Vindelslingor
Orden framdukade, precis som de är. Kalla det pretantiöst eller bara alldeles obegripligt tramssly.
Vi möttes i en explosion av tal, för att kunna förstå omvandlingen.
Sedan föddes stumheten som teg oss till tystnadens censur.
Är vi en bild som fått dröja sig kvar för länge?
Envist forstätter jag med att utförligt berätta om allt som inte sägs, ens för mig själv, jag ordar om tystnaden och vad som inbegrips där i.
Det finns inga känslornas lagar.
Problematiserar viljan som bär upp, som för det icke-begripliga framåt.
Det har starka rötter och yttringar, det må så vara.
Är det onyttig kraftanvändning?
Intensifiering av oregelbundna euforiska attacker, fäster mig i flödet.
Är illusionen en vantolkning, en (o)sann tolkning av inget annat än skuggfigurer?
Jag må omsätta tankarna flera gånger om, planterar på nytt, väljer ut de senaste fröna, vattnar med tolkningar och låter allt expandera för att sedan skördas [och ibland bara jämnas och bli till jord och inget annat]
Jag sluter upp med mina villfarelser, reducerar oss till en torkad prästkrage ovanpå en plåtburk som inte rymmer undan historiens makt.
Vill släppa besten fri för att sedan tämja den.
Tigandet kanske inte är vårt tals slutgräns utan början på något vi ännu inte känner till. Vet du?
”Rannsaka till och med era drömmar för att se ifall ni kanske som vakna givit dem ert samtycke.”
- Michel Foucault
