jag inte det här, vill aldrig locket till dessa minnen för här har jag lärt mig så mycket redan & temat är kärlek, hela tiden som jag helst vill möta den. Ärligt & sant, rakt på & utan omskrivningar.
Jag och Ludvig har en egen heldag med varandra, fokus på att plugga men också för att landa mer i varandra & i det som sker. Förtydligar vad vi båda känner i detta, om hur förvånade vi är över vad vi funnit, att vår resa har tagit oss till detta nu & hur överraskande att det känns så självklart, utan att för dess skull ta något för givet. Äntligen är jag honom så nära att jag kan förklara det som tidigare skuggat modet att vara ärlig & jag lyfter fram rädslor & tillsammans kastar vi bort dem & frigör oss ytterligare. Jag ser på honom & berättar helt ärligt hur Kär jag faktiskt är i honom; första gången jag någonsin bekänner färg på detta sätt. Men också, att jag vill lära känna henne mer, att vi tre tillsammans inte möts av något jag ser som tillfälligheter utan snarare; förtjänar dedikation & fokus. Jag vill vara med er förklarar jag & han ler; möter mig med kyssar överallt & vill att vi drar på semester i kärlekens namn. Det finns inga regler egentligen, inga krav på hur vi tre verkar men däremot en fri vilja & längtan efter att få utforska, att det är en frihet att få känna detta & faktiskt leva ut tillsammans.
Ludvig är ett element, jag är vattnet. Vi omsluter Evelin. Kan låta fånigt men det är rätt vackert, Vi har börjat skapa filmer ihop med grodan Lisa. Lisa Ekdahl närmare bestämt, hon som tack vare de långa grodbenen har skrivit låten om att bara vilja sitta med benen i kors. Lisa blev funnen dagen när jag, Ida, Ludvig & min nya vän Sophie drog på Storloppis en heldag, dagen när jag insåg det Verkliga i att jag ä n t l i g e n efter alla år vidrör honom så självklart som om vi aldrig gjort annat precis såhär trots att detta är drömmen jag burit på så länge, förkastat, förbannat, avskytt och mellan varven älskat tanken om. Vi rörde oss omkring mellan fynd & skratt, mellan hej & roligt att se dig -kommentarer med människor från förr, jag tackade & bugade för kommentarer från främlingar om det plötsliga kändisskapet & så föll vi alltid mot den andre, skrattande fåglar i den andres händer & vi kan verkligen det här så bra. Du & jag & kaffetåren blondie. Efter loppisen invigde vi de kommande tiderna också; detta genom att med bleka vinterkroppar kasta oss nakna i Karlsviks vatten där is & snö än pryder strandbrynen. Hej & välkommen må du vara, sommarlängtan & så vackert kallt det är när korta frisyrer fryser. Vi är bra på att värma varandra & jag lär mig att våga vara kär för nu är nu & jag vill alltid minnas oss såhär om tiderna blir andra sedan (och tack & lov är sedan inte nu). Sophie har börjat ta plats i mitt liv också. Vi började närma oss varandra som stolta kronhjortar, uppbröstade med sina kronor, raka ord & tydliga visor ur hennes mun som lät som mina egna & plötsligt & snabbt insåg jag & känner nu hur bra vi kan vandra jämsides som sparringskamrater med syfte att skapa regnbågsrevolution i staden. Hon är den rättframma elden medan jag konkretiserar rörelsen & allt går bara framåt. Tillsammans tar vi oss igenom möten med kommunala, politiska beslutsfattare & vi rättar till kavajerna, skjuter våra kulor rätt i mål & eldar varandra & besluten som snart fattas till våra fördelar. Ett RFSL Luleå är på väg att startas, samlingslokalen grundad & projektplanen är i verk. I våra nedskrivna ark sjunger planer om metodutveckling, utbildningsvisioner för kompetensutveckling inom kommunen, vi riktar oss mot stora intressenter & har redan kända namn inbjudna till den Regnbågsdag vi kommer styra upp i oktober. Och sedan & fantastiskt nog, ett Luleå PRIDE väntar nästa sommar, Norrbottens allra första. You go, vi är så bra på det här.
