mellan raderna.

Igår fanns inget behov av att resa till amazonas för utanför dörren levde fuktigheten sitt egna, högst våta liv som ohämmat klistrade sig nära inpå och väl framme vid klätterhallen rann allt. Kära klätterhall och goda vän, hur ska jag kunna resa ifrån dig tänker jag och inser hur ofta det blir såhär. Jag finner ett sammanhang, vanligen i någon fysisk gestaltning och därefter börjar inledningen som blir till ständiga besök, främlingar som blir vänner, obekant miljö som blir hemma och därefter, vill jag aldrig någonsin lämna. En kan säga att jag nördar in. You're my sanctuary. Väl där inne kommer de trånga skorna på, min andra hud och snart klättras det omkring, planeras problem och kritan yr i luften medan fingrarna ömmar. Folk kommer och går, vi utbyter ideér om hur olika problem kan lösas, ger varandra nya ekvationer och ibland är det någon som behöver en peppande famn eller en inspirerande tanke om kommande klätterresa, några berg att kanske bestiga. Och du är där, dina blickar är definitivt där och inledningsvis undrar jag en sekund, men blott en enda sekund över hur vi förhåller oss nu till den andre. Tydligen är vi uppenbara fastän vi ibland ingenting säger. Eller ropar vi högt genom annan kommunikation, genom våra blickar mot den andre på en vägg, genom snabba beröringar medan skor tas av och på, genom lite handgripligt stöd vid ett grepp? Uppenbarligen. Plötsligt vet de flesta att vi funnit och vad vi funnit och vi påpekar det för varandra, att vi nog inte är alldeles blinda i det här då även andra ser det vi tror att vi förstått. Vi har klättrat raka vägen in i varandra nu. När jag lämnar klätterhallen är mersmaken eld, är tanken inte skeptisk utan klar. Och din med. För du ringer så snart och vi kan inte får inte nog av att dela, av att få lära känna ännu mer och du säger det, med övertygelse nu att vi har all tid i världen för det här.

Det blir sommar följande dag. Det blir italiensk glass, healingpepp och gitarr med min bärnstensvän Johan och vi konstaterar att vi är värda att firas. Trots allt som skett genom åren finns vi kvar, kanske är vänskapen som bäst just nu. Snart kommer vår låt att spelas in och förevigas. Samuel i sin tur är den där speciella, en slags bästis med vilken jag delar ett gemensamt, eget språk och vi möts under samtal i min säng medan Gandhi slåss om att få vara närmast. Med Marlene finner jag kvalité i värmen en stund medan Butlers försummade teorier försöker förträngas för en stund. Och du, finaste frö är prydd med ett lila queerhänge i örsnibben där du står och trollbinder och ger mig gåshud trots värmen. Du äter upp mina linjer på det där sättet du har, utan att vidröra är du närmast och mina nya fräknar börjar dansa tango och förlorar greppet om marken. Kvällspromenaden sker i sälskap med Ida och vi planerar kommande dags date med kanelbullar och kaffe. Vänskap är kärlek och allt går samman. Just nu vill jag inte lämna, inte ryckas undan från detta. Bara samla fler av de som inte i sin fysiska sfär är här, gå samman i den valda familjen, göra skåne till gemensam farkost.