mellan raderna.

Övertidsarbete där en natt är menad att övergå till dag men jag vet ingenting om det, upp och ned och inget kommer till mig eller så gör det. En enda röra. Tidigt möte hos naprapaten. Massage, akupunktur och planer om lite mer sjukgymnastik för en sedan kommande operation. Vill inget annat än att bevara känslan efter akupunkturen, att bevara de berörda punkterna, omvandla dem till närvaro, till svävande överhet. Men på dagens lista står annat, tandläkarskräcken och en väntade nervnedsättning och tur då att Ida, allra bästa Ida tveklöst ställer upp, gestaltar the hero of my day. Vägleder en stesolidhög rödtott till tandläkaren för att sedan ett par timmar senare, ta emot densamme som utraglande, smärtsamt medveten om tänder och livet faller in i hennes famn. Hon tar om hand som vore jag skeppbruten [och det är nog just så] och mellan blåtonat tandkött, sprängande huvud och ögon ringer jag till henne, till min T och finner ingen annan utväg än att avboka vår tukvinnhandsafton med närhetens närvaro för jag vet inte ens vem jag är att närvara i mig själv. Åter igen överraskar hon mig, just det faktum att någon kan förstå på det sätt som hon gör och utmattad följer jag Ida hem istället där jag får vara vad än jag är. Känner mig som en adopterad hemma hos Ida och Martina och deras omsorg ger mig synen åter, orken att vara mig själv igen.

Väl hemma i det tillfälligt utrymda kollektivet råder tystnad som är min egen och jag inser att jag älskar den, att det inte är eko som fyller utan lugn som fyller upp. Sakta återvänder jag och minns att natten gav ett par rader som värmer än. Uppmuntrande, längtansrader från en trutsång till en liljetott, konstateranden om att sommaren finns runt kröken, att det går snabbt till dess att vi två ses och jag ler genom det blånade tandköttet och förstår att det är sant.