Kan inte koncentrera mig på konventionstexter om folkmord, det sliter i kropp och sinne och tanken är längtan, är en därfågel, en otålighet. Försöker tänka rationellt och konkret på någon alldeles särskild som vore du endast en fysisk och högst (o)spännande kropp utan egenskaper jag vill (fortsätta) forska i. Punkten i vårt avslutade indiankapitel har börjat suddas ut [för oviss gång i ordningen] och jag begriper inte varför. Allt jag vet om dig skulle kunna göra det hela avdramatiserat men det tenderar vara tvärtom. Fjolårets vårtjusning är även denna vårs upprepning av det blonda svärmeriet. Förra våren var stockholmsresorna, var charader och ofrånkomliga labyrinter, var tvivlet och uppbrottstider, var dramatiken och förstånd och sedan brist på detsamma. Denna vår har gemensamma drag av att bryta upp, dock inte längre från någon men istället mot en fri passage vidare mot okänd terräng. Längtan kan vara ekande rester eller bara de fakto att läget är precis som det ska vara, att blonda hårteser är en ofrånkomligt ljuv ridå. Så kom då. Låt oss leva dekadent med rödvin i våren, hela såren och börja om på något nytt. Vi börjar kunna detta med att skapa egna melodier och numera kompar jag på egen gitarr. Tuttrut.

 

Det ställs upp ett osynligt manus som om livet vore en film. Det måste vara såhär. Att fred ställs mot trut. För att tillståndet ska lysa klart igen. Det är jag och Marlene och vårregnet en kväll, det är ett k-märkt gammalt hus, en flaska rödvin och en mängd poeter. Hur jag än vrider på situationens konkreta verklighet så finner jag den svårbegriplig trots att varje fattat beslut följt den röda tråden av ren känsla. Så är vi där igen, i en miljö vi en gång så ofta möttes i, bland poeter och fallande ord. Jag ser dig men jag vet inte längre hur du är formad, kan inte uppfatta dina proportioner trots att jag nog aldrig känt någon så väl. Underligt, hur allt är förgängligt, hur relationer kan uppfattas så olika beroende på hur ens blick gentemot känslan är färgad. Och färgen, formen, möjligheterna är föränderliga, kan förgöras. Jag vill veta vem du är idag, vad du blivit annat än ekon från den du [vi] var när vi hade andra ögon att se med. Jag hör dina ord nu igen om ”rynkor från ögon till rödlocks från döden så föds nåt mitt öde en rödtott som sträcker sig in” och jag anar redan på förhand att det som nu följer dessa ords flöde [som en gång var mina, var våra] inte längre är den fortsättning som en gång löd ”jag vill se dig igenom ett skrattveck när du beger dig igenom med kaffet och lever igenom rätt vackert, jag kastade en kropp rätt in i din famn som en skorv ut ur dimman i hamn”. Nu är det annat, för vi insåg rätt hårt att vi båda är utbytbara i den andres värld. Och jag ser dig [eller vem det nu är jag tror att du är] och inser att jag snart kommer gå, igen, lämna dig i din nya värld för jag vet att den inte längre är vår att bruka.

 

Och så går jag. Utan allt som hände hade inget som tillhör dagens tillvaro existerat och jag kan inte ångra någonting. Det är något helt annat nu. Det är hon bredvid mig, intill min kaffekopp står hennes och det är nyskapande, det är en vacker värld, en möjlig, en vilja att leva bortom negativ kontroll med bara en önskan om att vilja dela.

Gitarren har börjat äga mig och jag gör ett undantag och låter mig tillhöra någon [läs:den] och tillsammans skapar vi hallelujamoments utan värderingar.

Gled runt på förmiddagen medan duggregn föll och ser så plötsligt the real suna Gabriella på andra sidan gatan och hela mitt existentiella tillstånd blev plötsligt överrens med orden om att läget faktiskt är bra just nu. Trots att skolan skapar mer förvivlan än någonting annat, att plats för egentid är något jag hör kan vara bra men aldrig har lucka i kalendern att planera in och att kronorna som vanligt vänds och vrids på så är läget verkligen bra och än mer än så.

Ägnar veckans enda dag, fri från schemalagda måsten med att delta på en workshop anordnad av RFSL. Vi gör diverse dramaövningar och disskuterar hur en ska jobba för att krossa homofobi och stereotypa könsnormer, främst hos ungdomar. Det ger inte mycket nytt i kunskapsbanken men däremot inspiration för kommande framtidsplaner och nödvändig påminnelse om att min tillvaro inte är färgad av ett allt öppnare samhälle, snarare av en allt mer regnbågsfokuserad bubbla. Detta får inte feltolkas. I love my bubble. Men det gäller att inte skapa falska föreställningar om att den politiska rösten inte behövs även utanför.

Har hunnit möta upp min kontaktperson på IM inför höstens praktik, har glidit uppför de stora breda trapporna i huset där IM håller till, drömmer om att återvända dit med syfte att stanna kvar och faktiskt få ett jobb, just där. Är det meningen kommer det att visa sig.

Frustrationen över att inte hinna leva apliv på klätterväggarna och inte hinna yoga någonting alls är ett varande i konstant tillstånd men det finns annat jag då kan fokusera på, som avdramatiserar och lugnar. Att varje morgon se att hennes tandborste står kvar och att relationsfriheten är ett ömmande faktum skapar en iver efter mer. Älskar hur det är hennes huvud jag vill framförallt vill nå, veta allt om. Att det är ur ett inifrån perspektiv vi har skapat maskrosen som breder ut sig alltmer, rotar in oss i varandra. Hur inget går att ta för givet och därför gör varje stund som vore den en vinst, en tillfällig skogsglänta. Vill tänka lös med henne där, forskande få förstå hur hon betraktar världen. Vill känna hur tillvaron reflekteras i hennes ögon för att nå mina i samförstånd och närvaro, hur vi numera vågar konstatera att här inte finns några rädda knytt, inga hinder, bara nya tider, fler nätter, morgnar, kvällar och dagar ihop.

