Kärlek. När det är enkelt.
"hans doft är en blandning av skogens alla träd, urkraftsmysig och hemtam, stort och mjukt och det känns som om han vore en skogskoja;, hela uppenbarelsen och jag vill stanna till där, bjuda in oss två på tallbarsté ur två gröna kåsor för utbyten av fler historier"
Jag citerar mig själv från ett tidigare ögonblick av ett frö & en konstrast i närvaro med varandra. Citerar, därför att vårt möte inte är annorlunda nu & kanske just för att inse att det verkligen inte är förändrat; inte heller stagnerande, långt ifrån; bara starkare & närmare. Känslan är hemtam men utforskande & framåtskridande. Temat är kärlek & rastlöshet (kanske kärlekens rastlöshet) & hur vi nog ibland, trots stunder av misstro över det ständiga drivet; också älskar våra fågelvingar. Men vår poäng tillsammans är att vi inte räds den andre & vi möts inte för att vi uppmuntrar den andre till rörelse (eller flykt); snarare möts vi för att vi för en stund (eller evighet) trivs att vara hemma i doften av tall & nagchampa (och för att vår syn på kärlek kan vara vid & begriplig tillsammans).
Tydligen är det dags att flyta vidare nu över våra stockar & stenar åt skilda håll; hejdå-och-det-dröjer-länge-nu.
"Du har flyttat in i mig din räv" säger han & jag vill faktiskt aldrig att han ska släppa taget om mina örsnibbar & det bryter lös någonting; det kallas tårar & jag älskar att det får komma såhär för fan, jag kommer verkligen att sakna honom, denna frökonstrast. Vi är likt en levande teater tillsammans. Som vi har agerat klätterapor, vilda duvor i lönnträd, varit flersamma men också tvåsamma bara med varandra, agerat heteronormenkritiska i färd med att leka mamma-pappa-barn-i-parken, förvandlat oss själva till vatten för den andre, till eld & vind & kärlek. Och nu ska vi skiljas åt igen. Förra mötet bar du långkjol & jag kostym; detta möte är vi alldeles nakna om än med kläderna på & vi har nog minsann skapat något stort & vackert.
Därför är vi egentligen glada när vi skiljs åt; det är en lycka att du finns & vi ses igen. Vi möts där vi ska vara & till dess är vi båda likt detaljer som pryder tillvaron, minnesbilder som ger oväntade leenden.
Men ändå. Hejdå är en pladaskskavank & det skaver men vad tusan, vi flyger vilda nu (som vanligt)
(vi kanske kan landa någon gång?)
Jag citerar mig själv från ett tidigare ögonblick av ett frö & en konstrast i närvaro med varandra. Citerar, därför att vårt möte inte är annorlunda nu & kanske just för att inse att det verkligen inte är förändrat; inte heller stagnerande, långt ifrån; bara starkare & närmare. Känslan är hemtam men utforskande & framåtskridande. Temat är kärlek & rastlöshet (kanske kärlekens rastlöshet) & hur vi nog ibland, trots stunder av misstro över det ständiga drivet; också älskar våra fågelvingar. Men vår poäng tillsammans är att vi inte räds den andre & vi möts inte för att vi uppmuntrar den andre till rörelse (eller flykt); snarare möts vi för att vi för en stund (eller evighet) trivs att vara hemma i doften av tall & nagchampa (och för att vår syn på kärlek kan vara vid & begriplig tillsammans).
Tydligen är det dags att flyta vidare nu över våra stockar & stenar åt skilda håll; hejdå-och-det-dröjer-länge-nu.
"Du har flyttat in i mig din räv" säger han & jag vill faktiskt aldrig att han ska släppa taget om mina örsnibbar & det bryter lös någonting; det kallas tårar & jag älskar att det får komma såhär för fan, jag kommer verkligen att sakna honom, denna frökonstrast. Vi är likt en levande teater tillsammans. Som vi har agerat klätterapor, vilda duvor i lönnträd, varit flersamma men också tvåsamma bara med varandra, agerat heteronormenkritiska i färd med att leka mamma-pappa-barn-i-parken, förvandlat oss själva till vatten för den andre, till eld & vind & kärlek. Och nu ska vi skiljas åt igen. Förra mötet bar du långkjol & jag kostym; detta möte är vi alldeles nakna om än med kläderna på & vi har nog minsann skapat något stort & vackert.
Därför är vi egentligen glada när vi skiljs åt; det är en lycka att du finns & vi ses igen. Vi möts där vi ska vara & till dess är vi båda likt detaljer som pryder tillvaron, minnesbilder som ger oväntade leenden.
Men ändå. Hejdå är en pladaskskavank & det skaver men vad tusan, vi flyger vilda nu (som vanligt)
(vi kanske kan landa någon gång?)
Kommentarer
Trackback
