Jublande koltrast, nu är det fritt fall!
Om natten kommer det fram, uppbackad av vår parvatidoft och jag är plötsligt innesluten i det som uppenbarligen än hålller mig kvar i något slags grepp som väntar på en fritt fallande startsignal. Andra nära relationer förhåller sig raka intill det närliggande brutala så varför inte denna? Jag kan vara min egen startsignal, kan vara vår och inser att en välvillig konfrontation med ens är oundviklig. Så är han där på andra sidan luren igen och kanske liknar samtalet till en början något vi varit med om förr. men. utgången är ny och jag vet redan om det på förhand. För nu avslutar det blonda fagerlivet och den röda sin färd just på det där viset, ty floden som bär dem fram reduceras till blott en historia, ack så fin men likväl redan upplevd och förbi. Frigörande är det nyas benämning och vi skrattar och begriper så äntligen varandra igen så hej vän vi ses ju snart igen men äntligen är den långa tidens skavsår försvunnet, känslan frikopplad och vi skrattar och vet så väl om att vår nya tid är här, att jag har någon annan, kanske till och med kär och vår vänskap kan istället vara för livet om vi så önskar.
Ny spelas det nya melodier och jag får lust och kanske också mod att erkänna att vi kan dra nu, rakt ut i det oskrivna avsnittet.
Skåne har varit befriat från minsta tecken på att sommaren faktiskt kommer i år men som om flera saker i takt går i rätt riktning så har den varit framme idag, solen. Och vi med den. I den gröna parken, nära det där obeskrivliga skrattet i magen, med din blonda lilla ludde. Har färdats mellan olika slags social rum denna vår, måste förklara det med att jag tar regnbågens färger lite var och en, i taget. Det queera rummet under huden, genom orden, i leken i den vilda gungan som tar oss runt, runt och gör oss tre yra och mer än bara förtjusta.
Tack säger du när vi skiljs åt och jag undrar vad du menar, men kanske förstår jag. Tack för att allt får bli just såhär, för att inget skrämmer bort, kanske är främmande, men inte bortom viljan att prova. Du har ett barn och jag har min resa. Vi har ett frö, en kontrast en en hel skog att forska vidare i. Vi gör det. Vi kör, bara kör. Fritt fram för koltrastarna.
Ny spelas det nya melodier och jag får lust och kanske också mod att erkänna att vi kan dra nu, rakt ut i det oskrivna avsnittet.
Skåne har varit befriat från minsta tecken på att sommaren faktiskt kommer i år men som om flera saker i takt går i rätt riktning så har den varit framme idag, solen. Och vi med den. I den gröna parken, nära det där obeskrivliga skrattet i magen, med din blonda lilla ludde. Har färdats mellan olika slags social rum denna vår, måste förklara det med att jag tar regnbågens färger lite var och en, i taget. Det queera rummet under huden, genom orden, i leken i den vilda gungan som tar oss runt, runt och gör oss tre yra och mer än bara förtjusta.
Tack säger du när vi skiljs åt och jag undrar vad du menar, men kanske förstår jag. Tack för att allt får bli just såhär, för att inget skrämmer bort, kanske är främmande, men inte bortom viljan att prova. Du har ett barn och jag har min resa. Vi har ett frö, en kontrast en en hel skog att forska vidare i. Vi gör det. Vi kör, bara kör. Fritt fram för koltrastarna.
Kommentarer
Trackback