Det är hon min vän, min sambo, mitt blonda svärmeri Kajsa-Kajan som fyller år idag och en ber att få gratulera och fira med gryningssång och fågenfnatt, med fjällräven och frukost på sängen.

 

 

 

Befriande att vakna upp efter nattens snår där drömmen är tydlig och iskall i kanterna, som ett stålkärl med iskallt vatten.

"Vrider och vänder, försöker vakna men det tycks inte vara möjligt. Fast i drömmen. Allt handlar om avgången till Indien som närmar sig men trots det är ingenting förberett. Jag och E tar oss en (o)praktiskt vilostund hemma hos henne. Vaknar med panik i bröstet ”fan, väskan är inte packad och shit, ingen av oss har körkort och hur ska vi hinna till mig och packa väskan, hämta biljett?” Väl hemma efter en försenad bussfärd. ”Men nej, jag har glömt att jag har ett marsvin i ett akvarium. Äh. Jag drar o lämnar den. Får väl se om den överlever. Men tusan! Jag har en hund också. Den måste ut. Nu. Så vi går ut men då sticker hon iväg och tuggar kadaver vid vägrenen. Har inte tid med det här. Och nej igen, har ingen hundvakt! Ringer brorsdottern, ber om en tjänst. Hon överväger men kontrar med att hon faktiskt inte kan vakna bredvid min hund om morgarna. Det vore bara äckel. Precis så uttrycker hon det. Jag ringer flygbolaget, har jag ännu tid att ordna en ny lösning för detta, för strukturen, för kaoset? Nej. Nej och nej det är kört. Planet är lyft. Kaoset är konstant. Öppnar en dörr, kanske är det hem till mig nu igen i en ny form, eller till det som skulle kunna vara det – Och där står hon, Ida. Hon är lugn när hon ler och jag hämtar andan och vaknar."

 

 

Det är precis sådär, såhär det är. Symbioslivet med Ida förankrar och inger möjlighet att se nyanser i stressbojan, simmandes motströms bland FN stadgan, traktat, Jus Cogens, ockupationsmakter och allt det där andra som kommer emot en med jämna, brutala akademiska slag mot pannbenet.

 

Livet är inte bara det. Egentligen. Det är lika mycket en hallelujatur på gitarren, är ett nystartat track med gemensamma morgnar, intellektuella brottningsmatcher, oanade infall av storartade ord och (kärleks)flöde, är a special girl for (all) seasons, är upptagenhet av berusning, av henne, av frihet i det förenade, i relationsanarkin, av eld, överraskning, mersmak och längtan över havet som ibland skiljer. Vi är nattliga skratt längs Köpenhamns gator, är dansande flamingos på queerklubben, är mer, är mer, är mer.

 

8:mars är hedersdagen åt den en gång i rödstrumpor förda kvinnokampen, för grupp 8 och övriga modiga kvinns, är en tacksamhet för den historia som skapats och radikaliserats av kvinnor, för att dagens regnbågsaktivism aldrig varit möjligt utan just er. Därför dansar jag och mina vänner stolt fram i paraden, för stunden oövervinnliga och vi tar och vi äger, blir sen bjudna på dumpstrad godmat på vänsterhaket. Där kommer hon och trots bristande förmåga på den rätta repliken för att få med henne hem så går det ändå, vi skrattar åt det och undrar vem som egentligen får med den andre hem, om det alls är möjligt att låta bli. Med henne intill finns det mest klarhet, lite inslag av yrsel men i synnerhet, en tro på verkligheten i alla nyanser.

 

 

 

 

Det gamla (avslutade) kapitlet med luddiga formuleringar finns litegrann kvar i periferin men inte längre så att det stör, är pånyttfödda kontaktsökande trådar, är nyheten som inte förvånar, någonstans förstod jag redan från början att ni inte hade en mening ihop, att det vi har inte någonsin kommer att passera obemärkt. Vi är fåglar ihop med underliga frisyser, är kvinnan med en varg om ryggen, är en dans på den röda jorden, är nattliga samtal och frukter som inte vill plockas. Vi tar oss samman, plockar varandra som grön mossa, precis som den är.

 

Och det är vår och det kommer och det är och det blir vad som ska vara.

 

Röda trådar.

 

Just nu: Northern State - Girl for all season

In a queer time and place everything seems to be possible. Om en lever just på gränsen, utanför, högst medveten om skiljelinjerna men samtidigt mitt i det som inte är ett val utan ett kall, en identitet, så kommer meningen. Vad det än är. Ibland obegripligt. Men vad är inte det? Som att slå sig själv rakt i hjärtat i vilket fall. Och landa rätt. Det är eld. Det är att vara närvarande i varje tanke utan att vara medveten om det. Det finns i allting. Flödet och lusten. Drömmen och kärleken.

Min dator är en idiot. Sitter och skriver PM om den nya diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet/uttryck och försöker gång på gång skriva in ordet transperson. Min dator anser att transperson inte existerar. Däremot måste en transperson vara en tramsperson. Min dator är enkelspårig och smått homofobisk. Plötsligt förstår vi inte alls varandra och jag tvingas nöta in ordet, acceptans. Kanske representerar den stora delar av samhällets fyrkant?

Ida har varit min livscoach idag. Vi har konstaterat att livet kan vara som en uppsats. Inledning med hur en aktuell livssituation ser ut och vad som är relevant att utreda i stunden och hur en positionerar sig i röran. Bakgrund till situationen, syfte och frågeställning utifrån vad som skall göras härnäst, metod där tillvägagångssätt och avgränsning krävs. Sedan kommer de material som utgör grunden till ens uppfattning och därefter de teoretiska verktyg en använder för att begripa och förklara. En stor del av livetssituationen går ut på att analysera, en använder alla teoretiska verktyg en har för att förstå sig på. Slutligen når en en sammanfattning av vad en kommit fram till om nuvarande existens och sist, en avslutande diskussion med eventuell framtidsplan.

