mellan raderna.

I'm under your curves now och spegelvänt och jag måste backa lite, klättra ovan tillståndet och vidga perspektivet. Alldeles nyligen var jag redo för avgång och det var med en iver som lådorna packades. Vad hände? Försök inte lura dig själv, du vet mycket väl vad som skett. Och visserligen. Men att det kan omvändas så, inte alldeles men definitivt ge mer än längtan bort, en nyfikenhet över att få forska lite mer här. Organiseringen fortsätter, om några eftermiddagar är hemmet tomt och kollektivet i denna form avslutat och ryggsäcken min enda utgångspunkt. I kollektivet bestämmer vi gemensamt att nostalgin inte får ta över nuet, vi älskar varandra och nuet och det gör gemensamma kvällar i en enda säng med hund och katt och skratt verkliga och nära, ytterligare en dag.

Men. Medvetenhet är något annat än ren nostalgi. Jag vet så väl att inget av det jag så snart lämnar går att återvända till, inte just såhär.

Om jag vill kan jag lämna staden om två och en halv vecka, låta landskapet förändras utanför tågfönstret, bli till stora skogar av gran och tall, få bli mottagen av rötterna.

Den marginal som är kvar är ingen tid. Intalar mig att vi har all tid i världen kvar men undrar;
Är det verkligen sant?