Det har varit & är en mediacirkus i livet också. Trädde fram kring en viktig fråga, utmanade mig själv & lagen om sekretess & önskade bana väg för större rättvisa. Responsen har varit god & jag fortsätter tänka på de berörda & på att kunna få en fortsatt bana där det kommande arbetslivet får vara kantat av förändringsarbete som i konkreta former gör någonting betydelsefullt, där teorier banar väg för den politik jag önskar föra fram. En får se & ha tilltro.
Det som däremot inte har fungerat är uppsatsskrivandet & jag försöker att inte kapitulera, inte läsa ut ett nederlag av detta utan se det som något att lära av. Svårt som fan men jag måste spetsa den kompetens som har möjlighet att med större tidsram synliggöras i resultatet & har beslutat mig för att skjuta upp min opponering till augusti. Nog sagt.
Det är mycket att ta ställning till som det är för livet är ju som det är som farbror Sven skulle säga. Om en dryg vecka kommer utlåtandet efter den sista röntgen & axelprojektet kommer konkretiseras där kommande stunder skall möta beslut. Fyra timmars genomgående förberedelser inför de operationer som väntar. Vad ska egentligen förberedas & vad innebär det här? Det snurrar lite, yrsel när det börjar bli verkligt men det är nog i sin ordning.
Jag, Lelle, Ludvig & Evelin vandrade hemåt i kvällsolen idag & jag kände första gången på länge lust att bara vandra långsamt fram & kropp & sinne är trötta men i ordning. Andas ut när pressen för uppsatsen släpper sitt grepp & landar med de goda på en brygga i kvällsolen. Ser hur ljuset speglar sig i Ludvigs ansikte, hur hans blick säger så mycket när den seglar omkring bland mina drag, fångar ibland upp en linje med läpparna & gör mig inspirerad. Till vad vet jag egentligen inte bara att det är så vi fungerar, som rena inspirationskanaler för den andre, ger mig lust & vildhet & närvaro mitt i det stora. Med dig vill jag vara precis hursomhelst, överallt & hela tiden, tänker jag. Intressant att det språk så många bör på kring kärlek bygger på uttryck av klichéer, även mitt. Svårt att inte vara fånig & kärleksnormativ. Det är som att konsekvensen av att vara såhär uppfylld av kärlek får mig att vilja ropa ut något stort om den, skrika & måla men jag har inga verktyg som inte får smöret att rinna över & grytan att verka kletig & kryddad av trams. Men jag är Verkligen så säker på känslan & jag vet att det jag trott så länge på var en sanning (min & vår ) som bara väntade på rätt tillfälle att träda fram. Vi är varandras partners på många sätt, tresamheten är skön att leva i. Läser ett par rader som träffar rätt vackert, nämligen; ”Den du älskar med, älskar jag också med. De smekningar du ger är också mina smekningar. De smekningar du njuter av, njuter också jag av. De smekningar du får, får du samtidigt av mig.”
Detta forstätter sedan med;
”Blir inte vår kärlek till en människa verklig först när den bekräftas av andras kärlek? Många önskar att deras älskade skall väcka begär och beundran hos omvärlden men samtidigt kommer hyckleriet in hos de flesta, för här dras gränsen. Youŕe mine.[...]han var gift med just henne för att hon var värd att älska, han var kamrat med just henne för att det fanns så många som kunde älska henne. Det fanns i hans kärlek inga gränser, reservationer eller förbehåll.[...]Genom att åberopa rätten att tillhöra varandra, fick så många inte bara ett outhärdligt liv, utan också onödig konst rörande frågan om att ”få” eller ”mista”, konst som inte ens kunde användas för att torka sig i ändan med.” Ur Créme Fraiche av Suzanne Brogger
Jag bär rader av dessa med som något slags tankeväckande när ögonblick dyker upp då jag vill låta dina ögon i kvällsljus vara kvar i mina & fortsätta så men därmed ges inte plats för fler, då backar jag snabbt. Just nu är vi faktiskt bäst såhär bortom tvåsamheten (även om jag anar att vi fungerar utmärkt även så, någon gång) Jag är som en törstig fisk som vill sluka sitt hav så kom pirater, båda två så bygger vi svenssonhus under vattenytan.