Min kommande bok kanske får den enkla men ack väl, lika krånliga titeln; mitt liv som innehållsförteckning.

Det gäller att praktisera det akademiska. Och det krävs mod men också glädje att möta maskrosor och suna.

Jag hatar er för att ni inte håller, förbannade tandjävlar.

Ett sådant botten-nått läge attt det inte ens kan skrattas undan. Ingen låt att spela lite för högt så att det glöms bort för borttappade tänder är hål, är ekon, är tandångest och brist på jävlaranamma, fyller upp hela huvudet och är förbannat o-charmiga. Jag hatar det här. Och jag är plötsligt bland föregångarna till nuvarande medelklassen, vill mosa politikerna med den röda fanan, kväva det kapitalistiska systemet med gräsrötterna och vråla att studenter, ensamstående, hemlösa och andra med hål i bakfickan faktiskt aldrig går till tandläkaren, att det finns anledningar till det. För systemet är sjukt. Trött och uppgiven, förbannad och fångad i systemet. Kan helt klart möta tandlösa med innerlig förståelse. Vad dessa vita gör skillnad, vad de symboliserar och markerar. Klass och åtskillnad. Intressant hur något som tänder kan ta upp en hel text, när de plötsligt inte bara sitter fast i stillhet och sköter jobbet. Hur tänder kan vara grunden till ren skräck, avvikelse, fobi, skönhet eller brist på detsamma, tänder som verktyg eller tänder som faller av, tänder som är smärta. Vissa har tänder som håller hela livet, andra blir ruinerade. Rikare människor har oftare de vackraste tänderna, arbetarklassen har det inte. Tänder är yta, är första intryck, är ibland ingenting, andra gånger allt.

Varvar den kvävande tanken på allt som åter igen börjar om igen med att läsa om hatbrott mot transpersoner och det gör känslan till gröna skogar eller så möjligen, så långt därifrån som går.











Tack T. För tanken som finns kvar. Hög frekvens, helt klart.

Nouvelle Vague -  Just can't get enough och Magnetic fields - Absolutely Cuckoo utgör signaturmelodin medan lägenheten blir totalt genomstädad, under tiden som jag och Kajan cyklar fram genom regnet och vrålsjunger och jublar för det ena och det tredje. Vi går på på bio och ser En enda man och bara älskar den. Historien, formen, känslan, estetiken - ge oss mer fortsätter vi medan natten lockar oss vidare ut och hela tiden nynnas melodierna i sinnet It's only fair to tell you, I'm absolutely cuckoo och maybe it's time to.. det är som det är, precis som det ska vara och jag vill stanna kvar i denna känsla, inte lägga något lock på, bara bevara dansen i kroppen och euforin som får allt att glöda. Can it be this easy to ride? Den här helgen har lärt mig mer än på länge. Check för det här och det där. För att lockelsen tagit över kroken, för att vi finns, för att det kommer oväntade, obeställda paket hela vägen in som förändrar formen för dagen, för veckan, för känslan. Just get high on this!

"Jag ska bygga något stort och vackert.." vrålar vi och dansar och tumlar omkring och vi gör allt det där och lite till och vrider oss i musiken och konserten med Pascal når hela vägen in det spontanta sinnet och alla färger blir till en enda röra och det spelar ingen roll för det är bara stunden som gör världen och ingenting annat existerar och allt är en enda lång mening utan punkt, natten är likadan som en viss date som aldrig [just nu] upphör och det är mer än okej. Faktiskt. Vi ler och är glada, skrattar högt och vill ha mer än allt och slukar varje spontan inpuls och det leder [föga förvånat] till det ena och det tredje, till oväntade förlängningar och punktlöshet. Har kollektivkvinnsen i blodet, ytterligare någon adderad till dessa tre galentrasor bidrar till sömnlöshet och inspiration och frihet. Utan sömn är följande dag en vandring i koda, är illamåendet ett faktum men det spelar ingen roll. Öppnade alla dörrar och agerade kapten på rövarskeppet och lärdomen är att ingenting behöver ramas in, snarare vävas ut. Ytterligare. Take a queerstep. Så kommer meningen. Eller om inte annat, behovet av mer kaffe.

En tangokatt skymmer sikten. Första reaktionen är att föra undan henne. Du skymmer sikten, katten. Vad för en sikt då egentligen kan en fråga sig. Hon lägger sig tillrätta i famnen. Spinnande värme ger balans och lugn tillsammans med Deva premals toner.

Plötsligt är hon här. Min Hanna. Just här. Det är kväll och vi är trötta men visst vill hon ta en kvällste med mig. Så mycket att uppdatera varandra om. Språket är som vanligt vårt eget och det bara rinner ur oss och blandas med skratt och allvarligt bekräftande nickanden och snurrande på hårslingor, kliande på snagg och vi spänner ögonen i varandra för att sedan skratta loss igen. Det är så mycket jag vill säga till dig. Kanske är det en riktig dialog, måhända är jag galen. Ord efter ord efter ord skapar flertalet sidor som skickas iväg för att landa, där hon på riktigt är, på andra sidan jorden. Och jag vill inte sluta skriva, vill inte avsluta vår mentala överföring för det går bara inte att hon ska vara så långt borta, att fikastunden ska vara över. Det går inte att säga hejdå så du, vi ses. Ska bara gå ned och handla vadsomhelst, vänta på mig för jag är snart tillbaka.

Ett par timmar som en evighets strävan ur den inte önskade men väl passande låten working class hero. Finner en tjusning med att ge mig av ut på gryningstomma gator, att ge nattpersonal möjlighet att komma hem tidigare än väntat. Att ensam väcka sig själv till liv på jobbet, veta vad som väntar, att det finns möjlighet att inspirera någon till att en dag kan ha så mycket att ge. Men. Det kan även draina, vrida ur all samlad energi. Faller in genom dörren, äntligen hemma efter ett par timmars övertid utan att orka le. Och där. Inom kollektivets väggar finns det andra som ger mig sådant jag själv inte har kvar. En spontan famn av Kajan, ömhetstramseri med Marlene innan jag faller ihop som ett trött knytt på sängen och somnar.

Behöver nå vetskapen om att livet är mer än måsten [skavande, avskydda innebörd] dessa inramande av tid som skulle kunna användas åt annan, skönare överlevnadskonst som faller inom dess betydelse. Visualiserar en vakenhet som inte riktigt kan förverkligas och sluter upp med Erika som jag alldeles för sällan lever i symbios med nuförtiden, med sprudlande Lisa-Lo, med aktistsjälen Yona och sköna Carro. Disskuterar queeraktivism, systerskapsfestivalen, om att leva eller inte leva i definierade relationer och så mycket mer. Allt berör och stimulerar fanan i mig, vill rusa iväg till första bästa queertåg och marschera.

Och här och där, utanför och inuti rör sig det som vi omedvetet planterat hon och jag. Det växer sig ovanför grunden, pockar på varje tanke men framför allt, varje medveten känsla och jag famlar ut i det jag inte har någon aning om för just vi två har aldrig varit just här med varandra. Berusad av det och vill men vågar för lite. Erkänner och får bekräftelsen jag undrat över. Jag vill vara där hon är medan hon vill vara i min närhet. Men vad säger det egentligen? Mer än att vi mår bra just av varandra? Måste en söka efter större meningen eller bör en bara leva i känslan någon kan ge en? Yr och glad och otålig och blyg och vild. Att våga är att kanske finna. Att vara öppen och låta meningen ha sin gång. Kan vi, vill vi, törs vi? Det som får en att glöda är lika mycket en risk att göra en känslomässigt naken. Är det värt det undrar räven med ena foten på väg mot, den andra i flyktposition. Ingenting måste en heller veta. Vi låter det ske, vad som är riktningen. Det svåra är dock att en del tankar kräver handling. Och den tanken ignoreras. Kraftigt. Lyssnar högt på Chicks on speed och glömmer en stund allt annat än önskan att dansa loss.

Men jag tänker det till slut ändå. Att kom bara. Kom Sunna.
En glödande vänskap för livets berg o dalar eller något mer. Vad som än sker är det godaste gott.

Att börja tidiga morgnar med Lou Reed - A perfect day har skapat god avstamp åt lite väl inplanerade dagar. Studerar diskriminering och likabehandling med fokus på positiv särbehandling, diskrimineringsgrunder och intersektionalitet, sköljer ned det lite enklare med hjälp av vernissage av Elisabeth Ohlson Wallin, genom klättring som förvandlar mig till en svartklädd ninja och genom gitarrspelande som får fingertopparna att nästan blöda. Mellan inbokade happenings finns det ändå tid till att möta upp mina kollektivkvinns, förstå röda trådars magi med Marlene [utan dig vore det garnnystan] och vattna Kajans strupe med kaffe som den kafferäv jag uppenbarligen tenderar att benämnas som här.

Fredagmorgon är min egen tillsammans med naprapaten. Jag får massage och akupunktur och finner ett meditativt lyckorus där på massagebänken, vaknar euforisk till liv och vill behålla min naprapat för alltid.
- "Du borde dra till norrland, säger jag." Och jag menar det. För jag är på väg dit. I sinom tid.
Och jag ler och ler och ler.

Vet inte riktigt om det är räven som jagar efter aktiviteter eller om de jagar upp räven med tanke på de ständigt energiska signaler den röde tenderar att sända ut. I tanken liknar jag mig vid en lindansare. Tar mig mellan plattformar med ibland trötta men i nuläget stadiga steg som inte förlorar balansen, still on track. Kanske närmare fokus än på länge. Yogan är grundad.

Efter akupunkturen glider jag som genom en dimma fram mellan kontraktskrivande och små närbutiker på hörnet till FinIda där vi ägnar resten åt dagen åt studerandets makt. Slingriga diskussioner, snåriga tankeskäl, allt faller ned, blir till skivna rader. Med Lougi i famnen, med Trish vilandes över oss med långnosen som lämnar fuktiga spår på jeansen. Lougi, nyfunna tillfälliga spanska romans. Döv hund möter meditativ räv och summan är inget annat än blödande kärlek. Vore det inte för omständigheterna skulle hon få följa mig för resten av livets dagar.

Vandrar hem i regnsnö och möter en Kaja och ett paket. Norrland rakt in i det närmsta. Min yogaguru Lenitha kopplar mig samman med längtan då Parvatiparfymen plötsligt ligger där. Här i mina händer, når doftminnet och exploderar lös i sinnet. Tack är inte nog och plötsligt saknar jag dig, det galna goda L:et mer än på länge.

Med parvati på huden kommer helgens långa arbetstimmar passera väl. Ibland är tanken den bästa skapelsekraften jag vet.

Några av veckans ögonblick som passerat. So long.

Parvatidoft i kläderna o känslan gestaltas plötsligt på det sätt som minnen förankrar sig genom tidens olika kontexter – överrumplande starka, minns bara lättsamheten då parvati tidigare fyllt andetagen. Alltid i närheten av en yogashala, av dig, av the chosen family around. Föreställer mig att allt är som det ska vara, att livet omkring är fyllt av allt det där än, bevarar det tillståndet oavsett vad som verkligen är. Vad som är kan bli vad en drar till sig, som det talas om lagen av attraktion i the secret. Genom våra tankar skapar vi det vi drar till oss, allt ett resultat av vad vi tänker. Ibland är vi inte medvetna om att vi fokuserar på fel saker, negativa energier. Medvetenheten krävs, att aktivt välja att inte se vad vi inte har utan istället – vad en drömmer om och vill ha, visualisera att det redan finns hos en, sända ut en övertygelse, en tro på att det kommer till en, det underlättar betydligt för att nå det. Vara ödmjuk för det runtomkring men vara målinriktad, med tillit och tålamod leva i känslan, följa vad den leder en vidare till. It will soon come.

 

Det sker en rörelse framåt här. Hemvanda gator men med nya perspektiv. Möter efterlängtade vänner. Firar familjemedlemmars födelsedagar och lever i grädden. Får massage hos Jani en kväll. Insmord med olja som luktar kockos, meditativ musik och ljus omkring och inuti. Petter dyker upp sen och jag somnar den natten med oljan i drömmen, med en iver efter att återvända hit och bo nära dessa yogavänner, inspirationskamrater och livslärare. Det är intressant hur det inte handlar om att anpassa sig efter ett gemensamt språk eller förståelse, snarare hur detta språk och begriplighet är det mest naturliga flöde vi har tillsammans.

 

Får mycket tid för familjen och den stabila kvinnotrion har nog adderat till sig en fjärde nu i form av fadern och jag är tacksam över förmågan att kunna förlåta, att lämna, växa upp, leva öppensinnat, ta till sig och växa vidare. Vill inte längre förkasta de likheter jag så länge betraktat mellan oss, snarare framhäva och uppskatta. Närvarar och berättar det för honom, ger honom två utsträckta händer och min tillit.

 

Linda återvänder från Amsterdam och vi sprakar lös hos Lena i vanlig ordning. Den natten somnar jag i Lenas soffa men dessförinnan vill jag inte riktigt släppa stunden. Känner hur det gamla huset bär upp oss, hur tyst och välkomnande det är. Minns hur jag så många år tidigare har spenderat nätterna just här men då en våning ovanför. Med någon. Denna någon som finns kvar däruppe men på ett annat sätt och som har förvandlats till en vänskap som bär tio år på nacken. Hör hur vägspärren stannar nattens kanske obefintliga trafik och släpper förbi ett lok. Vägspärrens signaler påminner om spårvagnarnas plinganden i Göteborg och hur jag sakta vande mig till dessa de första åren där. Får en upplevelse av att se hur en lång resa påbörjades där och då men hur den första eran av den söker ett avrundande nu. Börjar visualisera mig själv här, att låta norrlandsrötterna kalla mig hem. Det finns inga punkter eller avslut, allt ett resultat av något annat. En förlängning med mer i bagaget. Utbildning, erfarenhet, totalt förvandling och självförankring.

 

Saunastunden kommer i vanlig norrlandsordning tillsammans med Petter, Jani och Lelle. Vi svettas och renas och jag drömmer om en stuga där ankaret en dag ska vila med mossan ingrodd, där en egen sauna ska finnas som ger rening varje eviga dag. Det är många som har resor som pågår, förändringarnas vindar härjar lös och jag inser att tanken är stående var dag nu att det är vänskap som bygger världen.

 

Om natten är det kanske något som lossnar. Vaknar bredvid Sara av att jag gråter. I drömmen utsätts jag för tortyr, skrämselpropaganda. Symboliska inslag av obehagliga spindlar överallt.

Drömtydning.

Att drömma om spindlar: Om du drömmer om spindlar, det finns en möjlighet att din dröm varnar dig att du kan trassla in dig i ett nät av svek. Ta en ordentlig titt på de omkring dig, särskilt de i vilka du har lagt ditt förtroende. Vävningssmbolik av en spindel kan utvidgas till öden, den representerar halvgudar i den grekiska mytologin som väver ödet i våra liv. Detta kan indikera ett samband mellan det förflutna och framtiden. Det kan också säga att du är befälhavare i ditt eget öde, och bör ta ansvar över att väva den framtid du önskar.

 

Jag anar att det är en rädsla för att något visst börjar släppa taget, en rädsla för att släppa och för att nå något nytt. Ligger vaken och ifrågasätter vad som är viktigt för mig och betraktar den sovande intill. Det är ibland svårt att rättfärdiga tanken om att det ständigt tycks vara bättre någon annanstans än där en befinner sig. Där vilar hon, the beloved one, den som plockar fram mina urspårade sidor, den okända operasångaren, jokern, tokräven. Hennes drömmar är att vara här och göra sitt. Jag har i alla år valt annorlunda, vandringskängorna fastklistrade med fartvinden i håret. Vi väljer annorlunda men ändå är sann glädje det enda som tar plats när vi somnar intill, total trygg närvaro. Jag undrar om fartvind, inspiration och rörelse går att skapa där känslan står i fokus mer än att platsen i sig måste ha betydelse? Oavsett så blir det alltid samma visa när jag återvänder hit. Kreativiteten blir ett faktum, gitarren lever i handen, tavlor ska till att målas, klädernas färger blir varmtonade och varierade, lusten blir stark och inspirerad, människor att besöka och omge sig av finns det gott om, kroppen skrattar över all yoga och hjärtat blir lugnt, så lugnt.

En annan natt efter ett möte med L drömmer jag att alla dreads ramlar av.

 

Drömtydning, att tappa håret; Eftersom håret är ofta förknippat med makt så innebär drömmar om att förlora hår ofta ett tecken på att vi känner att vår energi håller på att dräneras bort. Det finns ofta en medföljande känsla av hjälplöshet som följer med drömmar om håravfall. Drömmar om håravfall pekar ofta på en känsla av maktlöshet kring att kunna förändra en situation. Om du drömmer om att förlora hår, titta på dig och ditt liv och se om det finns relationer eller situationer som är energi drainers.

 

Intressant. Det enda jag vet är att det finns tid för oss att mötas här. Trutsången och rävsvansen. Det går inte att hindra att händerna trasslar in sig i varandras hår, att famnen blir lite för lång och varm men så når jag realitetens faktum som en av de knivskarpa insikter som blivit vardag och jag släpper taget, vi hugger in på varsin semla istället. Vi uppdaterar, skrattar och finner [kanske ett nytt slags tillstånd] för det blir inte som förr, det som passerat har levt genom oss men de stunderna har lämnat oss nu. Vi möter varandra för vad vi är just nu och överraskande nog så känns det svindlande högt och bra så länge vi inte nämner andra, de som tagit sig in inte hos mig men hos dig. The doors i baktanken, jag rider ut stormen som egot vill underkasta sig, den storm som är mörk och oresonlig. Den som antingen vill ha dig för sig själv igen för du är visst lika stark i närvaron som tidigare, lika lockande, du har kvar det där jag inte riktigt kan värja mig mot. Å andra sidan vill jag slå igen dörren med en smäll, kasta loss ankaret ifrån dig, bli svår och iklädd avståndet själv [I dont care if you dont want me, I'm not yours] Glid ur mina händer, jag bryr mig inte. Men inga av ovanstående infall blir verkliga utan istället skapar vi något nytt, ler i varandras blickar, brottas längs gatorna, bestämmer oss för att vi måste ses snart igen och jag släpper dig snart ur min famn och vänder mig inte om när jag går.

Men ”...Visst är det svårt att lägga locket på när att stanna känns så rätt...” – Melissa Horn

 

Som en tillfällig vana möter jag sedan upp med Jani och lill Rickard och vi hamnar på te hemma hos allas vår yogamoder Lenitha och tigersonen Theodor. Efter långa samtal med Lenitha så är jag såld på drömmen om att utbilda mig till yogalärare, att låta Lenitha följa mig på vägen dit och att jag sedan får ge tillbaka allt jag lär mig åt henne i form av att ge undervisning i yoga. Kanske en lekfull tanke, kanske en möjlighet någon gång? Suget finns där. Starkt. Drömmer redan om att ge yogaklasser tillsammans med Petter, koppla samman våra energier och då sprida yogan till andra och för att fördjupa yogan i oss själva. Det finns ingenstans som jag möter yogans förankring mer närvarande än just här.

 

Helgen fylls av vänskapshäng och glittrande trams, av hjärtetramsdagsfika med mor, didi och brorsdotter. Plötsligt dyker L upp och omfamnar och vi fastnar i blickar och ömt rufsande leende, skört levande kemi. Bortom ordens förklaringar är detta vad nu detta än må vara och jag funderar över om det är positivt att känslan är sig själv så envist lojal eller om det försvagar stolthetens vilja att resa sig och gå. It will soon come, meningens svar över det här. Därför tvekar jag inte över lockelsen att fortsätta skratta och tramsa även hemma hos, där i våningen med utsikt över stan där vi föll och vi log så många gånger förr. Möter modern, numera vännen, möter oss på ett nytt sätt och vidrör dig utan att gå sönder, utan att tappa riktningen vidare [intalar jag mig] och står där sen med dig ovanpå mina skor, försöker ta mig loss fastän jag inte vill och trots att du inte heller vill men ändå gör vi just det. Släpper taget och säger att vi nog ses snart igen.

 

Når det gamla huset som jag visualiserar som min framtida boning, Its a feeling of a pinetree att möta Jimmy åter igen i våningen ovanför Lena där så mycket en gång brann. Farhågor, orealistisk rädsla för att förlora någon nära och annat trams förlorar fästet i mig genom våra gröna samtal nu och vi drömmer om ytterligare tio år i vänskapens anda och jag ler och inser hur vi ser varandra så klart när jag går.

 

En sista yogaklass innan norland blir skåne. På mattan bredvid Petter och Jani, med Anneli och hennes kollektivdrömmar, vägledd av Lenithas ord och lycklig och berörd och vild av visioner passerar yogapasset och blir till te i den nedsläckta shalan efterår och jag tänker att vi snart gör om det här.

 

Sen kväll och jag får lite av Ville, lite mer av Lena och går hem i natten och tänker att förankringen ska bli ljuset alla längtans dar så långt härifrån.

 

Sista natten drömmer jag åter igen symboliskt. Ska plocka ned en upphängd väska. Hör hur det morrar. Kastar ned väskan och ur den slingrar sig en obehaglig ormliknande varelse. Den väser, allt väser runtomkring och jag inser plötsligt att jag är omringad av ormar som försöker nå mina vrister så jag börjar springa och vaknar.

 

Drömtydning, ormar/reptiler; Våra fundamentala reaktioner från ryggmärgen, som kamp eller flykt. Det inkluderar den fundamentala evolutionära förmågan till förändring och driften att överleva. Vår relation till reptilen i våra drömmar uttrycker våra samband med sådana krafter inom oss och hur vi handskas med impulser. överlevnadsdriften kan transformeras till den ambition som hjälper en att ta sig igenom svårigheter, hopp om framtiden och ett djupare medvetande. Just ormen uttrycker kraft och energi i rörelsen framåt.

 

Befinner mig möjligen på svindlande, orealistiska höjder eller så är dessa höjder just möjliga mål. Många vändningar och infall hinner visa sig och lämna avtryck innan det blir tid för beslut men det lockar, pockar, suger. Om en ska lyssna inåt och vara uppmärksam på tecken så är det oavsett intressanta tecken som har börjat visa sig. Har blivit presenterad för en jämställdhetsutvecklare som har uppmuntrat mig att återvända ty efterfrågan för människor med genusutbildning tycks vara stor här. Får inspiration och hopp om att det kanske skulle kunna gå. Det har skapats en kalkyleringsmodell i sinnet där för och emot vägs mot varandra. Skåneland med all regnbågsatmosfär, vännerna, politiken, klättringen Vs Norrbottensland med familjen, vännerna, yogan och klättringen, enkelheten i att vara bland rötterna igen Vs att flyga fritt i en tidig vår och slippa vintermörker. Inser att ingenting är black and white, allt har nyanser och syften. Det är bara känslan som kan föra en rätt. Det andra faller sig naturligt efter det. När tiden kommer för att det kanske är min tur att återvända till rotsystemet kanske ett par i norr har hunnit ge sig av. Kanske är de närmsta i närheten ändå. Möjligen finner vi ett kollektiv i det gamla huset, kanske inte. I tanken skapar vi förutsättningarna. Jag anar att de är goda. Ser en röd tråd nysta sig fram. Våren, att få tid att vrida ur de godaste stunder Malmö har att ge. En sommar i vackraste norrlandsljuset. En augusti i Israel för hjärtats skull, ett drygt halvår i Indien för insikter, självförankring, spirituell energi och mängder av arbete. Ytterligare en kommande vår av uppsatsskrivande och sedan – fritt fall för meningens kall.

 

På tåget som för mig hem. En sista symbolisk dröm kopplad till norrland.
Drömmer om katter, vilda kattdjur överallt omkring mig.
Drömtydning; Representerar vår intuition, varnar oss genom sin finkänslighet för stämningar eller okända faror.

Återvänder till skåneland. Anar vad en del av vad drömmarnas varningstecken kan stå för, vad [vem] som ska släppas ur längtans grep och vad som har påbörjats. En ny resa. Egenfärd. Ett potentiellt avrundande här.

Grateful and in deep trust for a coming future surrounded by pinetrees.

 

 

Ibland går dagar förbi en då vardagligheter är en motgångsfärd. Stressen välter en, vrider ur. Fortsätter ändå som en skuggfigur av den vanliga glöden och anar att den återvänder. Får kickar av klättringen, av vännerna och det kommande. Frigör mig själv från en del regler, ersätter måsten med fri tid. Donar, fixar, trixar, får en del grå hår, andra lite rödare. För det kommer, det kommer.


Men dessförinnan måste näsblodet upphöra, axeln helas mer. Bestående nervskador på önskelistan? Får inte, får inte ske. Spring räven, flyg fågeln, göm dig under det lilla molnet och drick lite mer te än kaffe nästa gång.

Stressen



Vänskapsinspirationen med Ida och Martina






Glöden med Gabbie

roadtrips och du

Något av det bästa jag läst på länge och det är just precis så.

Det skulle kunna vara k a o s mellan lilltårna, i stegen och i sinnet om natten men så är det inte. Vanligtvis hade magen kapitulerat och det ovissa hade tagit kontrollen och lurat ut mig i det mörka dunklet, nafsat ilsket och otåligt som en skuggfigur. But I rather keep myself on the wire, being high in this circus. Som en mantra tatuerat innanför ögonlocken, under tungan mässas det fram innan tanken ens nuddar vid verkligheten - tillit och tålamod, låt det finnas där men värdera inte, reflektera men låt passera. Yogans filosofi är ledsagaren och en del, stundtals kaotiska stunder faller på plats, så mycket på plats de nu kan falla i en era av förändringar. Jag önskade mig nya öppningar detta år och visst finns de, i överflöd. Möjligen går det att tillägga att jag även önskar mig öppningar med konkreta inslag och valda delar av förankring och stillhet. Inom kollektivets väggar samsas den alltmer invaggade hemmakänslan och lättnaden med ivriga, oroliga fågelplaner. Det blev inte som jag tänkte mig, vad nu den tanken en gång var. Den spontana flytten hit blir en utflyttning för alla inblandade men skiljas åt gör vi icke. Möjligen drar en vidare till en annan stad, två stannar kvar. Still, united. Men annorlunda blir det, skrämmande och roligt och möjligt. Inte än dock. Än finns det tid att vara, att stanna upp, att vakna ihop och äta långfrukost. Att lyssna på Ekova och skriva brev och lyssna på Aretha Franklin, att dansa eftermiddagsdans och för att linda in.

Yogan lever i praktiken också. Det är mycket som lever om, rumlar omkring och gör mig vimmelkantig bortom begreppsnivå. I yogashalan mediterar vi sida vid sida på likadana yogamattor, oplanerat klädda likadant, med dreadsflätor på varsin rygg och kanske också med samma uppfattning och längtan [om den andre där intill]. Alldeles yr inser jag att hon hjälper mig att lämna något bakom mig, det jag inte valde bort men inte fick. Det som tagit upp alldeles för stora proportioner börjar förlora konturerna [at least, these days]. Visst har jag varit medveten om att det en dag sker, om det tycks så att det nu börjar ske. Att jag börjar resan mot att släppa taget. Men också konsekvenserna av det. Av vår gemensamma rädsla om att det som fanns, som gjorde oss så bra ihop inte går att återvända till. Minnena kommer att blekna, jag kommer att minnas hur jag älskade att känna dig som just jag gjorde men det blir just i pasado, den tröja som lades under blir plötsligt får liten att kunna använda. Allting bleknar, efterkonstruktionerna blir svåra att nå, du kommer att förlora mina tankars bevattning. Är det dags, har punkten i vårt kapitel börjat ta form? Den närmsta tidens alla prövningar kommer att visa vägen.

Är omgiven av hennes rökelsedoftande dreads nu, av att stå i snön och inte vilja säga hejdå även om vi ses så snart igen. Med allts förgänglighet i bakfickan tar jag emot och famnar in.

Varje natt under helgen har jag tagit mig hem genom snöyran nära gryningstid och platsen har var gång förlorat betydelse med snömassor kring anklarna, tjocksockar som bonar in. Leende, ibland svävande, alltid med ny inspiration i den mentala ryggsäcken.

Jag och min bärnstensvän som så länge har burit sitt smeknamn för att han tveklöst helar börjar nå igen. Eller. Snarare har vi aldrig upphört att göra det men har varit mer eller mindre tvungna till distansiering för att inte rinna över bägarens kant. Kan inte hindra att det avskalade alltid dominerar när vi umgås, att vi alltid blir så nära oss själva tack vare den andre. Denna gång möttes vi genom musiken, återkommande ackord att lära in, en djembe som höll rytmen. Zorros röst sedan gav sköna vibrationer, rysningar i nacken. Lika troligt som att jag inte tar en tusenfoting i handen, lika gärna brukar jag sjunga. Inte av obehag dock, snarare ovana. Men this time, you make me wanna sing och så blev det.

Två nätter har jag även glidit hem från henne, solen. Nästan yr av att vara så uppfylld, sällan möjligt att greppa, bara så överrumplad av stunderna och det som får mig att aldrig vilja gå hem.
"-stanna gärna kvar om du vill" säger hon men jag blir plötsligt fjorton år och vet inte hur en gör och gör det jag kan, vandrar hem men tar med henne överallt, omgiven, uppslukad. Det var länge sedan det här, såhär. Vad det är spelar ingen roll, vill segla omkring och vara hög på henne utan definitioner, utan måsten att rama in. Men ändå kan jag inte lämna henne utan ytterligare en famn, en till, en blick, ett skratt ur det bubblande. Vi har en lång tid som väntar oss av gemensamma riktningar och det kan bära av på alla sätt nu.

Ny vecka. Mer intersektionalitet och kunskap om hur rättspraxis ser ut angående diskriminering och likabehandling. Yogautmaning och klättring för den skeva axeln, mer rätsida på hur en ska landa hemmavid, mer av Ida och av trance med henne. I slutet av veckan ska väskan packas, luleå får längtas efter för hemstaden, snart kommer jag.

Vad är större att möta än en olöst gåta med sällsamma drag? - Edith Södergran

Aretha Franklin varvat med Asian Lounge lockar mig att leva in i dagen, en söndag som för ovanlighetens skull inte innebär att kunna skylla slöhetens lättja på kollektivfamiljens dagenefter häng. Istället kastar vi oss ut i snön Gandhi och jag. Sedan återvänder vi in och äntligen får jag betrakta hur katt och hund söker sig till varandra, uppmärksammar med glada blickar och tycks uppskatta den andre. Och jag i min tur får hundslick på kinden och kattspinn i nacken, tassar intrasslade i dreadsen och vi kuttrar alla tre ikapp.

Ignorance is [not] a bliss om jag inte får styra ignoransens framfart och omkulltvälta fokus. Det får jag inte. Den obotligt lojala går in i egen fälla. Önskar mig lite mer distansiering tack.

Beröringspunkterna har varit nära men passerat. Går i gråskala nu. Som gamla fotografier.

Att erkänna och acceptera, att vinna makten över rädslan att lämna något. Verkligheten lämnar oss aldrig utan val men just valen som skapas av sådant som kommer till en, känslan som tar över så omöjlig att styra är svårbegripliga. Det vilar en mening och mod i att våga, att erkänna rädslan som Tove Janssons knytt.

"Och in i dimman flydde han - snart syntes han inte mer och dörrarna stod öppna och hans lampor de brann ned.
Och knyttet sörjde efteråt och tänkte att han var dum när han lät regn och mörker flytta in i sina rum. Kappsäcken var tung och benen trötta. Äventyren och det stora havet var nya men han vågade, tog språng. Plötsligt kom en skrutt och flög helt glatt i knyttets famn och viskade: glöm bort hur hemskt det var och minns att allt det roliga är kvar! Då tänkte knyttet att han längtade efter havet som han aldrig har fått se och att samla vackra snäckor är en underbar idé! Skrutt och knytt reste redan samma natt i filifjonkans bå toch alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt, nu så gungar åter igen glädjelampor över havet var man ser, nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!"

 

 

Knytt och skrutt är lev och lär, är grund är källan är det stora som ut på fälten tillsammans bär.

 

Med höga steg känner jag mig som en isbrytare som gör nya spår i den nyfallna and still falling snow och jag stannar upp i allt det flygande farande och skrattar högt åt Gandhi som ostyrigt lever rövare med sig själv och mig. Lyckan över ett snötäcke är hennes medan min i stunden är kvar i tankarna hos henne, bland det te vi nyss drack omgivna av den indiska musik som för oss båda till längtans platser. Där hos henne finns Mischa, den frispråkiga siameskatten och framförallt så finns hon där Gabbie och med henne - våra plötsligt så vilda planer som innefattar resväskor, frihet i stegen och okända nya efterlängtade vyer. Otaliga tågresor genom mother India väntar oss tillsammans med Alexander(s)katten, nya platser att söka efter, att låta komma till oss. Men, dessförinnan en tukvinnhand resa. Kanske blir det i Israel vi placerar våra steg. Genom öken och det döda stilla havet, sprungna må vi vara genom elden vi förenas genom. Allt möjligt.

Mina kollektivkvinns befinner sig i Stockholm. Räven kvar bland de andra djuren. Kanske förenas hon med sengångaren innan helgen tagit slut. Kanske har även ytterligare en date med Gabbie hunnit bli realitet.

Definitivt är iallafall att jag snart sätter mig på tåget tack vare den spontant bokade norrlandsresan. Ut på safari för att möta längtans frön. Snart. Närvaro? Ibland. längtan? Ständigt där.

En vill mest få något storslaget att föda fantasin med, att ta med sig under filten medan allt faller utanför. Förhoppningsvis finner tilltron och tålamodet vägen in.